december 11, 2018 by asaole

Five hundred and twentythird Asic – The Grapes of Wrath- A Sort of Book Review

What Makes a Good Book Good Enough?

That is one of the things that keeps me busy when I start reading any book whatsoever… Like many other students I was forced to read ”Of Mice and Men” in school as a teenager, and I guess my teacher picked the novel for a few different reasons, among one was the endurable length… I was however thrilled by the way Steinbeck built up his characters and how the story developed. From a few hints on how George and Lennie had to move on again, after something terrible had happened, I realized I was already thinking; What had happened? As a young reader of a classic novel I was thrilled enough to keep reading until the very last page… I also read ”The Pearl” with great interest and without any effort, but for a novel like ”The Grapes of Wrath” it takes 455 pages before you know the end of the story. As a young reader, I did not meet that challenge, but a summer a couple of years ago, during a vaction in California, ”The Grapes of Wrath” was my perfect companion. I drove past the road sign with ”Salinas” and I went to Monterey and the Monterey Bay Aquarium where a section in the Museum describes John Steinbeck’s writing and I was happy to know that in my car, the book was waiting for me to turn the next page and the next…

John Steinbeck received the Nobel Prize in 1962,

”for his realistic and imaginative writings, combining as they do sympathetic humour and keen social perception”

Although ”The Grapes of Wrath” was written in 1938 and first published in 1939, the content is extremely important also in 2018. Migrants today, face the same kind of ignorance and racism as the Okies (people from Oklahoma, moving to California) in Steinbeck’s novel. Migrants both now and then, left for the thought of a better future, filled with hope, but also fear. Their plans and hopes are not always fulfilled…

Describing the process of change in a person’s life, like Steinbeck does in ”The Grapes of Wrath”, is a delicate matter between being true or being pathetic. Neither can you exaggerate too much nor be too shallow.

The novel very closely describes the extremely poor conditions for migrant workers in California in the thirties. Racism, cruelty and violence together with greed seems to be the rule and being from Oklahoma, means being an Okie, which is a stigmatised group at the time. No matter how hard they work, they seem to face very little understanding and empathy from the Californians. The Okies move from one workplace to the other and get less paid for each time they move, so it seems.

Throughout the novel, Steinbeck give descriptions of the surrounding landscape and certain topics of interest. One of the chapters is like a dialogue between a car salesman and an Okie buyer and written with humor, although the underlying message is that many poor Okies were fooled by the car dealers, selling off good cattle or mules in trade for a jalopy. Another such chapter is a very nice description of a few instruments, the harmonica, the guitar and the fiddle and how they blend in together for the coming dance evening, when a certain piece of music is played. That is also where ”Swedes up in Dakota” (p 342) are mentioned, which is fun to read for me as Swedish.

But apart from these humorous chapters, there are also some very critical topics, as when Steinbeck describes how land owners had too much fruit and too much potatoes, too many pigs and instead of giving the food to the extremely poor workers, they poisoned the potatoes, drowned the pigs and drenched the fruit in kerosene, only for the pleasure of not giving it to the starving workers. That is when ”The Grapes of Wrath”(p 349) is uttered…

A good book is a book you never forget…

That is what ”The Grapes of Wrath” was to me…

augusti 4, 2017 by asaole

Four Hundred and Eightieth Asic – The Grapes of Wrath- A Sort of Book Review

What Makes a Good Book Good Enough?

That is one of the things that keeps me busy when I start reading any book whatsoever… Like many other students I was forced to read ”Of Mice and Men” in school as a teenager, and I guess my teacher picked the novel for a few different reasons, among one was the endurable length… I was however thrilled by the way Steinbeck built up his characters and how the story developed. From a few hints on how George and Lennie had to move on again, after something terrible had happened, I realized I was already thinking; What had happened? As a young reader of a classic novel I was thrilled enough to keep reading until the very last page… I also read ”The Pearl” with great interest and without any effort, but for a novel like ”The Grapes of Wrath” it takes 455 pages before you know the end of the story. As a young reader, I did not meet that challenge, but last summer, during a vaction in California, ”The Grapes of Wrath” was my perfect companion. I drove past the road sign with ”Salinas” and I went to Monterey and the Monterey Bay Aquarium where a section in the Museum describes John Steinbeck’s writing and I was happy to know that in my car, the book was waiting for me to turn the next page and the next…

John Steinbeck received the Nobel Prize in 1962,

”for his realistic and imaginative writings, combining as they do sympathetic humour and keen social perception”

To me as a Swedish reader, both when I was young and now, I must say Steinbeck really made a difference. I can see his deep engagement concerning important issues in society and although ”The Grapes of Wrath” was written in 1938 and first published in 1939, the content is extremely important also in 2016. In Europe where I live, migration is an every day topic, since many thousands of people are on the move between different countries. Some end up in camps or in asylum seeking procedures where bureaucratic systems cannot handle the massiv number of applications quick enough. Migrants today, face the same kind of ignorance and racism as the Okies (people from Oklahoma, moving to California) in Steinbeck’s novel. Migrants both now and then, left for the thought of a better future, filled with hope, but also fear. Their plans may be delayed or sometimes changed, and for a few the plans and hopes may never be fulfilled, due to accidents or other problems along the way.

