Trehundrasextioåttonde åseriet: Om eftertankens kranka blekhet, när allt är raderat…

I det #trehundafyrtiosjunde åseriet skrev jag om hur skönt det var att kunna gå hem vid lunch på fredagen och vila mentalt över helgen.I det #etthundratrettiofjärde åseriet skrev jag om hur jag gradvis arbetat med att spara vissa idéer i digital form, som tidigare endast funnits i pärmar och på papper. Jag skrev också då om hur rädd jag var att förlora innehållet:

#tid, #klocka

”Jag funderar starkt på att helt överge papper som ett sätt att lagra information. Men om vi antar att jag verkligen skulle löpa linan ut och göra mig av med allt jag har samlat på mig (typisk ekorre, den där Åsa!), så skulle ju det i princip innebära att jag skulle behöva ta tjänstledigt i några veckor för att gå brandvakt vid den enorma majbrasan! Lite grann som morfar när han var i skogen och vaktade milan, ungefär. Länge tänkte jag att det jag sparade på papper var helt nödvändig information som jag inte kunde nå på något annat sätt än genom att bläddra fram till den aktuella fliken i rätt pärm. Nej, oroa dig inte. Jag har INTE full koll på exakt var varje papper sitter, men när det gäller mina jobbpapper, sådant som jag lite nu och då behöver, DÅ har jag koll. Jag vet i vilken pärm jag har hängt in en viss språkövning eller en novell eller en lista med ord om vintern. Det lilla motstånd mot att bygga upp majbrasan redan nu, är att jag tror mig komma att behöva vissa papper SEDAN… Vän av ordning undrar säkert när ”sedan” är? Det måste jag medge att också jag har börjat undra. Gradvis hamnar mina bästa ”papper” inskannade, så att jag kan skicka dem i fil till eleverna. Då borde det rimligtvis vara jättelätt att slänga papperet på majbrasan, eller hur? Men ändå… Då står jag där med papperet i handen och tänker på min mormor. ”Hä kan va bra te ha!” sa hon ofta, t ex nu i juletider när hon gärna samlade in ALLA paketsnören och ALLA julklappspapper, för att återanvända. En jul fick jag och brorsan huvudbry för då fanns det två etiketter på hans julklapp. En där hans namn stod, men också en där det stod ”God jul Åsa önskar mormor” Det löste sig när vi frågade mormor. Den är till dig Åsa. ”Han fick en julklapp i det där paketet förra året”, sa mormor och pekade på brorsan. Förutom presentpapper samlade hon även på ”buttar”. Det kan kanske vara så att en butt inte är något ord som återfinns i SAOL; men buttar är i alla fall förvaringskärl av olika slag, t ex skålar eller burkar med lock som man kan hälla över matrester i när man sparar en halv potatis och tre ärtor som blev över efter middagen…typ. Buttarna sparade mormor av nästan samma skäl som snörena och papperet: ”Hä kan va bra te ha å ha i!” Nu kommer vi till den lilla språkreflektionen: Man kan förstås direktöversätta: ”Det kan vara bra att ha att ha i!” men man kan också utveckla det något för att förtydliga;”Den här vill jag spara till ett tillfälle senare när jag behöver spara något som är lagom stort för just den här burken med lock”. Med åren lärde vi oss dock det smarta med ett etablerat uttryck och anammade mormors återkommande sätt att uttrycka det nuförtiden så trendiga återvinningstänket. Därför säger vi alla, om vi vill spara något till ett senare tillfälle; ”Hä kan va bra te ha!”

kristall-jorden-atervinna_17-1221143419.jpg (585×626)

Nu kan jag utan problem redogöra för vilken omfattande mardröm det är att uppleva att det man skrivit i tjänsten är utraderat.  Det känns, kan jag säga, som OM det hade brunnit i ett kontor där du förvarar alla dina pärmar med viktiga papper eller dokument. Det rör sig om dokument du ständigt återkommer till och vill ha lättillgängliga, som du har ordnat bakom flikar, så att du säkert ska veta var de är… Ett sådant kontor har jag fortfarande på jobbet, eftersom jag är en person som likt förre finansministerna Gunnar Sträng använder både hängslen och livrem. MEN… Att ha alla papper insatta i pärmar är ju inte den här tidens melodi. Därför har jag precis som alla andra lärare jag känner, gradvis övergått till nätbaserade resurser av olika slag. Min jobbdator är en liten underdimensionerad bärbar historia, till vilken jag har en ”docka” med ett antal USB-portar. För jobbrelaterade arbeten förväntas jag lagra dokument i en specifik digital katalog, som ständigt blir överfull om jag sparar inskannade elevarbeten där. Skulle jag i stället välja att spara de inskannade arbetena direkt i Outlook där de först hamnar, så får jag meddelande från kommunen om att jag använt för stort minnesutrymme för mina filer.

