Fivehundred and sixteenth Asic- The Need for The Good Example in Times of Trouble

Migration is not a new phenomenon. People migrated thousands of years ago both abroad and within national borders. Despite the many negatively written articles lately, there are good examples that need to be acknowledged!

I once read in SvD (Svenska Dagbladet) about a small community in the middle of Sweden, where the new migrants were as many as the original inhabitants, but the people in Åre manned up and contributed volunteerly for the group of immigrants. Åre is very far away from the bigger cities. In a small community like Åre, connections between representatives of different authorities may be closer and I guess people in a small village also know each other quite well. When a busload of immigrants arrive, it may cause somewhat chaos for a short while, but true friendship in the local community is crucial. According to the article, people all contributed in their own different fields of society to help the immigrants as smoothly as possible. Today, not even two years later, the Åre society is profoundly changed in many positive ways.

I think, on a national level, when Sweden welcomed many of the refugees who had fled thru Europe in the fall of 2015, that was the only decent thing to do under those extreme circumstances. In my profession I meet many of them now, two years later and guess what? Many of the refugees who have been here less than three years, in fact cope quite well in their new lives in the wintery and snowy northern country of Sweden. My teaching subject is Swedish as a Foreign Language and I meet my students after they have passed the compulsory level and head on to higher levels of Swedish.

I cannot stress enough how rewarding it is to teach adult immigrants and share their stories about life. They learn Swedish, search for jobs and they dream of a home of their own and later a reunion with their family. Thoughts of the past, traumatic memories and losses may slow down the pace in which they learn to cope in their new environment, but despite very emotional events prior to their current situation, most of them are working hard to achieve their goals. In the long run, I think we all try to make the best of every situation despite hardships and trouble we pass along the way, at least that is what my students prove to me over and over again, every day in school.

Annonser

Four hundred and ninety fourth åsic- The Yellow Wall and The Blue Wallpaper

I used to teach in another classroom a couple of years ago. When I started off teaching there, I had an opportunity to decide for myself what the classroom would look like. I think that is one of the reasons that I liked it there. When moving out , I removed all the details because I wanted to give the new teachers the same opportunity to do whatever they wanted to make the classroom feel like ”theirs”.

This is something I wrote when I was still teaching in my old room: 

Charlotte Perkins Gilman’s The Yellow Wallpaper is an American short story read  by many, but how many of the readers have spent a fortnight of pure creative language learning in a yellow classroom ? The teacher had painted her classroom herself and turned the dark dull room in the basement into a positive oasis for learning. All walls were painted in a bright yellow colour. Her combination of gifts from previous students, her own creations or things she had got here and there, together with wisdom on little plaques or instruction posters with different themes like weekdays, phrases or words for certain occasions, gave the impression of a nice and welcoming place where the soul of learning was more important than anything else. Soul in English almost sounds like sun in Swedish, sol.

My classroom is not painted by me and it is not yellow either, but I have hanged The Blue Wallpaper myself and I have added a lot of blue accents, such as glass, fabric or decorations. Blue is my fave color and it also lead my thoughts to water or to a realxing feeling that makes me calm. In one of the corners of my room I have a waterdoor… In another corner are verbs connected to language use. The many hearts on the window to our pentry is decorated with thoughs or words on the theme LOVE. I think my students are important in many ways. I also find their background, culture and languages important. I think it is necessary for a classroom where languages are taught, that you actually can see that we speak different languages. All those languages are important. Knowing several languages is a true wisdom!

BLÅTT och GULT

 DSC_0016DSC_0017DSC_0015

 

The teacher I visited in NJ, USA was teaching about weather expressions in Spanish when I was there and both the students and herself were happy… and yellow is the happy color that perfectly suits a classroom for Spanish lessons. A saying by an ”unknown” author that suits the yellow classroom very well:

Keep your face to the sunshine and you cannot see the shadow

Fyrahundrasjuttiofemte åseriet- Putt, put eller PUT ett litet ord med stor betydelse!