Describing the process of change in a person’s life, like Steinbeck does in ”The Grapes of Wrath”, is a delicate matter, since it is walking on a thin line between being true or being pathetic. Neither can you exaggerate too much nor be too shallow. When the story begins we meet the American state Oklahoma when the weather conditions have been very poor for a long time. Draught and winds have left the land destroyed and every corn field has a layer of dust that makes the corn worthless. The protagonist Tom Joad, is an ex-convict from Mac Alester, where he sat four years for homicide. Now he is out on parole. Tom Joad comes back home in company with an old friend of the family, Jim Casy. In order to find job and better opportunities the Joads decide to leave Oklahoma for California. During the long trip from Sallisaw, Oklahoma to California both Grandpa and Grandma die. Tom’s brother Noah, and his sister’s boyfriend Connie leave the family for different reasons, but the rest of the family stick together. Ma and Pa, Tom and his brother Al, their sister Rosasharn who is pregnant and the younger children Ruthie and Windfield all come to California after a very tough trip through several states, over mountains and finally through the desert.

The novel very closely describes the extremely poor conditions for migrant workers in California in the thirties. Racism, cruelty and violence together with greed seems to be the rule and being from Oklahoma, means being an Okie, which is a stigmatised group at the time. No matter how hard they work, they seem to face very little understanding and empathy from the Californians. The Joads and the other Okies move from one workplace to the other and get less paid for each time they move, so it seems. For several reasons Tom gets in trouble again.

For a period of time, the Joads live in the Weedpatch camp, which is a state camp. For the first time in their lives, Ruthie and Windfield see toilets. The workers are all involved in taking care of the camp together, making sure it is kept clean. Here the Joads meet other people they can trust and make friends with and for a moment the reader is fooled to think this book has a happy ending…

I highly recommend ”The Grapes of Wrath” if you would like to get a glimpse of migrant life from the inside. The novel reveal several complex issues and through the Joads and their discussions throughout the novel, you and I get a chance to consider those issues, too. With the coming election in the USA last year when I was there, the voters could decide whether there would be harder times or not for migrant workers from abroad, picking fruit and cotton in California for the benefit of American producers. Some of the migrants came there just like the Joads, with the hope of a better future. Some of the current Californians are likely to be decendants from Okies who came in the thirties.

Let us read books like ”The Grapes of Wrath” and never forget what made us the ones we are today.

juli 17, 2017 by asaole

Fyrahundrasjuttiosjätte åseriet- Högakustenbron vs Golden Gate

I nitton år har Högakustenbron funnits utan att jag passerat över den… Men för exakt ett år sedan var det dags! Det var något jag hade sett fram emot. Ända sedan jag var liten har jag tyckt att broar varit spännande byggnadsverk. Som liten passerade jag Södertäljebron, den som beskrivits och omskrivits flitigt i media efter olika kollisioner och andra tillbud. Att sitta där i vår Fiat 132 och vänta på att bron skulle öppnas för fartyg var spännande. Även att passera flottbron i Stora Skedvi var spännande, eftersom den gungade under bilen och brädorna blev blöta av vattnet i Dalälven om bilen var för tung… och många gånger har jag undrat varför man valde att riva den, i stället för att renovera den, så som man gjort i Gagnef. De senaste dagarna har vi i Ludvika förstås blivit påminda om säkerhet i brokonstruktioner, då en bro rasade och människor kom till skada. Min morfars generation byggde broar med enklare medel och många av dessa åker vi fortfarande över. Vackra valv av omsorgsfullt lagda stenar…

1977 åkte min familj till Västkusten för en vecka i Hunnebostrand. Vi åkte över Tjörnbron… För mig kändes denna händelse som ”nyss” den dag 1980 då bron faktiskt rasade och människor åkte över dess kant och dog i det mörka vattnet den där januarinatten. Något år dessföre hade familjen i stället semestrat på Ostkusten och då passerade vi den relativt nybyggda Ölandsbron.

