Trehundrasextioåttonde åseriet: Om eftertankens kranka blekhet, när allt är raderat…

I det #trehundafyrtiosjunde åseriet skrev jag om hur skönt det var att kunna gå hem vid lunch på fredagen och vila mentalt över helgen.I det #etthundratrettiofjärde åseriet skrev jag om hur jag gradvis arbetat med att spara vissa idéer i digital form, som tidigare endast funnits i pärmar och på papper. Jag skrev också då om hur rädd jag var att förlora innehållet:

#tid, #klocka

”Jag funderar starkt på att helt överge papper som ett sätt att lagra information. Men om vi antar att jag verkligen skulle löpa linan ut och göra mig av med allt jag har samlat på mig (typisk ekorre, den där Åsa!), så skulle ju det i princip innebära att jag skulle behöva ta tjänstledigt i några veckor för att gå brandvakt vid den enorma majbrasan! Lite grann som morfar när han var i skogen och vaktade milan, ungefär. Länge tänkte jag att det jag sparade på papper var helt nödvändig information som jag inte kunde nå på något annat sätt än genom att bläddra fram till den aktuella fliken i rätt pärm. Nej, oroa dig inte. Jag har INTE full koll på exakt var varje papper sitter, men när det gäller mina jobbpapper, sådant som jag lite nu och då behöver, DÅ har jag koll. Jag vet i vilken pärm jag har hängt in en viss språkövning eller en novell eller en lista med ord om vintern. Det lilla motstånd mot att bygga upp majbrasan redan nu, är att jag tror mig komma att behöva vissa papper SEDAN… Vän av ordning undrar säkert när ”sedan” är? Det måste jag medge att också jag har börjat undra. Gradvis hamnar mina bästa ”papper” inskannade, så att jag kan skicka dem i fil till eleverna. Då borde det rimligtvis vara jättelätt att slänga papperet på majbrasan, eller hur? Men ändå… Då står jag där med papperet i handen och tänker på min mormor. ”Hä kan va bra te ha!” sa hon ofta, t ex nu i juletider när hon gärna samlade in ALLA paketsnören och ALLA julklappspapper, för att återanvända. En jul fick jag och brorsan huvudbry för då fanns det två etiketter på hans julklapp. En där hans namn stod, men också en där det stod ”God jul Åsa önskar mormor” Det löste sig när vi frågade mormor. Den är till dig Åsa. ”Han fick en julklapp i det där paketet förra året”, sa mormor och pekade på brorsan. Förutom presentpapper samlade hon även på ”buttar”. Det kan kanske vara så att en butt inte är något ord som återfinns i SAOL; men buttar är i alla fall förvaringskärl av olika slag, t ex skålar eller burkar med lock som man kan hälla över matrester i när man sparar en halv potatis och tre ärtor som blev över efter middagen…typ. Buttarna sparade mormor av nästan samma skäl som snörena och papperet: ”Hä kan va bra te ha å ha i!” Nu kommer vi till den lilla språkreflektionen: Man kan förstås direktöversätta: ”Det kan vara bra att ha att ha i!” men man kan också utveckla det något för att förtydliga;”Den här vill jag spara till ett tillfälle senare när jag behöver spara något som är lagom stort för just den här burken med lock”. Med åren lärde vi oss dock det smarta med ett etablerat uttryck och anammade mormors återkommande sätt att uttrycka det nuförtiden så trendiga återvinningstänket. Därför säger vi alla, om vi vill spara något till ett senare tillfälle; ”Hä kan va bra te ha!”

kristall-jorden-atervinna_17-1221143419.jpg (585×626)

Nu kan jag utan problem redogöra för vilken omfattande mardröm det är att uppleva att det man skrivit i tjänsten är utraderat.  Det känns, kan jag säga, som OM det hade brunnit i ett kontor där du förvarar alla dina pärmar med viktiga papper eller dokument. Det rör sig om dokument du ständigt återkommer till och vill ha lättillgängliga, som du har ordnat bakom flikar, så att du säkert ska veta var de är… Ett sådant kontor har jag fortfarande på jobbet, eftersom jag är en person som likt förre finansministerna Gunnar Sträng använder både hängslen och livrem. MEN… Att ha alla papper insatta i pärmar är ju inte den här tidens melodi. Därför har jag precis som alla andra lärare jag känner, gradvis övergått till nätbaserade resurser av olika slag. Min jobbdator är en liten underdimensionerad bärbar historia, till vilken jag har en ”docka” med ett antal USB-portar. För jobbrelaterade arbeten förväntas jag lagra dokument i en specifik digital katalog, som ständigt blir överfull om jag sparar inskannade elevarbeten där. Skulle jag i stället välja att spara de inskannade arbetena direkt i Outlook där de först hamnar, så får jag meddelande från kommunen om att jag använt för stort minnesutrymme för mina filer.

