Personer som arbetar för hjälporganisationer som Läkare utan gränser, Röda korset eller Röda halvmånen är tillsammans med journalister och fotografer som rapporterar från världens farligaste platser mina stora idoler, utan konkurrens. I takt med att respekten för de mänskliga rättigheterna minskar i de oroshärdar där båda dessa yrkesgrupper befinner sig, ökar också de risker var och en av dem tar. Att bli skjuten i fält är förstås något en soldat tar med i beräkningen, men att hjälparbetare, sjukvårdspersonal och journalister inte kan hissa vit flagg och vara i fred i internationella konflikter är ett omfattande problem eftersom det i förlängningen kan leda till ödesdigra följder. Den regim som vill slippa internationell insyn bekämpar effektivt all utländsk inblandning om den så önskar. De människor som lever i det aktuella landet riskerar att lämnas åt sitt öde och de kränkningar mot de mänskliga rättigheterna som just den befolkningen drabbas av, kan fortgå ostört. Att vara där och störa är därmed väldigt viktigt. Störa tills mänskliga rättigheter respekteras och efterföljs…
FN har en viktig roll i att vara en buffert mellan de stridande parterna i världens många konflikter men ofta hinner vapenmakt och militära lösningar före FN:s långsammare handläggning och konflikten eskalerar utom kontroll. Mitt i infernot står utrikeskorrespondenten och rapporterar hem till vårt vardagsrum. När journalisten Nils Horner sköts till döds, tystnade en skicklig och kunnig journalists bevakning i Afghanistan. Han får utgöra exempel för mitt resonemang om farligheten i journalistyrket i detta blogginlägg. Han är inte den första och inte den enda och säkerligen inte heller, den sista, tyvärr, som har fått sätta livet till i samband med yrkesutövning i fält.
I takt med att länder med bristande läkarvård och sanitetslösningar lämnas åt sitt öde vid svåra epidemier som Ebola-utbrottet i Västafrika, finns en annan yrkesgrupp som förtjänar beundran. De hjälparbetare och läkare och annan vårdpersonal som lämnar tryggheten i sitt hemland för att göra en insats för människor i behov av hjälp hamnar också de i mycket farliga och besvärliga situationer. Det kan röra sig om sanitära problem, brist på vatten eller andra förnödenheter och det kan också handla om risken för att hamna mitt i en farlig situation till följd av en terroraktion mellan rivaliserande grupper eller råka ut för andra farliga händelser. Men minst lika ofta rör det sig om så pass farliga sjukdomar och smittor, att man riskerar att smittas och kanske till och med dö. Ett sådant exempel är läkaren Sheik Umar Khan från Sierra Leone som var en av de läkare som ledde arbetet med att bekämpa ebolavirusets spridning.
Man brukar ibland säga att ett val mellan två alternativ är så svårt att avgöra att det är om att välja mellan PEST ELLER KOLERA.

”Varför ska just jag?
Äsch… Jag är ju bara en i mängden.
Det gör ju varken till eller ifrån om jag bidrar på något sätt…”

Oro, rädsla, självbevarelsedrift eller andra skäl spökar i mitt medvetande. Hur farligt ÄR det egentligen att befinna sig i ett land där det är krig? Extremt farligt, förstås! Ändå finns det människor som tar risken, som vågar, som tar ställning för människors bästa. De är mina hjältar och jag önskar att jag hade deras mod.
Min roll i ett internationellt sammanhang skulle mycket väl kunna vara att jobba som lärare i ett land långt bort från Sverige. Jag ska samla mod. Kanske blir det så en dag. Det vore ytterst intressant och dessutom skulle jag känna mig nyttig på ett existentiellt plan.

Under tiden, medan jag samlar mod, arbetar jag vidare med de människor som från världens alla hörn kommit till Sverige. De berikar mig varje dag med sina berättelser, sitt mod att fly eller flytta och sitt kreativa nytänkande i sitt nya hemland. Utan dem vore jag en betydligt fattigare människa.