Den kortaste vägen mellan två punkter är en rak linje…

Det tänker jag ofta på om jag passerar en bro, för just där, på den plats där man valt att placera bron har man tidigare varit tvungen att ta sig fram med båt eller helt enkelt resa en lång omväg om det är en bro mellan två platser på fastlandet. Människor på öar har lång vana av närheten till vatten och verkar ha hanterat sin situation på ön på väldigt kreativa sätt. Världen över är också många broar viktiga som förbindelselänkar mellan nationer men också strategiska punkter när man inte längre önskar kontakt med den närliggande landsändan eller nationen på andra sidan bron. Så har det till exempel varit i Turkiet, när bron över Bosporen stängdes och så har det varit i andra konflikter mellan folkgrupper.

Som förbindelselänk är bron viktig också på det symboliska planet.

Man pratar om att ”bygga broar” mellan människor och menar att man vill skapa gemenskap, förenas inom olika områden som är mer abstrakta än just den faktiska konstruktionen… Inom mitt yrke som lärare i svenska som andraspråk händer det att jag använder bron som metafor för att förklara hur förmågan att förstå och tala ett lands språk bidrar till att bygga broar mellan kulturer. Men många broar kan säkert också kopplas till ytterligare mystik och symbolik genom sin blotta existens. Så känns det med Golden Gate, som jag körde över förra sommaren. Redan namnet på bron antyder att den är speciell… Golden gate… Den gyllene grinden eller porten… Porten till guldets land, San Francisco… När man kommer från norr in i staden San Francisco ser man hela staden utbredd framför sig om det är en klar dag…men ofta är det dimmigt, vilket ju bidrar till att behålla den mystik som bron är så känd för. Här nedan är en bild från söder… Det längsta brospannet är 1280 meter, höjden är 227 meter och i sin helhet är bron 2737 meter. Den sida av bron som vetter mot staden och öarna Alcatraz och Angel Island har försetts med en gång- och cykelbana som används mycket frekvent av cyklande och inlinesåkande turister, parallellt med promenerande. Sedan bron byggdes 1933 har den varit med i ett oändligt antal filmer och det sägs att den ständigt underhålls för att se fräsch ut.

Golden Gate, San Francisco

Eftersom vi under vår USA-resa passerade ett stort antal broar har jag anledning att tro att det stämmer… Andra broar var nämligen betydligt rostigare och gav ett mer slitet intryck, trots att flera av dem var betydligt yngre än just Golden Gate. Högakustenbron precis som Golden Gate är en så kallad hängbro. Den är sextio år yngre än Golden Gate, har en höjd på 180 meter och dess längd är 1867 meter. Den känns som en ytterst värdig lillasyster och det är intressant att göra jämförelser mellan de båda broarna. Bäst av allt är att ingen av dem behöver gå segrande ur min jämförelse! Jag kommer även i framtiden att fascineras av broar och hur de tjänar som länkar mellan platser och människor.

Paul Simon och Art Garfunkel hade inte spelat ihop på ett tag, när de övertalades att den 19 september 1981 tillsammans göra en gratiskonsert vars intäkter skulle gå till miljön i New York City. Resultatet blev en konsert som besöktes av en oerhört stor publikskara i Central Park och albumet är ett av de bästa jag någonsin lyssnat på. Gör en sökning på Spotify eller iTunes för att lyssna på just den versionen av Bridge Over Troubled Water!

Källa för faktauppgifter i detta åseri: Wikipedia

oktober 13, 2016 by asaole

Three Hundred and Seventy-Ninth Asic – Nobel Prize in literature 2016, Part 1

What Makes a Good Book Good Enough?

That is one of the things that keeps me busy when I start reading any book whatsoever… Like many other students I was forced to read several books by Nobel Prize winners in school as a teenager, and I guess my teachers picked the novels for different reasons… One of the authors I started to like by reading in school was John Steinbeck. I was thrilled by the way Steinbeck built up his characters in ”Of Mice and Men” and how the story developed. From a few hints on how George and Lennie had to move on again, after something terrible had happened, I realized I was already thinking; What had happened? As a young reader of a classic novel I was thrilled enough to keep reading until the very last page… I also read ”The Pearl” with great interest and without any effort, but for a novel like ”The Grapes of Wrath” it takes 455 pages before you know the end of the story. As a young reader, I did not meet that challenge, but this summer, during a vaction in California, ”The Grapes of Wrath” was my perfect companion. I drove past the road sign with ”Salinas” and I went to Monterey and the Monterey Bay Aquarium where a section in the Museum describes John Steinbeck’s writing and I was happy to know that in my car, the book was waiting for me to turn the next page and the next…