Därför började jag för ett antal år sedan att spara i Dropbox, i Google Drive, i iCloud och så vidare… Men det enda som för mig kändes konsekvent och enkelt var ett USB-minne med 64GB kapacitet. Den lilla minnespluggen jag beskrivit här vägrade samarbeta med mig i morse och allt jag producerat under de senaste åren var onåbart, eventuellt också förstört. Första steget var att undersöka med IT-avdelningen om de kunde rädda materialet, men när svaret var nej återstod en lokal liten firma på stan… Där har jag lämnat mitt USB-minne…eller ska jag kanske säga att dit har jag burit mitt huvud under armen…? Jag TRODDE på USB-stickans kapacitet och därför sparade jag rutinmässigt just till stickan. Någon extern hårddisk hade jag inte, men det fick jag av IT-avdeldningen i samband med att jag berättade om problemet med USB-stickan, så NU ska jag spara noga! 🙂

Lärdom 1: Man vinner på att använda back-up… Lärdom 2: Man vinner på att använda back-up även efter det att man trodde att man inte behövde den…

Lärdom 3: Eftersom det inte har brunnit i mitt kontor fungerar min äldre lagringsmetod för mycket av det som också fanns på USB-stickan. Allt är inte borta! 🙂

De allra bästa idéerna som jag brukar kunna återkomma till ibland, skulle jag minnas ändå, men arbetet med att återigen SKRIVA dessa vill jag gärna slippa. Skulle det nu vara så olyckligt att alla de 64GB jag hade på USB-stickan skulle vara borta för evigt, trots IT-firmans ansträngningar att återfinna mina förlorade data, så är jag ändå glad att jag är som min mormor… Mycket av det jag återkommer till inom ämnet svenska som andraspråk har jag likt en hamster sparat i pärmar på jobbet. Varför då?

”Hä kan va bra te ha!”

 

Trehundratjugotredje åseriet- Höga kusten har stulit en plats i mitt hjärta!

Höga kusten är så mycket bättre än jag kunde tro…

Och det står helt klart för mig att väldigt många andra, precis som jag, väljer att semestra just här. Det vore att överdriva att säga att det är ”fullt” med folk, men faktum är att det överallt är människor som precis som jag vill uppleva, upptäcka, förstå och förundras…

Vi kör före, efter och om, husbilar och husvagnar och ett stort antal motorcyklar på vår väg dit. Vi hinner ikapp vandrare och cyklister och vi noterar så snart vi ser havet, att därute finns de som föredrar kanoter, segelbåtar och motorbåtar för att hitta sina mentala påfyllningshamnar i semestertider…

Vid varje rastplats finns många fler turister än vi själva och de verkar alla vara lika betagna av den omkringliggande naturen, som bara ÄR där… I all sin naturlighet ligger där rad på rad av vackra havsvikar, höga bergknallar och emellan dem små eller stora, men alltid lika genomtänkta bropassager. Småvägarna är ibland asfalterade, men lika ofta är det grusvägar som löper mellan rader av postlådor och åkrar med alltför tvär lutning för att vara mänsklig för dem som en gång anlade dem… Stenrösen och stengärdsgårdar vid sidan av vägen eller som kant runt åkerlapparna visar på den där stora envisheten som tillhör dem som flera generationer före oss ville tämja även de marker som var fulla av sten… StenröseAtt ta sig fram är enkelt, även om vägarna ibland följer bergskanter eller går rakt över mindre kullar i tvära stigningar, som förstås avslutas med en lång utförsbacke. Jag tänker på motluten och är glad att jag kör bil, men här och där passerar vi envisa cyklister som växlat ned till ettan och knogar uppåt eller som gett upp och går bredvid sin överlastade cykel med vattenflaskan i ena handen. En bergknalle sticker ut bland alla de andra som den som man bör bestiga… Skuleberget… Jag har hört att det är tvärt… att man kan få svindel och att det finns olika sätt att bestiga dess topp… Man kan klättra, gå eller åka linbana…

Jag beundrar alla dem som likt gaseller eller stengetter halvspringer till synes oberörda uppför detta berg!