Sports-Alive-Ltd._27.jpg (1249×937)

Det beror helt och hållet på sammanhanget vad man menar när man använder vissa ord. Om man inte har stöd av ordbilden, i textform så kan det vara direkt omöjligt att skilja mellan put, putt och PUT, trots att det är en enorm skillnad mellan dessa ord. Det första ordet är skrivet på engelska och kan översättas till svenska i mer än tio olika sammanhang. Det andra ordet är dels ett substantiv som betyder att man spelar en golfboll med en specifik klubba och med ett mycket försiktigt slag. Dessutom kan ordet i den bemärkelsen syfta på en lätt knuff, en putt… Men för en person som jobbar i en myndighet som sysslar med migranter eller för migranten själv, är det väldigt stor skillnad mellan den nyss nämnda putten och PUT med versaler. Exakt hur stor skillnad det är, vet man endast om man varit med om att möta en människa som nåtts av beskedet att de nu äntligen har fått PUT. Det betyder nämligen permanent uppehållstillstånd. För ett par år sedan samtalade jag med en person om framtiden. Bland annat pratade vi om sannolikheten för att Migrationsverket skulle höra av sig snart. Personen menade att det var väldigt svårt och väldigt jobbigt att vänta och det förstår ju var och en som någon gång väntat på ett besked av något slag.

klocka_167738793.jpg (400×397)

Ovissheten skapar ett slags vakuum, där man inte vågar hoppas, inte vågar tro att det kommer att lösa sig, för man är så rädd för att bli besviken om man inte skulle få sin PUT. De personer jag mött i mitt arbete, som väntat och hoppats och längtat efter just detta fönsterkuvert, vet vad det innebär att våndas. Ofta har dessutom utredningstiden varit kantad av olika typer av åtgärder som för tankarna till en Kafkatillvaro. Det finns människor i min omgivning som fått nej av Migrationsverket samtidigt som de har fått uppmaningen att resa hem till sitt hemland (som de flytt ifrån på grund av allvarliga risker för sitt eget liv) för att de måste söka asyl i Sverige därifrån. De ombeds att resa tillbaka, söka upp den svenska ambassaden eller konsulatet, för att få hjälp att söka asyl… Att söka asyl från en svensk ambassad är en sak, men att återvända till ett land där man fruktar för sitt liv, är kopplat till skräck som paralyserar, som skapar en rädsla som syns på utsidan, en sorg som gör att ett tillfälligt leende på besök i ansiktet, aldrig på allvar når ända upp till ögonen. I de fall där landet inte har någon svensk ambassad eller något svenskt konsulat, så har Sverige ofta en ambassad som servar flera länder som gränsar till varandra. I vissa fall är deras gräns det enda som förenar dem. Grannlandet kanske har en helt annan kultur och ett annat språk talas där. Ändå är det dit flyktingen hänvisas för att söka asyl…på den svenska ambassaden. Mot bakgrund av omständigheter som är snarlika dem som jag nu beskrivit, kunde jag verkligen förstå vilken OERHÖRD glädje den här personen kände när hen kom hem och fann ett brev på hallgolvet i lägenheten. Med posten hade det kommit…brevet med hens PUT. I min inbox kom kort därefter ett överlyckligt mejl och från mig skickades inom samma minut ett helt hysteriskt meddelande med en lång rad vokaler: Åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå! Grattis!!!

Det kändes fantastiskt och jag kunde andas ut. Jag hade oroat mig… Men, vad är MIN oro jämfört med den oro den aktuella personen har känt????