John Steinbeck received the Nobel Prize in 1962,

”for his realistic and imaginative writings, combining as they do sympathetic humour and keen social perception”

To me as a Swedish reader, both when I was young and now, I must say Steinbeck really made a difference. I can see his deep engagement concerning important issues in society and although ”The Grapes of Wrath” was written in 1938 and first published in 1939, the content is extremely important also in 2016. In Europe where I live, migration is an every day topic, since many thousands of people are on the move between different countries. Some end up in camps or in asylum seeking procedures where bureaucratic systems cannot handle the massive number of applications quickly enough. Migrants today, face the same kind of ignorance and racism as the Okies (people from Oklahoma, moving to California) in Steinbeck’s novel. Migrants both now and then, left for the thought of a better future, filled with hope, but also fear. Their plans may be delayed or sometimes changed, and for a few the plans and hopes may never be fulfilled, due to accidents or other problems along the way.

The novel very closely describes the extremely poor conditions for migrant workers in California in the thirties. Racism, cruelty and violence together with greed seems to be the rule and being from Oklahoma, means being an Okie, which is a stigmatised group at the time. No matter how hard they work, they seem to face very little understanding and empathy from the Californians. The Joads and the other Okies move from one workplace to the other and get less paid for each time they move, so it seems. For several reasons Tom gets in trouble again.

I highly recommend ”The Grapes of Wrath” if you would like to get a glimpse of migrant life from the inside. The novel reveal several complex issues and through the Joads and their discussions throughout the novel, you and I get a chance to consider those issues, too. With the coming election in the USA, the voters can decide whether there will be harder times or not for migrant workers from abroad, picking fruit and cotton in California for the benefit of American producers. Some of the migrants came there just like the Joads, with the hope of a better future. Some of the current Californians are likely to be decendants from Okies who came in the thirties.

Let us read books like ”The Grapes of Wrath” and never forget what made us the ones we are today.

augusti 4, 2016 by asaole

Three Hundred and Thirty-First Asic – The Grapes of Wrath- A Sort of Book Review

What Makes a Good Book Good Enough?

That is one of the things that keeps me busy when I start reading any book whatsoever… Like many other students I was forced to read ”Of Mice and Men” in school as a teenager, and I guess my teacher picked the novel for a few different reasons, among one was the endurable length… I was however thrilled by the way Steinbeck built up his characters and how the story developed. From a few hints on how George and Lennie had to move on again, after something terrible had happened, I realized I was already thinking; What had happened? As a young reader of a classic novel I was thrilled enough to keep reading until the very last page… I also read ”The Pearl” with great interest and without any effort, but for a novel like ”The Grapes of Wrath” it takes 455 pages before you know the end of the story. As a young reader, I did not meet that challenge, but this summer, during a vaction in California, ”The Grapes of Wrath” was my perfect companion. I drove past the road sign with ”Salinas” and I went to Monterey and the Monterey Bay Aquarium where a section in the Museum describes John Steinbeck’s writing and I was happy to know that in my car, the book was waiting for me to turn the next page and the next…

John Steinbeck received the Nobel Prize in 1962,

”for his realistic and imaginative writings, combining as they do sympathetic humour and keen social perception”

The novel very closely describes the extremely poor conditions for migrant workers in California in the thirties. Racism, cruelty and violence together with greed seems to be the rule and being from Oklahoma, means being an Okie, which is a stigmatised group at the time. No matter how hard they work, they seem to face very little understanding and empathy from the Californians. The Joads and the other Okies move from one workplace to the other and get less paid for each time they move, so it seems. For several reasons Tom gets in trouble again.

I highly recommend ”The Grapes of Wrath” if you would like to get a glimpse of migrant life from the inside. The novel reveal several complex issues and through the Joads and their discussions throughout the novel, you and I get a chance to consider those issues, too. With the coming election in the USA, the voters can decide whether there will be harder times or not for migrant workers from abroad, picking fruit and cotton in California for the benefit of American producers. Some of the migrants came there just like the Joads, with the hope of a better future. Some of the current Californians are likely to be decendants from Okies who came in the thirties.

Let us read books like ”The Grapes of Wrath” and never forget what made us the ones we are today.

juli 22, 2016 by asaole

Trehundratjugotredje åseriet- Höga kusten har stulit en plats i mitt hjärta!