Hmmmm… Linbana verkar ju mest säkert… eller? När jag  väl sitter där är jag inte lika säker på den saken 🙂

Linbanan på SkulebergetVäl däruppe glömmer man hur det ilade i magen när stålvajern i linbanan gungade… Havet! Man ser ända till världens ände och det är oändligt betagande, svårt att sätta ord på! Skulebergets utsiktAtt denna bergstopp har rest sig ur havet efter att ha varit nedtryckt av inlandsisen är fantastiskt att tänka sig! Det visar hur kort mitt eget liv är i förhållande till jordens…

Vill man, så kan man få reda på alla upptänkliga detaljer om Skuleberget från ett geologiskt perspektiv. Detta gör man smidigast genom att besöka Naturum vid bergets fot, men även uppe på berget finns informationstavlor.

Stenar, grus och sand präglar denna resa! Vid Norrfällsviken hittar vi klapperstensfält… Där får man tänka sig för var man sätter fötterna… DSC05960 Klapperstensfält Inte alls långt därifrån, finns inte ett spår av dessa stenar. I stället får jag sand i sandalen… DSC06027 DSC06016 DSC05985 DSC05988 Sand i skonTallar! 🙂 Inte är de så ståtliga som hemma, men det måste ju ändå vara havets fel! Martallar… envisa och ihärdiga står de här och kämpar i motvinden även i novembermörkret… Norrfällsviken visar upp sin fiskehistoria genom äldre redskap och finurliga upphängningsanordningar för fiskenät bland annat. Men man kan också besöka ett museum eller äta lokalt anrättade fiskrätter i en liten restaurang.

Därinne ligger en uppstoppad säl på en hylla och atmosfären andas anpassad turistmiljö…och jag är turist…så jag tittar mig nyfiket omkring...DSC05976 DSC05975 DSC05974 Norrfällsviken

En bit ut från fastlandet ligger den för surströmmingen så berömda Ulvön…

Med Kusttrafik eller något annat fartyg är man snart där! På båten hinner man med att uppleva både havet och kusten innan man går av på Ulvön. Efter en buffé på Ulvö Hotell är vi redo att se oss omkring. Det lilla fiskeläget gästas av många turister denna soliga dag. Några kom tillsammans med oss, medan andra hade åkt med snabbare taxibåtar eller i egna båtar av olika karaktär. Jag är nog landkrabba, för jag är glad att slippa segla på egen hand… Det passar mig att åka passagerarbåt till en plats som Ulvön! Allt går i fiskens tecken… Man äter sill och strömming på hotellet och man kan köpa sik och surströmming om man vill och faktum är att man här och där även hittar lite strömmingsinspirerade platser där man kan vila benen också…DSC06135 DSC06132 UlvönI nitton år hade Högakustenbron funnits utan att jag hade passerat över den… Men häromdagen skedde det! I anslutning till bron finns en typisk turistfälla med alla ingredienser… Där finns förutom väl tilltagen parkeringsplats och campingbord nära en informationstavla, även ett helt hotell för den som inte endast är förbipasserande. I hotellets ena ände kan man slå sig ner på en fällstol i ett litet mörkt rum för att se en förvånansvärt repig film från brons tillblivelse… Repigheten är snart glömd när speakern Hans Villius börjar prata om brobygget och dess unika miljötänk. Det är något med Hans Villius röst som gör att jag alltid blir intresserad. Vid millennieskiftet gjordes en intressant TV-serie, om människors liv, arbete och villkor och om hur det nya Sverige växte fram. Man tittade tillbaka ända till år 1900 och speakern var även då Hans Villius. Hans sätt att förmedla kunskap var för mig personligen förknippad med stor kunskap om svunna tider.  Högakustenbrons tillkomst visar sig i den repiga filmen vara en intressant historia… där många inblandade aktörer var och en spelat stor roll för slutprodukten, den färdiga bron.

Högakustenbron

Man har tagit hänsyn till miljön i byggandet av bron… Men inte bara på så vis att man värnat om att inte skräpa ner eller förstöra, utan också från ett estetiskt perspektiv. Man vill att miljön ska ge ett genuint och orört intryck i efterhand och vägar och broar ska införlivas i det omkringliggande landskapet. I slänten längs vägen sår man med ängsblommor och de schaktmassor som frigörs återanvänds i byggandet av andra konstruktioner i Högakustenbrons närhet. Föredömligt!

