Imorgon kanske det regnar och om det gör det, så ska jag njuta lite extra av det regnet, eftersom jag vet att det kan hjälpa till åtminstone litegrann i den omfattande brandbekämpning som pågår nu. En tacksamhet över att skonas från både branden och andra katastrofer infinner sig hos mig. Så otroligt fort kan den trygga tillvaron bytas mot ett osäkert kaos där man upplever att man får för lite information och där man är rädd och orolig. Vi bor i ett land i fred och ändå skapar skogsbranden ett undantagstillstånd som starkt påminner om krig.
När det brinner inpå knuten ställs många självklarheter på sin spets. Det har blivit tydligt genom nyhetsrapporteringen ifrån branden i vårt grannlän. När röklukten nådde ända hit och när den inte alls doftade gott, så gick mina tankar till dem som får sina egendomar inrökta. Men medan dagarna går har fokus i stället kommit att flyttas till alla de, ja faktiskt, eldsjälar, som frivilligt deltar på olika sätt. Många är tillresta från andra landsändar, eller våra grannländer, men väldigt många är från närområdet runt branden. Hjälpinsatserna rör allt möjligt som att bidra med sin specifika kunskap att köra skogstraktor, eller kanske att samordna matleveranser eller bidra med djurtransporter så att djur som befinner sig i det drabbade området kan få gå i en hage dit röken inte nått i samma omfattning. Oavsett vilken insats man bidrar med så är det behjärtansvärt.
När den största skogsbrand som drabbat Sverige i modern tid härjar, händer något med den svenska folksjälen. Det blir en sammanhållning på gräsrotsnivå som är konstruktiv och konkret och till och med ganska samordnad! I mitt närområde har någon startat en sida på facebook för att just samordna hjälpinsatser till dem som drabbats av branden och det är ett jättebra exempel på hur denna konkreta vilja att hjälpa yttrar sig.
En annan sak som jag tror många med mig funderar på är hur det skulle vara att från sitt hem välja de få saker man måste ta med sig vid en evakuering. Om man ens hinner få med sig något…!