Fyrahundrasjuttiofjärde åseriet- Svensk Midsommar- Raggarbilar och raggsockor!

 

Midsommaren innebär en lång rad förväntningar. Man förväntar sig att vädret är toppen, med sol från en molnfri himmel. Man förväntar sig att färskpotatisen är superbillig och lagom stor, så att man har råd att frossa på dillbeströdd färskjopp med sill på längden och tvären! Dessutom hoppas man att skylten med ”svenska jordgubbar” är äkta, för inte kan väl belgiska jordgubbar passa en sådan dag som midsommarafton?  Hur äter du dina jordgubbar?

  1. Direkt som de är…med två fingrar om bladskaftet
  2. Med gräddmjölk
  3. Med vispad grädde
  4. Med vaniljglass
  5. Som jordgubbstårta
  6. Va? Jordgubbar? Äh!

På vägen till sitt midsommarfirande, tillbringar många svenskar tid på vägarna i sommarsverige. Långa bilköer genom svenska småstäder drar mot de platser där vi helst firar denna traditionsrika helg, skärgården eller Dalarna, gammelgårdar i socknar på landsbygden där det fortfarande finns ett folkdanslag och ett spelmanslag som kan hålla traditionen vid liv och kompa till Små grodorna… I många av dessa bilköer trängs barnfamiljer med far- och morföräldrar, cykelsemestrande holländare. Vissa trängs i risiga raggarbilar som kanske kommer att nå resmålet, medan andra glider fram i välskötta vrålåk vars lack gnistrar i solen…

När man äntligen nått fram, så förväntar man sig att midsommarstången ska resas på traditionellt vis till glada ”ååååå, HEJJJJJJJJ!” under ledning av någon klämkäck person i folkdräkt och slutligen förespeglar man sig en härlig midsommarfest i glada vänners lag med sill och nubbe och högt i tak.

I min ungdom letade jag upp ett antal gärdesgårdar i byn där vi firade midsommar. Där fanns faktiskt några att välja på! Vad gällde både blommorna och gärdesgårdarna, så hade jag fått lite olika råd och tips och de som verkade veta hur det skulle gå till, det här med plockandet och hoppandet, hade dessutom olika uppfattning om andra detaljer. Någon sa att man skulle plocka sju sorters blommor, en enda blomma av varje sort och därefter skulle man hoppa över sju gärdesgårdar. Någon annan menade att man skulle göra det, men också vara helt tyst för att inte bryta magin. Ytterligare någon menade att eftersom gärdesgårdar var så ovanliga, så kunde man lika gärna hoppa över vilket staket som helst. Så hur skulle jag göra?

Jag plockade de sju blommorna, hoppade över samma gärdesgård sju gånger, för att slippa springa runt i byn till de där andra… Sedan lade jag blommorna under min huvudkudde och förväntade mig att drömma om min tillkommande… Den natten drömde jag om en norsk backhoppare… Än har han inte presenterat sig i verkliga livet, men man ska ju aldrig sluta hoppas! 😀

Men handen på hjärtat: Nog är det ofta som midsommarafton är jättekall och blåsig? Eller är det bara inbillning? För något år sedan hade min familj och jag äntligen ryckt upp oss själva med rötterna för att ta reda på hur man brukade fira midsommar i någon annan del av Dalarna än den där vi brukade vara… Just det året var det koft- och raggsocksväder och vi frös så pass att vi fick avsluta kvällen inomhus. Så är den, den svenska sommaren, oförutsägbar, men ändå vacker!

Trehundratjugotredje åseriet- Höga kusten har stulit en plats i mitt hjärta!

Höga kusten är så mycket bättre än jag kunde tro…

Och det står helt klart för mig att väldigt många andra, precis som jag, väljer att semestra just här. Det vore att överdriva att säga att det är ”fullt” med folk, men faktum är att det överallt är människor som precis som jag vill uppleva, upptäcka, förstå och förundras…

Vi kör före, efter och om, husbilar och husvagnar och ett stort antal motorcyklar på vår väg dit. Vi hinner ikapp vandrare och cyklister och vi noterar så snart vi ser havet, att därute finns de som föredrar kanoter, segelbåtar och motorbåtar för att hitta sina mentala påfyllningshamnar i semestertider…

