Som SVA-lärare har jag ansvar för att klassrumsarbetet sker på ett språkstödjande sätt. Självklart sker arbetet med elevernas litteracitet ofta med utgångspunkt i skrivna texter som vi tillsammans diskuterar eller analyserar, men ibland är det faktiskt inte fråga om en text, utan om ett samtalsämne som vi tillsammans diskuterar. Också i talad svenska tränas litteraciteten. En sådan lektion använder jag min egen kreativitet för att bygga vidare på whiteboarden. Det som eleverna sagt kommer på pränt  och ibland finns någon som behöver mer förklaring än så och då tar vi det gemensamt…

Jag kommenterar stavningar, synonymer, ords ursprung och bygger ordfält. Jag skriver exempelmeningar där ordet ingår och jag diskuterar olika stilvalörer.  Sedan fortsätter pratandet igen en stund… Efter en lektion där tavlan är full, fotograferar eleverna ofta tavlan och går hem och funderar vidare, översätter till sitt eget språk, läser fler exempel på användning av enskilda ord och befäster på så sätt det vi har talat om på lektionen. Min uppmaning till eleverna är också att de ska lyssna efter de ord och uttryck vi använt i skolan, när de är ute i samhället. Lärandet sker förstås inte enbart i vårt klassrum inom skoldagens ram! Att lära sig ett språk är förstås att ständigt använda det, i alla upptänkliga situationer…

Lärande på ett metaplan ger ofta mersmak. Elever som varit med och diskuterat hur lärande sker, kommer ofta åter till skolsituationen med fler frågor och funderingar till nästa tillfälle. Det är viktigt att använda gruppen som resurs en sådan gång, eftersom det kan hjälpa elever som ännu inte har hittat effektiva sätt att lära sig. När klasskamrater kommer med idéer och förslag på hur man kan träna språket, får jag som pedagog också möjlighet att kommentera det och även konkretisera och förklara för dem som behöver det. Den språkliga förhandling som pågår i klassrummet, när andraspråkseleverna ska tydliggöra för mig och klasskamraterna hur de menar, brukar jag också försöka använda som utgångspunkt för ett allmänt resonemang. Det kan handla om enskilda ord eller uttryck eller om realia och kunskap om hur det brukar kunna vara i just Sverige i jämförelse med något av elevernas länder. Oavsett vad det handlar om, så brukar jag försöka vara den där katalysatorn, som jobbar med att hjälpa hela gruppen att vara med och förstå. I långa loppet blir eleverna trygga i det sociala samspelet i klassrummet och finner pratlektionerna nyttiga för att ställa frågor om alla upptänkliga ämnesområden. I de fall där frågorna är allmängiltiga jobbar jag och gruppen en stund med att ”bena ut” något som kan behöva en närmare förklaring… Ofta blir sådana lektioner både roliga och intressanta lärtillfällen.

Kan man planera den här typen av undervisning till sista repliken? Nej, förstås inte… Men i stället kan man ha en övergripande uppfattning om vad man har tänkt att lektionspasset ska handla om i stora drag och som lärare tar man ansvar för att hålla sig inom den ramen, trots att elevernas engagemang och fria frågor kan dra iväg åt något håll. Min erfarenhet är att om man tillåter en grupp att fundera och diskutera inom en ganska vid ram, så leder det till väldigt ärliga och intressanta samtal. Det i sin tur skapar engagerade och intresserade elever, vilket i sin tur leder till att det blir givande och roligt att lära sig. I slutändan är alltså elevernas motivation att lära sig mycket hög och då blir också resultatet gott…

Så långt mina tankar, men vad säger forskningen och hur kopplar jag det jag gör i klassrummet till detta?

Arbetet med elevernas litteracitet är något som är ständigt närvarande, både planerat och spontant. Viberg diskuterar andraspråkselevers behov av att både arbeta med basen och utbyggnaden parallellt. Med ”basen” syftar Viberg på det språk vi alla lär oss som barn, när vi lär oss vårt första språk. Med utbyggnaden menar han det språk man förvärvar i skolan, när man får ett fördjupat kunnande i akademiska ämnen. Han anser att en möjlig lösning på problemet med att försöka koppla samman bas och utbyggnad är att avstå från den traditionella klassrumsundervisningen och i stället vara mer innovativ (Bergman och Abrahamsson i Hyltenstam och Lindberg 2004:598). Jag delar den uppfattningen. Traditionell lärarledd undervisning tenderar att bli tråkig för både läraren och eleverna. För variationens skull arbetar eleverna ofta i mindre grupper som inte är fasta (Lindberg 2005:229). De lär sig tolerans och bemötande på det sättet. Andra vinster är språkträningen och att man kan vinna på att diskutera och reflektera tillsammans. Eleven kommer hem efter en dag i skolan och har verkligen pratat, använt sin svenska i ett meningsfullt sammanhang, i stället för att enbart ha lyssnat på mig. Vi jobbar ofta i smågrupper, för då kommer alla i gruppen till tals, men det blir också mycket mer intressant vid en gemensam avslutning att konstatera att man kan ha kommit till helt olika slutsatser och därmed också blottat helt olika synsätt. Det ger alltså ett tillfälle till lärande i lärandet.

KÄLLOR:

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, I. (2005). Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisningen. Stockholm: Natur& Kultur.