Fyrahundrasextioåttonde åseriet- En mobilavisering skär genom tystnaden

Ljudet från pennor som raspar mot papper, någon som suckar, en annan som undslipper sig en harkling eller en diskret hostning. Blad vänds frenetiskt i ordböcker, medan ord och uttryck antecknas i provhäftet. Stämningen här är vad som brukar beskrivas med uttrycket ”flitens lampa lyser”. Lokalen är överdådig jämfört med vårt vanliga klassrum. Det beror på att de båda grupperna jag undervisar är för stora för att jag ska kunna ha dem på plats samtidigt i den vanliga lokalen. Det känns lyxigt att vara i aulan. Uppkopplingen i min dator är en miljon pinnar och  fingrarna flyger över tangenterna. Det är högt i tak och ljuset från den efterlängtade solen är utestängt bakom höga träpaneler, för att inte blända någon av eleverna när de skriver. I stället håller vi tillgodo med taklampor som ger det där lagom starka ljuset som inte bländar, men ändå är tillräckligt för att klara uppgiften att läsa, timme efter timme.

För att slippa problem med störande mobiltelefoner, hade jag för den här dagen tänkt ut att om alla elever lägger sina mobiler på en lapp som jag förberett med deras namn, så skulle vi ha koll på vilka som lämnat ifrån sig mobilen och även om någon mobil inte var i tyst läge, eftersom det är viktigt att mobiler inte stör under provet. Allt fungerade väl till den sista timmen, då flera mobiler började få aviseringar med ljud… När detta händer känner jag vanmakt! Vad mer kan jag göra än att försöka lokalisera ljudet och gå med den aktuella mobilen till dess ägare? Jag vill att det ska vara lugn och ro på skrivningen och det är ju självklart att mobilerna ska vara i tyst läge, men det är mitt fel att de inte är det, eftersom jag borde ha påmint en extra gång och försäkrat mig om detta…

Rummets tysta läge… återkomer efter en stund igen, när mobilaviseringarna upphört, efter att jag burit den aktuella telefonen till dess ägare för att få hen att stänga av den. Note to self; Inför morgondagens skrivning ska alla mobiler vara i flygplansläge…

När jag tittar ut över de välbekanta ansiktena slås jag av hur långt borta en del av dem verkar vara i tanken. När jag försöker möta deras blick för att kanske skänka dem ett uppmuntrande leende, noterar jag i stället hur djupt koncentrerade de är på uppgiften. Framför mig sitter de nästan 40 elever som jag har haft glädjen att lära känna under den gångna terminen. De är alla vuxna och har studerat en grundkurs i svenska på den nivå som kommer efter SFI. Var och en har sitt speciella leende, som jag så gärna har mött i mitt klassrum. De har sina berättelser, sina liv, sina många infallsvinklar på livet och genom att tillbringa tid med dem har jag fått förmånen att dela deras berättelser.

Genom att aktivt samtala med varandra i skolan har de säkerligen berikat varandra och bidragit till aktivit språktillägnande både i klassrummet och på raster i interaktion med varandra. För många är Sverige ett drömmarnas land, där mål på en högre nivå ska nås, men för andra är Sverige en hållplats på väg till en annan plats. För ytterligare någon är Sverige inte alls något mål över huvudtaget, utan snarare den plats dit man kom för att det blev omöjligt att vara kvar i hemlandet av något skäl. De delar dessa erfarenheter med varandra, medan jag förstås lyssnar och tar till mig av det de berättar, men jag känner ofta att oavsett hur väl jag försöker lyssna och förstå, så går det inte att till fullo sätta sig in i hur det är att lämna allt det invanda och trygga för att hitta en ny social kontext i en annan kultur än den egna. Det jag förstås saknar är inifrånperspektivet. Man lär så länge man har elever…

Det jag beundrar mest hos mina elever, både dessa och andra vuxna elever i ämnet svenska som andraspråk, är att de kämpar trots motståndet från det obekanta i den nya språk och kulturkontexten. Så är det också här i provsituationen. Faktum är att ingen ännu har gett upp. Alla läser, skriver eller tar en kort eftertänksam paus för att sedan återigen kasta sig över uppgiften att bli klar med läsförståelsedelen till det nationella provet. Jag är så lycklig som är deras lärare, men det är jag inte så länge till om de skulle klara detta nationella prov, för genom att ta sig igenom nålsögat som denna prövning innebär, har de kvalat in till nästa kurs, som är en kurs i ämnet svenska som andraspråk på gymnasienivå.

Med ett helt sommarlov i bagaget kommer jag åter i augusti för att träffa nya människor som för en kort tid är mina elever. Det är som ett kretslopp, där jag är en del i den helhet som är skolsystemet… en kugge i ett av kugghjulen…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s