Vid varje rastplats finns många fler turister än vi själva och de verkar alla vara lika betagna av den omkringliggande naturen, som bara ÄR där… I all sin naturlighet ligger där rad på rad av vackra havsvikar, höga bergknallar och emellan dem små eller stora, men alltid lika genomtänkta bropassager. Småvägarna är ibland asfalterade, men lika ofta är det grusvägar som löper mellan rader av postlådor och åkrar med alltför tvär lutning för att vara mänsklig för dem som en gång anlade dem… Stenrösen och stengärdsgårdar vid sidan av vägen eller som kant runt åkerlapparna visar på den där stora envisheten som tillhör dem som flera generationer före oss ville tämja även de marker som var fulla av sten… StenröseAtt ta sig fram är enkelt, även om vägarna ibland följer bergskanter eller går rakt över mindre kullar i tvära stigningar, som förstås avslutas med en lång utförsbacke. Jag tänker på motluten och är glad att jag kör bil, men här och där passerar vi envisa cyklister som växlat ned till ettan och knogar uppåt eller som gett upp och går bredvid sin överlastade cykel med vattenflaskan i ena handen. En bergknalle sticker ut bland alla de andra som den som man bör bestiga… Skuleberget… Jag har hört att det är tvärt… att man kan få svindel och att det finns olika sätt att bestiga dess topp… Man kan klättra, gå eller åka linbana…

Jag beundrar alla dem som likt gaseller eller stengetter halvspringer till synes oberörda uppför detta berg!

Hmmmm… Linbana verkar ju mest säkert… eller? När jag  väl sitter där är jag inte lika säker på den saken 🙂

Linbanan på SkulebergetVäl däruppe glömmer man hur det ilade i magen när stålvajern i linbanan gungade… Havet! Man ser ända till världens ände och det är oändligt betagande, svårt att sätta ord på! Skulebergets utsiktAtt denna bergstopp har rest sig ur havet efter att ha varit nedtryckt av inlandsisen är fantastiskt att tänka sig! Det visar hur kort mitt eget liv är i förhållande till jordens…

Vill man, så kan man få reda på alla upptänkliga detaljer om Skuleberget från ett geologiskt perspektiv. Detta gör man smidigast genom att besöka Naturum vid bergets fot, men även uppe på berget finns informationstavlor.

Stenar, grus och sand präglar denna resa! Vid Norrfällsviken hittar vi klapperstensfält… Där får man tänka sig för var man sätter fötterna… DSC05960 Klapperstensfält Inte alls långt därifrån, finns inte ett spår av dessa stenar. I stället får jag sand i sandalen… DSC06027 DSC06016 DSC05985 DSC05988 Sand i skonTallar! 🙂 Inte är de så ståtliga som hemma, men det måste ju ändå vara havets fel! Martallar… envisa och ihärdiga står de här och kämpar i motvinden även i novembermörkret… Norrfällsviken visar upp sin fiskehistoria genom äldre redskap och finurliga upphängningsanordningar för fiskenät bland annat. Men man kan också besöka ett museum eller äta lokalt anrättade fiskrätter i en liten restaurang.

Därinne ligger en uppstoppad säl på en hylla och atmosfären andas anpassad turistmiljö…och jag är turist…så jag tittar mig nyfiket omkring...DSC05976 DSC05975 DSC05974 Norrfällsviken

En bit ut från fastlandet ligger den för surströmmingen så berömda Ulvön…

Med Kusttrafik eller något annat fartyg är man snart där! På båten hinner man med att uppleva både havet och kusten innan man går av på Ulvön. Efter en buffé på Ulvö Hotell är vi redo att se oss omkring. Det lilla fiskeläget gästas av många turister denna soliga dag. Några kom tillsammans med oss, medan andra hade åkt med snabbare taxibåtar eller i egna båtar av olika karaktär. Jag är nog landkrabba, för jag är glad att slippa segla på egen hand… Det passar mig att åka passagerarbåt till en plats som Ulvön! Allt går i fiskens tecken… Man äter sill och strömming på hotellet och man kan köpa sik och surströmming om man vill och faktum är att man här och där även hittar lite strömmingsinspirerade platser där man kan vila benen också…DSC06135 DSC06132 UlvönI nitton år hade Högakustenbron funnits utan att jag hade passerat över den… Men häromdagen skedde det! I anslutning till bron finns en typisk turistfälla med alla ingredienser… Där finns förutom väl tilltagen parkeringsplats och campingbord nära en informationstavla, även ett helt hotell för den som inte endast är förbipasserande. I hotellets ena ände kan man slå sig ner på en fällstol i ett litet mörkt rum för att se en förvånansvärt repig film från brons tillblivelse… Repigheten är snart glömd när speakern Hans Villius börjar prata om brobygget och dess unika miljötänk. Det är något med Hans Villius röst som gör att jag alltid blir intresserad. Vid millennieskiftet gjordes en intressant TV-serie, om människors liv, arbete och villkor och om hur det nya Sverige växte fram. Man tittade tillbaka ända till år 1900 och speakern var även då Hans Villius. Hans sätt att förmedla kunskap var för mig personligen förknippad med stor kunskap om svunna tider.  Högakustenbrons tillkomst visar sig i den repiga filmen vara en intressant historia… där många inblandade aktörer var och en spelat stor roll för slutprodukten, den färdiga bron.