Höga kusten är så mycket bättre än jag kunde tro…

Och det står helt klart för mig att väldigt många andra, precis som jag, väljer att semestra just här. Det vore att överdriva att säga att det är ”fullt” med folk, men faktum är att det överallt är människor som precis som jag vill uppleva, upptäcka, förstå och förundras…

Vi kör före, efter och om, husbilar och husvagnar och ett stort antal motorcyklar på vår väg dit. Vi hinner ikapp vandrare och cyklister och vi noterar så snart vi ser havet, att därute finns de som föredrar kanoter, segelbåtar och motorbåtar för att hitta sina mentala påfyllningshamnar i semestertider…

Vid varje rastplats finns många fler turister än vi själva och de verkar alla vara lika betagna av den omkringliggande naturen, som bara ÄR där… I all sin naturlighet ligger där rad på rad av vackra havsvikar, höga bergknallar och emellan dem små eller stora, men alltid lika genomtänkta bropassager. Småvägarna är ibland asfalterade, men lika ofta är det grusvägar som löper mellan rader av postlådor och åkrar med alltför tvär lutning för att vara mänsklig för dem som en gång anlade dem… Stenrösen och stengärdsgårdar vid sidan av vägen eller som kant runt åkerlapparna visar på den där stora envisheten som tillhör dem som flera generationer före oss ville tämja även de marker som var fulla av sten… Att ta sig fram är enkelt, även om vägarna ibland följer bergskanter eller går rakt över mindre kullar i tvära stigningar, som förstås avslutas med en lång utförsbacke. Jag tänker på motluten och är glad att jag kör bil, men här och där passerar vi envisa cyklister som växlat ned till ettan och knogar uppåt eller som gett upp och går bredvid sin överlastade cykel med vattenflaskan i ena handen. En bergknalle sticker ut bland alla de andra som den som man bör bestiga… Skuleberget… Jag har hört att det är tvärt… att man kan få svindel och att det finns olika sätt att bestiga dess topp… Man kan klättra, gå eller åka linbana…

Jag beundrar alla dem som likt gaseller eller stengetter halvspringer till synes oberörda uppför detta berg!

Hmmmm… Linbana verkar ju mest säkert… eller? När jag väl sitter där är jag inte lika säker på den saken 🙂

Väl däruppe glömmer man hur det ilade i magen när stålvajern i linbanan gungade… Havet! Man ser ända till världens ände och det är oändligt betagande, svårt att sätta ord på! Att denna bergstopp har rest sig ur havet efter att ha varit nedtryckt av inlandsisen är fantastiskt att tänka sig! Det visar hur kort mitt eget liv är i förhållande till jordens…

Vill man, så kan man få reda på alla upptänkliga detaljer om Skuleberget från ett geologiskt perspektiv. Detta gör man smidigast genom att besöka Naturum vid bergets fot, men även uppe på berget finns informationstavlor.

Stenar, grus och sand präglar denna resa! Vid Norrfällsviken hittar vi klapperstensfält… Där får man tänka sig för var man sätter fötterna… Inte alls långt därifrån, finns inte ett spår av dessa stenar. I stället får jag sand i sandalen… Tallar! 🙂 Inte är de så ståtliga som hemma, men det måste ju ändå vara havets fel! Martallar… envisa och ihärdiga står de här och kämpar i motvinden även i novembermörkret… Norrfällsviken visar upp sin fiskehistoria genom äldre redskap och finurliga upphängningsanordningar för fiskenät bland annat. Men man kan också besöka ett museum eller äta lokalt anrättade fiskrätter i en liten restaurang.

Därinne ligger en uppstoppad säl på en hylla och atmosfären andas anpassad turistmiljö…och jag är turist…så jag tittar mig nyfiket omkring...

En bit ut från fastlandet ligger den för surströmmingen så berömda Ulvön…

Med Kusttrafik eller något annat fartyg är man snart där! På båten hinner man med att uppleva både havet och kusten innan man går av på Ulvön. Efter en buffé på Ulvö Hotell är vi redo att se oss omkring. Det lilla fiskeläget gästas av många turister denna soliga dag. Några kom tillsammans med oss, medan andra hade åkt med snabbare taxibåtar eller i egna båtar av olika karaktär. Jag är nog landkrabba, för jag är glad att slippa segla på egen hand… Det passar mig att åka passagerarbåt till en plats som Ulvön! Allt går i fiskens tecken… Man äter sill och strömming på hotellet och man kan köpa sik och surströmming om man vill och faktum är att man här och där även hittar lite strömmingsinspirerade platser där man kan vila benen också… I nitton år hade Högakustenbron funnits utan att jag hade passerat över den… Men häromdagen skedde det! I anslutning till bron finns en typisk turistfälla med alla ingredienser… Där finns förutom väl tilltagen parkeringsplats och campingbord nära en informationstavla, även ett helt hotell för den som inte endast är förbipasserande. I hotellets ena ände kan man slå sig ner på en fällstol i ett litet mörkt rum för att se en förvånansvärt repig film från brons tillblivelse… Repigheten är snart glömd när speakern Hans Villius börjar prata om brobygget och dess unika miljötänk. Det är något med Hans Villius röst som gör att jag alltid blir intresserad. Vid millennieskiftet gjordes en intressant TV-serie, om människors liv, arbete och villkor och om hur det nya Sverige växte fram. Man tittade tillbaka ända till år 1900 och speakern var även då Hans Villius. Hans sätt att förmedla kunskap var för mig personligen förknippad med stor kunskap om svunna tider. Högakustenbrons tillkomst visar sig i den repiga filmen vara en intressant historia… där många inblandade aktörer var och en spelat stor roll för slutprodukten, den färdiga bron.