Men för rättvisans skull beger vi oss också till Sandöbron för att förstå hur det var förut… Det visar sig att Sandöbron uppfördes strax före och under Andra Världskriget. Mitt  på bron är det rejält blåsigt och kallt trots att det är mitt i sommaren. Det hade varit skönt att gå in och värma sig på kondis…men det fick vi spara till en annan gång…

Konditori i Lunde

Därifrån via det kvällstysta Lunde, där så mycket stod på spel år 1931 väljer vi en oansenlig väg förbi den gamla nedlagda torrdockan vid Gustavsvik. Allt ser ut som den sista arbetsdagen på varvet, tänker jag mig… 

Gustavsviks dockaPollare DSC06071

 

Innan vi återigen beger oss mot en annan del av Sverige, har vi blivit tipsade om två platser man inte kan missa… Efteråt förstår vi varför…

Rotsidan…är en lång strand som består av vackert mejslade stenhällar av diabas… Men det är inte en stenhuggare som har varit framme utan naturen själv. Redan när vi kommer dit är det människor där, säkert tio femton stycken. Typiskt! Vi som gärna hade varit själva på denna oändligt vackra plats…

Rotsidan DSC06310 DSC06311 DSC06312Vila och återhämtning DSC06313 DSC06316 DSC06317

När vi till slut sliter oss och beger oss till bilen, inser vi att vi hade tur som endast delade Rotsidan med ett femtontal andra, för vi möter människor och hundar i en strid ström som till fots kånkar både solstolar och tunga frysväskor, nja, inte hundarna. De går med stora steg framåt och verkligen drar i kopplet, som om de mycket väl vet hur kul det är när man kommer fram…

En av dem vi möter kommer med en lastad PIRRA…  När vi har satt oss i bilen och åker vidare möter vi en hel bilkö, trots att det är mitt ute i tomma intet vi befinner oss… SÅ fint är det på Rotsidan och SÅ stark är dess dragningskraft en solig dag i juli! 🙂

Vi stannar till vid Mannaminne och inser att också detta är en pärla vid världens ände! När man inte har varit på en plats förut, så kan det ju vara så att man länge har närt en dröm om att komma dit… För mig var det så att jag faktiskt inte ens hade kunskap om att Mannaminne finns. Efteråt är känslan det omvända… Nog har jag väl ändå alltid vetat att Mannaminne finns? Det är en plats som ÄR… Den har alltid varit, kommer alltid att vara, den ÄR…

Det är som en hembygdsgård…Nej…sudda… Det är som ett konstgalleri… Nej…sudda… Det är som Skansen… Äh! SUDDA! Det är som en plats där allt möjligt får plats. Ja! SÅ är det. Det är en plats där två människors fantasi varit utgångspunkten och sedan har det byggts på och ut och om i  en fantastisk blandning som andas värme, kreativitet och medmänsklighet. Samtidigt har hela platsen en historisk förankring en upplysande atmosfär och ett stort mått av harmoni…

I den karta/informationsbroschyr man får vid entrén berättar konstnärerna och grundarna själva om sitt livsverk och hur de de inspirerats av många olika platser och människor till att skapa detta nordliga ”Österlen”.

Vi var på väg hem… Vi var turister på resande fot och vi var ändå kvar ganska länge och tittade in i den ena byggnaden efter den andra… Här och där kunde man spela på ett instrument, titta in bakom ett draperi eller kanske prata med en utställare som just nu hade med sig sina konsthantverk till försäljning… Däremellan gick man bland byggnaderna och tänkte… Att tänka är livet! TÄNK!!!

Kanske fick jag min kraft ifrån den goda lunch jag först åt i Värdshuset? Kalventrecôte med rotsaker… Mums! Med mig hem hade jag etiopiskt kaffe som jag köpt i kafferosteriet… och många tankar och idéer!Mannaminne DSC06335 DSC06346 DSC06347 DSC06350 DSC06357 DSC06358 DSC06359Det har varit en resa i tid och rum i en miljö som är inbjudande vacker! I flera dagar har vi njutit av vad naturen själv har att erbjuda… Det är naturupplevelserna som varit i centrum för vårt intresse största delen av tiden. Ekoturism? Ja, i alla fall en dimension av detta…