Därför började jag för ett antal år sedan att spara i Dropbox, i Google Drive, i iCloud och så vidare… Men det enda som för mig kändes konsekvent och enkelt var ett USB-minne med 64GB kapacitet. Den lilla minnespluggen jag beskrivit här vägrade samarbeta med mig i morse och allt jag producerat under de senaste åren var onåbart, eventuellt också förstört. Första steget var att undersöka med IT-avdelningen om de kunde rädda materialet, men när svaret var nej återstod en lokal liten firma på stan… Där har jag lämnat mitt USB-minne…eller ska jag kanske säga att dit har jag burit mitt huvud under armen…? Jag TRODDE på USB-stickans kapacitet och därför sparade jag rutinmässigt just till stickan. Någon extern hårddisk hade jag inte, men det fick jag av IT-avdeldningen i samband med att jag berättade om problemet med USB-stickan, så NU ska jag spara noga! 🙂

Lärdom 1: Man vinner på att använda back-up… Lärdom 2: Man vinner på att använda back-up även efter det att man trodde att man inte behövde den…

Lärdom 3: Eftersom det inte har brunnit i mitt kontor fungerar min äldre lagringsmetod för mycket av det som också fanns på USB-stickan. Allt är inte borta! 🙂

De allra bästa idéerna som jag brukar kunna återkomma till ibland, skulle jag minnas ändå, men arbetet med att återigen SKRIVA dessa vill jag gärna slippa. Skulle det nu vara så olyckligt att alla de 64GB jag hade på USB-stickan skulle vara borta för evigt, trots IT-firmans ansträngningar att återfinna mina förlorade data, så är jag ändå glad att jag är som min mormor… Mycket av det jag återkommer till inom ämnet svenska som andraspråk har jag likt en hamster sparat i pärmar på jobbet. Varför då?

”Hä kan va bra te ha!”

 

Annonser

Etthundratrettiofjärde åseriet- Något som värmer i mörkret

Jag funderar starkt på att helt överge papper som ett sätt att lagra information. Men om vi antar att jag verkligen skulle löpa linan ut och göra mig av med allt jag har samlat på mig (typisk ekorre, den där Åsa!), så skulle ju det i princip innebära att jag skulle behöva ta tjänstledigt i några veckor för att gå brandvakt vid den enorma majbrasan! Lite grann som morfar när han var i skogen och vaktade milan, ungefär. Länge tänkte jag att det jag sparade på papper var helt nödvändig information som jag inte kunde nå på något annat sätt än genom att bläddra fram till den aktuella fliken i rätt pärm. Nej, oroa dig inte. Jag har INTE full koll på exakt var varje papper sitter, men när det gäller mina jobbpapper, sådant som jag lite nu och då behöver, DÅ har jag koll. Jag vet i vilken pärm jag har hängt in en viss språkövning eller en novell eller en lista med ord om vintern. Det lilla motstånd mot att bygga upp majbrasan redan nu, är att jag tror mig komma att behöva vissa papper SEDAN… Vän av ordning undrar säkert när ”sedan” är? Det måste jag medge att också jag har börjat undra.

clock-404352_1280

Gradvis hamnar mina bästa ”papper” inskannade, så att jag kan skicka dem i fil till eleverna. Då borde det rimligtvis vara jättelätt att slänga papperet på majbrasan, eller hur? Men ändå… Då står jag där med papperet i handen och tänker på min mormor. ”Hä kan va bra te ha!” sa hon ofta, t ex nu i juletider när hon gärna samlade in ALLA paketsnören och ALLA julklappspapper, för att återanvända. En jul fick jag och brorsan huvudbry för då fanns det två etiketter på hans julklapp. En där hans namn stod, men också en där det stod ”God jul Åsa önskar mormor” Det löste sig när vi frågade mormor. Den är till dig Åsa. ”Han fick en julklapp i det där paketet förra året”, sa mormor och pekade på brorsan. Förutom presentpapper samlade hon även på ”buttar”. Det kan kanske vara så att buttar inte är något som återfinns i SAOL; men det är i alla fall fövaringskärl av olika slag, t ex skålar eller burkar med lock som man kan hälla över matrester i när man sparar en halv potatis och tre ärtor som blev över efter middagen…typ. Buttarna sparade mormor av nästan samma skäl som snörena och papperet: ”Hä kan va bra te ha å ha i!”Nu kommer vi till den lilla språkreflektionen: Man kan förstås direktöversätta: ”Det kan vara bra att ha att ha i!” men man kan också utveckla det något för att förtydliga;”Den här vill jag spara till ett tillfälle senare när jag behöver spara något som är lagom stort för just den här burken med lock”. Med åren lärde vi oss dock det smarta med ett etablerat uttryck som båda mormors återkommande sätt att uttrycka det nuförtiden så trendiga återvinningstänket. Därför säger vi alla, om vi vill spara något till ett senare tillfälle; ”Hä kan va bra te ha!”

kristall-jorden-atervinna_17-1221143419.jpg (585×626)

För nära tjugo år sedan ville jag köpa en Bergslagskamin och fick tips om en gubbe i en by en bit hemifrån. Gubben skulle för den yngre publiken med intresse för amerikanska reality shows mycket väl kunna passa in på uttrycket hoarder. När jag kallar mig själv för ekorre, så måste jag faktiskt sticka ut hakan och påstå att mitt samlande är ”spik i foten” om man jämför med den här mannens. I nuläget minns jag faktiskt inte varför vi blev inbjudna i huset, men hursomhelst, så var det fullständigt belamrat med två saker: gamla tidningar, packade i hela årgångar och travade från golv till tak.

staple-160414_1280

Han hade även plåtburkar från längesedan, av en typ som jag just då samlade på. Det fick mig att fråga om jag kunde få köpa en burk eller två. Det gick absolut INTE för sig, trots att han alltså hade hundratals. Någon kamin blev det inte heller, för vi fick en i gåva av en annan person. Men den kaminen har vi nu flyttat ifrån, så för att värma oss i decembernatten måste vi kanske ändå överväga att bygga upp den där majbrasan trots allt. Medan jag funderar på det, så tänder jag ett ljus och inväntar den stundande julen med en kopp kaffe. Det är säkert lugnet före stormen!

b088e-stearinljus-bmp