När mina vänner från länder i krig och konflikter varit här i Sverige ett tag, så händer det att vi kommer i samspråk om hur det egentligen var att leva i hemlandet innan de tvingades fly. Inte alls sällan berättar de hårresande minnen från helt ofattbara händelser som de har bevittnat, där nära släktingar lemlästats eller dödats eller där deras hem eller andra ägodelar förintats i explosioner eller bränder. Andra gånger handlar det i stället om inskränkt livsrum, en livssituation där man inte får vara den man vill vara, utan måste anpassa sig till regimens uppfattning om hur man ska tro, leva eller klä sig. Eller ännu värre…att man inte får uttrycka sig över huvudtaget, utan att riskera katastrofala följder för sig själv och sin familj. Som lärare möter jag alla dessa kategorier flyktingar i vårt land och genom alla dessa möten lär jag känna människorna bakom varje typ av omständighet. Ofta läser jag på lite extra om de länder mina elever kommer ifrån, för att det är viktigt för mig att förstå dem bättre. Det är berikande att veta mera, även om det ofta leder till att jag också känner en omfattande vanmakt över den situation världen i stort befinner sig.

Men här är inte platsen och inte heller tidpunkten för någon analys av den politiska situationen. I stället noterar jag att i det lilla sammanhanget, där jag befinner mig, är ovanstående händelse inte en engångsföreteelse.  Jag ser ofta hur människor väntar och längtar och hoppas på att få sitt PUT här i Sverige. Väntan på besked om PUT är för många som ett vakuum, där ingen kraft finns att ta itu med saker… men det finns också de som frenetiskt jobbar på alla upptänkliga sätt för att få stanna. De lär sig språket, pluggar för att nå nästa nivå i skolsystemet och skaffar på egen hand både bostad och arbete. De blir, trots att de är självförsörjande och bidrar med skatt precis som du och jag, en bricka i ett politiskt spel, där samhället nu har bestämt sig för en annan nivå i asyllagstiftningen.

Någon av dessa hårt arbetande migranter, som verkligen gjort allt det man kan begära för att få stanna, är din granne eller min…men lagen säger att hen ska flytta hem till sitt land…trots att det har gått många år, trots att man inte längre kallar det där andra landet för hemma… Med Migrationsverkets nya lagstiftning som trädde i kraft den 20 juli 2016 kommer vi som jobbar nära migranterna säkert att uppleva flera uppslitande avsked, fler avslag på asylansökningar och fler människor som svävar i ovisshet om sin framtid. I varje stund känner jag någon som kämpar för att få vara kvar. Nu också… Jag tänker på dig och hoppas!

 

Fyrahundrasextioåttonde åseriet- En mobilavisering skär genom tystnaden

Ljudet från pennor som raspar mot papper, någon som suckar, en annan som undslipper sig en harkling eller en diskret hostning. Blad vänds frenetiskt i ordböcker, medan ord och uttryck antecknas i provhäftet. Stämningen här är vad som brukar beskrivas med uttrycket ”flitens lampa lyser”. Lokalen är överdådig jämfört med vårt vanliga klassrum. Det beror på att de båda grupperna jag undervisar är för stora för att jag ska kunna ha dem på plats samtidigt i den vanliga lokalen. Det känns lyxigt att vara i aulan. Uppkopplingen i min dator är en miljon pinnar och  fingrarna flyger över tangenterna. Det är högt i tak och ljuset från den efterlängtade solen är utestängt bakom höga träpaneler, för att inte blända någon av eleverna när de skriver. I stället håller vi tillgodo med taklampor som ger det där lagom starka ljuset som inte bländar, men ändå är tillräckligt för att klara uppgiften att läsa, timme efter timme.