Har man upplevt Höga kusten vill man komma tillbaka… Så tänker jag när jag återigen styr över Högakustenbron tillbaka till det som är min hembygd… TÄNK att bo här jämt! Ser man skönheten då? Det vet endast du som bor vid Höga kusten! Tack för att jag fick titta förbi! ❤

 

Etthundrasjuttiofemte åseriet- Glädjen över tidigare nedlagt arbete…

Kreativitet kommer och går och ibland kan det vara idétorka en period. Samma sak gäller arbetslusten eller förmågan att fokusera i arbetet. Jag skulle nog bäst kunna beskriva mig själv som en person som periodvis snöar in alldeles otroligt på en viss företeelse och går ”all in”. Det har blivit ganska många genomgripande och stora förändringsprocesser i min yrkesvardag eftersom jag gillar att utveckla, tänka om och tänka nytt. Med det kommer förstås att jag kasserar en massa gammalt och ger plats för det nya, men med åren har jag också blivit mer rädd om min TID. Därför har fick jag för ett par år sedan den helt galna idén att kategorisera det jag gärna återkommer till, i form av riktigt härliga texter, filmer, dikter, övningar i grammatik eller roliga sätt att träna adjektivets komparation… Medan sorterandet pågick passerade arbetskamrater och skakade bekymrat på huvudet, undrade om jag visste vad jag höll på med och tyckte kanske att det hade snurrat till ordentligt för min del… Jag jobbade vidare med siktet inställt på att det skulle betala sig vid ett senare tillfälle. Idag var den dagen…

Green_0020_Tick_answer_1_xlarge

Inte har jag avstått från att leta i materialet på måfå lite då och då… Nej, nog har det funnits stunder när jag har sökt efter något, en idé, en tanke, en tråd att dra i… Dessa tillfällen har jag förstås också funnit en kreativ ingång till en serie lektioner, kommit ut ur det dödläge som ibland präglar min yrkeshjärna inför ett nytt arbetsområde med eleverna. Det som skiljer idag från de tillfällen då sökandet varit planlöst, var att idag sökte jag efter en viss specifik text… Det gladde mig alldeles omåttligt att mitt eget påhittade kategoriseringssystem denna gång fungerade på önskat sätt, dvs att jag två minuter senare stod där med texten i handen, TROTS  att den hamnat i sin pärm, bakom sin specifika flik för ett och ett halvt år sedan. Men, tänker du kanske… Sparar lärare alla övningar allt, alltid? Du har kanske läst det #sjuttioförsta åseriet om lönnlöven som jag samlade som liten? I så fall förstår jag din oro! I yrkeslivet sparar jag också och samlar till viss del, men aldrig ”för att” samla… I stället tänker jag på följande sätt:

Om jag producerat en övning för elevers räkning, för att jag uppfattat det som en klok idé att eleverna tränar på något med hjälp av just den övningen, så visar utfallet av den aktuella lektionen om min övning är något som jag ska spara eller inte. Gick det bra för eleverna att förstå med hjälp av övningen? Ja, men då så! Då ser jag inte någon anledning att slänga den för att sedan bli tvungen att ”uppfinna hjulet på nytt”.

Vagnshjul

Att återvinna övningar som man själv producerat är förstås inte något självändamål. Däremot kan det vara ett av många sätt att spara tid i perioder av ökad arbetsbelastning. Det som nu skiljer skolvardagen från när jag var ny i yrket är att skolan är målstyrd vilket i sig innebär att man måste tänka på ett helt annat sätt när man konstruerar aktiviteter för elevernas del. Det handlar inte om att ”sysselsätta” eleverna, utan om att designa uppgifter som styr direkt mot lärande av sådan art att eleverna når de mål de ska i den aktuella kursen. Det är ett roligt arbete att tänka igenom vad elever kan tänkas behöva för att nå målen. Dessutom är det en av få uppgifter i det här yrket som får snabb feedback. Man märker omedelbart om uppgiften håller eller inte…och gör den INTE det, så måste man alltid ha ett äss i rockärmen, vilket är en spännande detalj i sammanhanget…

Ett äss i rockärmen!

Medan den här dagen drar mot sitt slut, kan jag redan nu se fram emot ett roligt samtal, baserat på den där övningen jag hittade i mitt ”system” av pärmar och mappar… Kan man vara glad åt lite har man mycket att vara glad åt!