Högakustenbron

Man har tagit hänsyn till miljön i byggandet av bron… Men inte bara på så vis att man värnat om att inte skräpa ner eller förstöra, utan också från ett estetiskt perspektiv. Man vill att miljön ska ge ett genuint och orört intryck i efterhand och vägar och broar ska införlivas i det omkringliggande landskapet. I slänten längs vägen sår man med ängsblommor och de schaktmassor som frigörs återanvänds i byggandet av andra konstruktioner i Högakustenbrons närhet. Föredömligt!

Men för rättvisans skull beger vi oss också till Sandöbron för att förstå hur det var förut… Det visar sig att Sandöbron uppfördes strax före och under Andra Världskriget. Mitt  på bron är det rejält blåsigt och kallt trots att det är mitt i sommaren. Det hade varit skönt att gå in och värma sig på kondis…men det fick vi spara till en annan gång…

Konditori i Lunde

Därifrån via det kvällstysta Lunde, där så mycket stod på spel år 1931 väljer vi en oansenlig väg förbi den gamla nedlagda torrdockan vid Gustavsvik. Allt ser ut som den sista arbetsdagen på varvet, tänker jag mig… 

Gustavsviks dockaPollare DSC06071

 

Innan vi återigen beger oss mot en annan del av Sverige, har vi blivit tipsade om två platser man inte kan missa… Efteråt förstår vi varför…

Rotsidan…är en lång strand som består av vackert mejslade stenhällar av diabas… Men det är inte en stenhuggare som har varit framme utan naturen själv. Redan när vi kommer dit är det människor där, säkert tio femton stycken. Typiskt! Vi som gärna hade varit själva på denna oändligt vackra plats…

Rotsidan DSC06310 DSC06311 DSC06312Vila och återhämtning DSC06313 DSC06316 DSC06317

När vi till slut sliter oss och beger oss till bilen, inser vi att vi hade tur som endast delade Rotsidan med ett femtontal andra, för vi möter människor och hundar i en strid ström som till fots kånkar både solstolar och tunga frysväskor, nja, inte hundarna. De går med stora steg framåt och verkligen drar i kopplet, som om de mycket väl vet hur kul det är när man kommer fram…

En av dem vi möter kommer med en lastad PIRRA…  När vi har satt oss i bilen och åker vidare möter vi en hel bilkö, trots att det är mitt ute i tomma intet vi befinner oss… SÅ fint är det på Rotsidan och SÅ stark är dess dragningskraft en solig dag i juli! 🙂

Vi stannar till vid Mannaminne och inser att också detta är en pärla vid världens ände! När man inte har varit på en plats förut, så kan det ju vara så att man länge har närt en dröm om att komma dit… För mig var det så att jag faktiskt inte ens hade kunskap om att Mannaminne finns. Efteråt är känslan det omvända… Nog har jag väl ändå alltid vetat att Mannaminne finns? Det är en plats som ÄR… Den har alltid varit, kommer alltid att vara, den ÄR…

Det är som en hembygdsgård…Nej…sudda… Det är som ett konstgalleri… Nej…sudda… Det är som Skansen… Äh! SUDDA! Det är som en plats där allt möjligt får plats. Ja! SÅ är det. Det är en plats där två människors fantasi varit utgångspunkten och sedan har det byggts på och ut och om i  en fantastisk blandning som andas värme, kreativitet och medmänsklighet. Samtidigt har hela platsen en historisk förankring en upplysande atmosfär och ett stort mått av harmoni…

I den karta/informationsbroschyr man får vid entrén berättar konstnärerna och grundarna själva om sitt livsverk och hur de de inspirerats av många olika platser och människor till att skapa detta nordliga ”Österlen”.

Vi var på väg hem… Vi var turister på resande fot och vi var ändå kvar ganska länge och tittade in i den ena byggnaden efter den andra… Här och där kunde man spela på ett instrument, titta in bakom ett draperi eller kanske prata med en utställare som just nu hade med sig sina konsthantverk till försäljning… Däremellan gick man bland byggnaderna och tänkte… Att tänka är livet! TÄNK!!!

Kanske fick jag min kraft ifrån den goda lunch jag först åt i Värdshuset? Kalventrecôte med rotsaker… Mums! Med mig hem hade jag etiopiskt kaffe som jag köpt i kafferosteriet… och många tankar och idéer!Mannaminne DSC06335 DSC06346 DSC06347 DSC06350 DSC06357 DSC06358 DSC06359Det har varit en resa i tid och rum i en miljö som är inbjudande vacker! I flera dagar har vi njutit av vad naturen själv har att erbjuda… Det är naturupplevelserna som varit i centrum för vårt intresse största delen av tiden. Ekoturism? Ja, i alla fall en dimension av detta…

Har man upplevt Höga kusten vill man komma tillbaka… Så tänker jag när jag återigen styr över Högakustenbron tillbaka till det som är min hembygd… TÄNK att bo här jämt! Ser man skönheten då? Det vet endast du som bor vid Höga kusten! Tack för att jag fick titta förbi! ❤