För att slippa problem med störande mobiltelefoner, hade jag för den här dagen tänkt ut att om alla elever lägger sina mobiler på en lapp som jag förberett med deras namn, så skulle vi ha koll på vilka som lämnat ifrån sig mobilen och även om någon mobil inte var i tyst läge, eftersom det är viktigt att mobiler inte stör under provet. Allt fungerade väl till den sista timmen, då flera mobiler började få aviseringar med ljud… När detta händer känner jag vanmakt! Vad mer kan jag göra än att försöka lokalisera ljudet och gå med den aktuella mobilen till dess ägare? Jag vill att det ska vara lugn och ro på skrivningen och det är ju självklart att mobilerna ska vara i tyst läge, men det är mitt fel att de inte är det, eftersom jag borde ha påmint en extra gång och försäkrat mig om detta…

Rummets tysta läge… återkomer efter en stund igen, när mobilaviseringarna upphört, efter att jag burit den aktuella telefonen till dess ägare för att få hen att stänga av den. Note to self; Inför morgondagens skrivning ska alla mobiler vara i flygplansläge…

När jag tittar ut över de välbekanta ansiktena slås jag av hur långt borta en del av dem verkar vara i tanken. När jag försöker möta deras blick för att kanske skänka dem ett uppmuntrande leende, noterar jag i stället hur djupt koncentrerade de är på uppgiften. Framför mig sitter de nästan 40 elever som jag har haft glädjen att lära känna under den gångna terminen. De är alla vuxna och har studerat en grundkurs i svenska på den nivå som kommer efter SFI. Var och en har sitt speciella leende, som jag så gärna har mött i mitt klassrum. De har sina berättelser, sina liv, sina många infallsvinklar på livet och genom att tillbringa tid med dem har jag fått förmånen att dela deras berättelser.

Genom att aktivt samtala med varandra i skolan har de säkerligen berikat varandra och bidragit till aktivit språktillägnande både i klassrummet och på raster i interaktion med varandra. För många är Sverige ett drömmarnas land, där mål på en högre nivå ska nås, men för andra är Sverige en hållplats på väg till en annan plats. För ytterligare någon är Sverige inte alls något mål över huvudtaget, utan snarare den plats dit man kom för att det blev omöjligt att vara kvar i hemlandet av något skäl. De delar dessa erfarenheter med varandra, medan jag förstås lyssnar och tar till mig av det de berättar, men jag känner ofta att oavsett hur väl jag försöker lyssna och förstå, så går det inte att till fullo sätta sig in i hur det är att lämna allt det invanda och trygga för att hitta en ny social kontext i en annan kultur än den egna. Det jag förstås saknar är inifrånperspektivet. Man lär så länge man har elever…

Det jag beundrar mest hos mina elever, både dessa och andra vuxna elever i ämnet svenska som andraspråk, är att de kämpar trots motståndet från det obekanta i den nya språk och kulturkontexten. Så är det också här i provsituationen. Faktum är att ingen ännu har gett upp. Alla läser, skriver eller tar en kort eftertänksam paus för att sedan återigen kasta sig över uppgiften att bli klar med läsförståelsedelen till det nationella provet. Jag är så lycklig som är deras lärare, men det är jag inte så länge till om de skulle klara detta nationella prov, för genom att ta sig igenom nålsögat som denna prövning innebär, har de kvalat in till nästa kurs, som är en kurs i ämnet svenska som andraspråk på gymnasienivå.

Med ett helt sommarlov i bagaget kommer jag åter i augusti för att träffa nya människor som för en kort tid är mina elever. Det är som ett kretslopp, där jag är en del i den helhet som är skolsystemet… en kugge i ett av kugghjulen…

Fyrahundrasextiosjunde åseriet- En lärares dilemman i maj

Maj är en underbar månad tycker jag…kanske inte just i år, för nu är det nästan snö på marken i stället för äppelblom, men om vi håller oss allmänna, så kan jag ju hylla maj månad… 😀

Det finns luft mellan arbetsdagarna eftersom det är gott om helgdagar och klämdagar och ute skiner solen och luften surrar av nyvakna insekter och grannarna i ettan kämpar vidare med planlösningen i sitt chateau #tolfte åseriet. På lediga stunder tar jag en promenad med en bok i öronen och försöker få färska fräknar på näsan. Men i ärlighetens namn är maj en svår månad att ta sig igenom om vädret är ALLTFÖR bra och om eleverna är alltför unga. Jag tänker varje arbetsdag i maj nuförtiden, att jag är lyckligt lottad som jobbar med vuxenstuderande. De har i allmänhet lika god arbetsdisciplin i värsta aprilvärdet som de har i minus trettio eller solsken och underbart vårväder. Men när jag jobbade i grundskolan var den svåraste undervisningsmånaden maj, tyckte jag. Det var jag själv som ägde problemet. Det var svårt för mig att säga nej och stopp.