Åsasögon

Etthundratrettiofjärde åseriet- Något som värmer i mörkret

Jag funderar starkt på att helt överge papper som ett sätt att lagra information. Men om vi antar att jag verkligen skulle löpa linan ut och göra mig av med allt jag har samlat på mig (typisk ekorre, den där Åsa!), så skulle ju det i princip innebära att jag skulle behöva ta tjänstledigt i några veckor för att gå brandvakt vid den enorma majbrasan! Lite grann som morfar när han var i skogen och vaktade milan, ungefär. Länge tänkte jag att det jag sparade på papper var helt nödvändig information som jag inte kunde nå på något annat sätt än genom att bläddra fram till den aktuella fliken i rätt pärm. Nej, oroa dig inte. Jag har INTE full koll på exakt var varje papper sitter, men när det gäller mina jobbpapper, sådant som jag lite nu och då behöver, DÅ har jag koll. Jag vet i vilken pärm jag har hängt in en viss språkövning eller en novell eller en lista med ord om vintern. Det lilla motstånd mot att bygga upp majbrasan redan nu, är att jag tror mig komma att behöva vissa papper SEDAN… Vän av ordning undrar säkert när ”sedan” är? Det måste jag medge att också jag har börjat undra.

clock-404352_1280

Gradvis hamnar mina bästa ”papper” inskannade, så att jag kan skicka dem i fil till eleverna. Då borde det rimligtvis vara jättelätt att slänga papperet på majbrasan, eller hur? Men ändå… Då står jag där med papperet i handen och tänker på min mormor. ”Hä kan va bra te ha!” sa hon ofta, t ex nu i juletider när hon gärna samlade in ALLA paketsnören och ALLA julklappspapper, för att återanvända. En jul fick jag och brorsan huvudbry för då fanns det två etiketter på hans julklapp. En där hans namn stod, men också en där det stod ”God jul Åsa önskar mormor” Det löste sig när vi frågade mormor. Den är till dig Åsa. ”Han fick en julklapp i det där paketet förra året”, sa mormor och pekade på brorsan. Förutom presentpapper samlade hon även på ”buttar”. Det kan kanske vara så att buttar inte är något som återfinns i SAOL; men det är i alla fall fövaringskärl av olika slag, t ex skålar eller burkar med lock som man kan hälla över matrester i när man sparar en halv potatis och tre ärtor som blev över efter middagen…typ. Buttarna sparade mormor av nästan samma skäl som snörena och papperet: ”Hä kan va bra te ha å ha i!”Nu kommer vi till den lilla språkreflektionen: Man kan förstås direktöversätta: ”Det kan vara bra att ha att ha i!” men man kan också utveckla det något för att förtydliga;”Den här vill jag spara till ett tillfälle senare när jag behöver spara något som är lagom stort för just den här burken med lock”. Med åren lärde vi oss dock det smarta med ett etablerat uttryck som båda mormors återkommande sätt att uttrycka det nuförtiden så trendiga återvinningstänket. Därför säger vi alla, om vi vill spara något till ett senare tillfälle; ”Hä kan va bra te ha!”

kristall-jorden-atervinna_17-1221143419.jpg (585×626)

För nära tjugo år sedan ville jag köpa en Bergslagskamin och fick tips om en gubbe i en by en bit hemifrån. Gubben skulle för den yngre publiken med intresse för amerikanska reality shows mycket väl kunna passa in på uttrycket hoarder. När jag kallar mig själv för ekorre, så måste jag faktiskt sticka ut hakan och påstå att mitt samlande är ”spik i foten” om man jämför med den här mannens. I nuläget minns jag faktiskt inte varför vi blev inbjudna i huset, men hursomhelst, så var det fullständigt belamrat med två saker: gamla tidningar, packade i hela årgångar och travade från golv till tak.

staple-160414_1280

Han hade även plåtburkar från längesedan, av en typ som jag just då samlade på. Det fick mig att fråga om jag kunde få köpa en burk eller två. Det gick absolut INTE för sig, trots att han alltså hade hundratals. Någon kamin blev det inte heller, för vi fick en i gåva av en annan person. Men den kaminen har vi nu flyttat ifrån, så för att värma oss i decembernatten måste vi kanske ändå överväga att bygga upp den där majbrasan trots allt. Medan jag funderar på det, så tänder jag ett ljus och inväntar den stundande julen med en kopp kaffe. Det är säkert lugnet före stormen!

b088e-stearinljus-bmp