Man har tagit hänsyn till miljön i byggandet av bron… Men inte bara på så vis att man värnat om att inte skräpa ner eller förstöra, utan också från ett estetiskt perspektiv. Man vill att miljön ska ge ett genuint och orört intryck i efterhand och vägar och broar ska införlivas i det omkringliggande landskapet. I slänten längs vägen sår man med ängsblommor och de schaktmassor som frigörs återanvänds i byggandet av andra konstruktioner i Högakustenbrons närhet. Föredömligt!

Men för rättvisans skull beger vi oss också till Sandöbron för att förstå hur det var förut… Det visar sig att Sandöbron uppfördes strax före och under Andra Världskriget. Mitt på bron är det rejält blåsigt och kallt trots att det är mitt i sommaren. Det hade varit skönt att gå in och värma sig på kondis…men det fick vi spara till en annan gång…

Därifrån via det kvällstysta Lunde, där så mycket stod på spel år 1931 väljer vi en oansenlig väg förbi den gamla nedlagda torrdockan vid Gustavsvik. Allt ser ut som den sista arbetsdagen på varvet, tänker jag mig…

Innan vi återigen beger oss mot en annan del av Sverige, har vi blivit tipsade om två platser man inte kan missa… Efteråt förstår vi varför…

Rotsidan…är en lång strand som består av vackert mejslade stenhällar av diabas… Men det är inte en stenhuggare som har varit framme utan naturen själv. Redan när vi kommer dit är det människor där, säkert tio femton stycken. Typiskt! Vi som gärna hade varit själva på denna oändligt vackra plats…

När vi till slut sliter oss och beger oss till bilen, inser vi att vi hade tur som endast delade Rotsidan med ett femtontal andra, för vi möter människor och hundar i en strid ström som till fots kånkar både solstolar och tunga frysväskor, nja, inte hundarna. De går med stora steg framåt och verkligen drar i kopplet, som om de mycket väl vet hur kul det är när man kommer fram…

En av dem vi möter kommer med en lastad PIRRA… När vi har satt oss i bilen och åker vidare möter vi en hel bilkö, trots att det är mitt ute i tomma intet vi befinner oss… SÅ fint är det på Rotsidan och SÅ stark är dess dragningskraft en solig dag i juli! 🙂

Vi stannar till vid Mannaminne och inser att också detta är en pärla vid världens ände! När man inte har varit på en plats förut, så kan det ju vara så att man länge har närt en dröm om att komma dit… För mig var det så att jag faktiskt inte ens hade kunskap om att Mannaminne finns. Efteråt är känslan det omvända… Nog har jag väl ändå alltid vetat att Mannaminne finns? Det är en plats som ÄR… Den har alltid varit, kommer alltid att vara, den ÄR…

Det är som en hembygdsgård…Nej…sudda… Det är som ett konstgalleri… Nej…sudda… Det är som Skansen… Äh! SUDDA! Det är som en plats där allt möjligt får plats. Ja! SÅ är det. Det är en plats där två människors fantasi varit utgångspunkten och sedan har det byggts på och ut och om i en fantastisk blandning som andas värme, kreativitet och medmänsklighet. Samtidigt har hela platsen en historisk förankring en upplysande atmosfär och ett stort mått av harmoni…

I den karta/informationsbroschyr man får vid entrén berättar konstnärerna och grundarna själva om sitt livsverk och hur de de inspirerats av många olika platser och människor till att skapa detta nordliga ”Österlen”.

Vi var på väg hem… Vi var turister på resande fot och vi var ändå kvar ganska länge och tittade in i den ena byggnaden efter den andra… Här och där kunde man spela på ett instrument, titta in bakom ett draperi eller kanske prata med en utställare som just nu hade med sig sina konsthantverk till försäljning… Däremellan gick man bland byggnaderna och tänkte… Att tänka är livet! TÄNK!!!