Det började redan i min första klass, som jag hade endast på vårterminen då de gick i sexan. Det var en fantastiskt härlig klass på många sätt och de var kreativa och älskade alternativa lösningar framför traditionell undervisning. Som komplement till denna efterkonstruktion av verkligheten kan man också säga att de (i mig) hade en oerhört orutinerad lärare som trodde att man alltid måste följa elevernas vilja och att det vore fel eller farligt att säga nej. Men, man lär sig så länge man har elever, brukar jag säga.

Hursomhelst… En vacker vårdag i BÖRJAN av maj, redan på förmiddagen, lanserade några elever idén att vi i stället för att ha matte borde gå ut och spela brännboll. Jag sa nej, med motiveringen att det fanns viktiga lärdomar att insupa i matteboken. Men framåt eftermiddagen hade jag kapitulerat och tänkte att ja, vad gör väl det om vi tillbringar en stund i solen och spelar brännboll denna vackra dag? Det är ju EN dag och det spelar inte någon roll för helheten, resonerade jag. Men… det året gick solen aldrig i moln i maj och jag var gissningsvis Sveriges fegaste lärare, för jag sa ”OK” till många stunder i solen den terminen. Lyckligvis fick jag ändå med eleverna på tanken att det inte kunde vara brännboll varje gång vi gick utanför klassrummet.

Det blev i stället alla möjliga aktiviteter i solskenet. Vi håvade i en närbelägen bäck och tittade på alla små kryp vi hittade. Vi ägnade oss åt utomhusmatematik, genom att mäta och beräkna skolgården, avstånd i närheten eller liknande. Vi satte oss i skuggan under ett träd och skrev dikter eller berättelser. Vi tog med oss bänkboken ut och läste utomhus. I efterhand har jag ofta kopplat detta alternativa lärande till det jag skrev om i det #femtonde åseriet.  Man lär sig på ett annat sätt om man är i en konkret situation där frågor dyker upp av sig självt och där man undrar för att man inte förstår eller för att man är vetgirig och vill förstå bättre hur det fungerar med något speciellt. SÅ var det med den här klassen hela maj. De lärde sig MASSOR trots att vi hade lämnat klassrummet och trots att deras lärare (jag) hade ständigt dåligt samvete för detta. NU många år senare, gläds jag åt att jag lät mig övertalas, för det gav mig insikten att det finns mycket att vinna på att lämna klassrumsmiljön.

Min överlevnadsstrategi i maj är annars att tänka ”snart är det sommar” och så jobbar jag på ända in i kaklet med alla göromål som hör yrket till. När jag som lärare i grundskolan nådde skolavslutningen och skulle sjunga med i ”Den blomstertid nu kommer”, så var det både av rörelse över den vackra psalmens melodi och textinnehåll och av ren utmattning som jag fick en gråtklump i halsen. När spänningen släpper och alla elever har gått hem för terminen känner jag mig totalt utschasad och slut, men också lycklig över alla de många intryck jag fått genom att vara just lärare. Det är Yrket med stort Y. Så kul!

Fyrahundrasextiosjätte åseriet- 35 000 views!

 This blog has now had 35,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish since that’s my mother tongue. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Nu har bloggen haft 35 000 visningar!