Kanske fick jag min kraft ifrån den goda lunch jag först åt i Värdshuset? Kalventrecôte med rotsaker… Mums! Med mig hem hade jag etiopiskt kaffe som jag köpt i kafferosteriet… och många tankar och idéer! Det har varit en resa i tid och rum i en miljö som är inbjudande vacker! I flera dagar har vi njutit av vad naturen själv har att erbjuda… Det är naturupplevelserna som varit i centrum för vårt intresse största delen av tiden. Ekoturism? Ja, i alla fall en dimension av detta…

Har man upplevt Höga kusten vill man komma tillbaka… Så tänker jag när jag återigen styr över Högakustenbron tillbaka till det som är min hembygd… TÄNK att bo här jämt! Ser man skönheten då? Det vet endast du som bor vid Höga kusten! Tack för att jag fick titta förbi! ❤

juli 17, 2016 by asaole

Trehundratjugoandra åseriet- Högakustenbron vs Golden Gate

I nitton år har Högakustenbron funnits utan att jag passerat över den… Men imorgon är det dags! Det är något jag ser fram emot. Ända sedan jag var liten har jag tyckt att broar varit spännande byggnadsverk. Som liten passerade jag Södertäljebron, den som nu riskerar rivning på grund av sprickor efter olika kollisioner och andra tillbud. Att sitta där i vår Fiat 132 och vänta på att bron skulle öppnas för fartyg var spännande. Även att passera flottbron i Stora Skedvi var spännande, eftersom den gungade under bilen och brädorna blev blöta av vattnet i Dalälven om bilen var för tung… och många gånger har jag undrat varför man valde att riva den, i stället för att renovera den, så som man gjort i Gagnef.

Den kortaste vägen mellan två punkter är en rak linje…

Det tänker jag ofta på om jag passerar en bro, för just där, på den plats där man valt att placera bron har man tidigare varit tvungen att ta sig fram med båt eller helt enkelt resa en lång omväg om det är en bro mellan två platser på fastlandet. Människor på öar har lång vana av närheten till vatten och verkar ha hanterat sin situation på ön på väldigt kreativa sätt. Världen över är också många broar viktiga som förbindelselänkar mellan nationer men också strategiska punkter när man inte längre önskar kontakt med den närliggande landsändan eller nationen på andra sidan bron. Så har det till exempel varit häromdagen i Turkiet, när bron över Bosporen stängdes och så har det varit i andra konflikter mellan folkgrupper.

Som förbindelselänk är bron viktig också på det symboliska planet.

Man pratar om att ”bygga broar” mellan människor och menar att man vill skapa gemenskap, förenas inom olika områden som är mer abstrakta än just den faktiska konstruktionen… Inom mitt yrke som lärare i svenska som andraspråk händer det att jag använder bron som metafor för att förklara hur förmågan att förstå och tala ett lands språk bidrar till att bygga broar mellan kulturer. Men många broar kan säkert också kopplas till ytterligare mystik och symbolik genom sin blotta existens. Så känns det med Golden Gate, som jag körde över häromveckan. Redan namnet på bron antyder att den är speciell… Golden gate… Den gyllene grinden eller porten… Porten till guldets land, San Francisco… När man kommer från norr in i staden San Francisco ser man hela staden utbredd framför sig om det är en klar dag…men ofta är det dimmigt, vilket ju bidrar till att behålla den mystik som bron är så känd för. Här nedan är en bild från söder… Det längsta brospannet är 1280 meter, höjden är 227 meter och i sin helhet är bron 2737 meter. Den sida av bron som vetter mot staden och öarna Alcatraz och Angel Island har försetts med en gång- och cykelbana som används mycket frekvent av cyklande och inlinesåkande turister, parallellt med promenerande. Sedan bron byggdes 1933 har den varit med i ett oändligt antal filmer och det sägs att den ständigt underhålls för att se fräsch ut.

Golden Gate, San Francisco

Eftersom vi under vår USA-resa passerade ett stort antal broar har jag anledning att tro att det stämmer… Andra broar var nämligen betydligt rostigare och gav ett mer slitet intryck, trots att flera av dem var betydligt yngre än just Golden Gate. Det som känns spännande så här dagen före min överfart över Ångermanälven, är att Högakustenbron precis som Golden Gate är en så kallad hängbro. Den är sextio år yngre än Golden Gate, har en höjd på 180 meter och dess längd är 1867 meter. Den känns som en ytterst värdig lillasyster och det ska bli intressant att så nära i tid kunna göra jämförelser mellan de båda broarna. Bäst av allt är att ingen av dem behöver gå segrande ur min jämförelse! Jag kommer även i framtiden att fascineras av broar och hur de tjänar som länkar mellan platser och människor.

Källa för faktauppgifter i detta åseri: Wikipedia

juli 14, 2016 by asaole

Trehundratjugonde åseriet- Sjutton tusen! 17000!

Nu har bloggen haft 17 000 visningar och ni som tittat in har hunnit bli 12000! Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. I sommar har 23 blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. Vill du läsa dem är det enklast att följa länken: http://wp.me/p4uFqc-Ov, eller #Turist i USA.

Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.

The blog has so far had 17,000 views by 12,000 visitors! Thanks all of you for reading. During spring, I published a series of posts about music in SVA teaching (Swedish as a Foreign Language). The blogposts are written in Swedish and can easily be found by searching here on the blog with #Musikupplägg att samtala om. This summer, 23 blog posts centered on experiences from a tourist trip in the US. Do you want to read them, it is easiest to follow the link: http://wp.me/p4uFqc-Ov or #Turist i USA (= #Turist in the United States). These blog posts will later be translated into English for your convenience.

After the summer, the blog will as usual be a mix of reflections on teaching, book recommendations, and in between some memories of my work as a teacher. This fall, I hope to make more films with teaching tips to put up on my YouTube channel # åseriklipp. If you are learning Swedish, they may be of use for you! 🙂

juni 14, 2016 by asaole

Twohundred and Ninety-Third Asic- A hint of Swedish Midsummer

A couple of years ago, I experienced a very cold Midsummer’s Eve in the middle of Dalarna, Sweden. It was impossible to keep warm and later in the evening, I spent time in my sauna, which was indeed the very first time during summer! The lake I admire in the picture is called Siljan and that is the biggest lake in our county, however the other lake , called Väsman, close to my own town Ludvika, is also very beautiful.

Facing Lake Siljan

In this post I’d like to share a few photos from this morning when I was out walking. I hope you enjoy the scenery! The flowers are all typical for this time of the year and we use them when we make wreaths for our Midsummer celebration. This year I will most likely spend my Midsummer’s Eve in San Francisco, California, so I deciced to just add a little Midsummer feeling two weeks ahead of time… 😉 First a picture from long ago… Thank you Mom and Dad for sharing the typical traditions of our country!

Åsa, Dalke and Inger

Almost every Midsummer’s Eve all my life, I’ve spent in a church village called Stora Skedvi. I’d like to share a few of those very typical fiddle tunes with you, although here they are not played by my father’s group of fiddlers… First a march called #Trettondagsmarschen, that is usually played as the opening of #Bingsjöstämman, a get-together for fiddlers and those who love folk music, usually held the first week of July every summer. The second march is called #Rättvikarnas gånglåt and is also very famous.

Trettondagsmarschen

Rättvikarnas gånglåt

A couple of hundred years ago, people used this kind of music to endure longer walks, such as when they walked from their part of Sweden to the capital city of Stockholm for work opportunities there. It was easier to walk when someone played the fiddle… But instead of Spotify and iTunes for us, the fiddlers also shared their music willingly for dances in the evenings when all had stopped to rest for the night. A typical dance in my part of Sweden would be a ”polska” (Polish, as in from Poland), #Karis-Pers polska which is a slow dance with a high degree of sensuality between the two dancers, a man and woman… But a valse like #Bränd-Pers vals would also be appreciated by the dancing crowd. In some parts of Sweden it is possible to still dance these more traditional dances to live groups of fiddlers.

Karis Pers polska

Bränd-Pers vals

The celebration of Midsummer in all parts of Sweden is very traditional, but Dalarna is known for the tight connection between folkmusic and folkloristic traditions in general. Fiddlers playing their special music first of all, but also playing to typical dances for kids and adults. Crowds gather round Maypoles dancing together for fun as in ”Små grodorna” (the little frogs), or other such songs.

In Dalarna where I live, every little village proudly present a unique variety of traditions, unlike that of the village a few kilometers away. The food may vary, too, although most people would have sill (pickled herring) and fresh potatoes with sour cream and crisp bread with butter and cheese. Many would probably also have some strawberry cake with lots of thick cream (jordgubbstårta).

This year I will not be home for Midsummer. I will most certainly think of days in the past when I celebrated Midsummer, but I will also find ways to make this year’s Midsummer’s Eve memorable, although I will spend it abroad. I wish you all a lovely summer and hope you will follow my blogposts from over there… Look out for blogposts with the hashtag #Swedish tourist in the USA