Tack alla ni som läser det jag skriver. Ibland gör jag djupdykningar i något som för stunden känns intressant, som till exempel ett författarskap eller en aspekt av lärande eller undervisning. Om du tittar i menyn till vänster under ”På svenska” kanske du hittar något läsvärt.

Där finns till exempel #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren 2016 handlade ett antal blogginlägg om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron, men även naturupplevelser som ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgick bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som #Melodins språk. I augusti jobbade jag med reflektioner om #läsning och #läsundervisning. Dessutom har jag gjort en djupdykning i #Theodor Kallifatides författarskap, där del 1 är ett åseri som heter #trehundrafyrtioåttonde åseriet.

Under hösten 2016 skrev jag om mina erfarenheter av bröstcancer. Om du vill läsa om det så kan du hitta det första blogginlägget här:

https://asaole.com/2016/10/04/trehundrasjuttionde-aseriet-brostcancer-i-kropp-och-knopp-del-1/

Läser du vidare i höst, så hoppas jag dela med mig av fler undervisningstips både här, på #viärlärare, #asaole och på min YouTube-kanal #åseriklipp. Tack för att du läser! ❤

 

 

Fyrahundrasextiofemte åseriet- Multimodalitetens mor och mormor-#Musikupplägg att samtala om

Med tiden har undervisningssituationen förändrats på många områden. På 1920-talet när min morfar var liten  och gick i skolan hade hans lärare en läroplan att följa, men också en lång rad föreskrifter och riktlinjer som bestämde relativt konkret vad man skulle göra och inte. Det fanns också en viss läsebok och en viss språklära som man använde i hela landet. De hjälpmedel som stod till buds var griffeltavlor, en stor till fröken och en liten till barnen, samt en sinnrikt konstruerad bräda med spikar, där man hängde upp siffror och tecken inom matematik. Man hade skrivbok med bläckpenna och bläckhorn för välskrivning. Fröken kunde även ibland visa skolplanscher och berätta om platser långt borta eller om växters olika delar eller om hur en process går till.  Det var upp till elevens egen fantasi att förstå hur det såg ut i Kina med hjälp av skolplanschens tecknade illustration. Varje morgon sjöng barnen en psalm till frökens ackompanjemang av tramporgel. Vid vårterminens slut gjorde man ibland en utflykt, till exempel upp på ett berg med vacker utsikt. Men därutöver hände inte så mycket extra. Ändå måste just morfars lärare varit en engagerande person, eftersom han ofta återkom till kunskaper han hade förvärvat hos henne i just den där skolan. Så som han beskrev undervisningen, när jag intervjuade honom 1991, var lärarens främsta styrka att hon var så duktig på att berätta och så skicklig i att förklara. Dessa egenskaper delar hon säkert med många lärare, både före och efter henne!

#gåspennans tid #asaole

Vid några tillfällen har jag varit på besök i New Jersey i USA, för att följa en lärares arbete. Senast detta skedde var hösten 2014. Staten New Jersey, har bestämt sig för ett specifikt läs- och skrivprogram som ska genomföras i varje klassrum enligt förutbestämda detaljerade riktlinjer. In i minsta detalj får den enskilda läraren information om vad som ska läsas, hur det ska läsas, vilka frågor som ska ställas samt hur, exakt, elevernas kunskap ska redovisas och kontrolleras. På väggarna i klassrummen sitter planscher med information om hur man ska ställa frågor till eleverna. Regelbundet kommer besökande inspektörer för att kontrollera att lärare följer alla riktlinjer som språkkonceptet föreskriver. Lärare jag träffade i New Jersey kunde å ena sidan vittna om att det var enkelt att veta vad man skulle göra och hur, å andra sidan hade lärarens möjlighet att själv påverka innehåll och metoder nästan helt försvunnit och det upplevde många lärare negativt när de jämförde med hur det varit tidigare.

Nutidens svenska lärare har att förhålla sig till kunskapskrav som man förväntas uppnå med sin undervisning i ett ämne. Ämnets innehåll presenteras i avsnittet ”centralt innehåll” i en kursplan kopplad till aktuell läroplan  och det är fortfarande relativt fritt för läraren att välja både innehåll och metoder för att uppnå kunskapskraven. Därför kan det se väldigt olika ut i ett klassrum, jämfört med i ett annat. Frågan är hur länge det kommer att vara upp till enskilda lärare och arbetslag, skolor eller kommuner ”hur” vi gör i skolan… Friheten kanske kommer att inskränkas i framtiden, för att ersättas av mer kontrollerad likriktning? Eller är det just friheten som ska värnas? I takt med att internationella skoljämförelser visar på olika styrkor och svagheter i det svenska skolsystemet, är det säkert mycket som man senare kan blicka tillbaka på med samma slags nostalgi som jag gör med morfars skolgång ovan.

#Vägval

Nutidens lärare har en lång rad hjälpmedel som möjliggör olika sätt att förstå ett kursinnehåll. Synen på vad som är kunskap och vilka olika metoder och hjälpmedel vi kan använda i undervisningen har ändrats i en rasande takt. I centrum för verksamheten i den svenska skolan är individen, eleven. Mycket i undervisningssituationen handlar därför om vars och ens rätt att hitta egna framgångsrika sätt att lära sig det kursinnehåll som förväntas. Det har varit modernt att analysera hur elever lär sig och diskutera olika strategier för att lära sig så effektivt som  möjligt och gradvis har även olika forskningsdiscipliner blivit allt viktigare.

Forskningsdisciplinen semiotik handlar grovt förenklat om hur man förstår och tolkar tecken och information samt hur man i förlängningen kan analysera dem när de finns i t ex bilder eller gester eller andra uttrycksmedel. En text består av tecken som går att tolka och förstå. Men hur förstår man tecken som är en del av en bild till exempel? Det faktiska innehållet i något vi uppfattar samt hur detta är presenterat, är grunden för  begreppet multimodalitet, som är närbesläktat med semiotik. Mycket kortfattat handlar multimodalitet om vilka teckensystem (vad) som ska förstås och vilka medier vi använder. Man kan säga att den som förstår hur multimodalitet är kopplat till olika typer av lärande hittar nya vägar att undervisa än de som morfar och hans lärare hade tillgång till. I det multimodala klassrummet kan kursinnehållet förstås med hjälp av datorer och iPads, mobiltelefoner och ljudfiler, men också sådant vi länge använt oss av, som bilder och musik. Mycket av det innehåll som förut var otillgängligt för gemene man, är nu endast ett knapptryck bort och vi kan enkelt konsumera till exempel musik utan att först uppsöka en musikaffär och köpa noter eller inspelningar. Därför tar jag tillfället i akt att djupdyka i det stora musikutbudet och koppla samman det i teman, som förslag på innehåll som kan användas i undervisningssammanhang.

Spring Melody

De musikteman jag väljer ut i kommande blogginlägg, är exempel på språkinnehåll som kan diskuteras i elevgrupper. Utgångspunkten för mina förslag till musikteman är sånger och låtar av lättare karaktär, välkända för många.  Varje tema kan användas för sig eller som del av en helhet. Vidare kan ett tema med fördel delas upp och utgöra dagens ”Grej of the day” om man har ett sådant upplägg i sin undervisning. De musikteman jag kommer att skriva om kan mycket väl användas för samtal om rent språkliga aspekter som uttal, intonation eller vilka ord vi fortfarande använder, jämfört med dem som används i det aktuella musikstycket. Dessutom kan de musikteman jag presenterar användas som underlag för samtal om kulturföreteelser eller sådant som går att koppla till tider på året eller speciella grupper eller individer. Främst är tanken att få igång elevers egna associationer, produktion av talad svenska, engagemang om den musik man lyssnar på. Mer om detta i följande inlägg, alltså. Följ #Musikupplägg att samtala om.