Tvåhundratolfte åseriet- Mitt i maten eller helt djupfryst?

Varje dag noterar jag hur grannarna har det… och då menar jag inte människorna, utan de som bor i äppelträdet…

Mellan bilderna här nedanför är det exakt ett år. Den vänstra bilden är tagen idag, 17 januari 2016, medan den andra är tagen förra året, 17 januari 2015. Båda föreställer samma äppelträd, men på den högra bilden har jag zoomat in en fågel som mätt och belåten sitter mitt ibland alla äpplen den nyss har kalasat på. Olika falla ödets lotter… Den fågeln hade gynnsam tillgång på föda, någorlunda ”varmt” väder, vintermånaden till trots, medan skatorna som bebor det insnöade boet på den vänstra bilden, varken har värme eller äpplen…

Skatboet 2016

Äppelträdet 2015

 

 

 

 

 

 

Det är lite som hur det är för oss människor, tänker jag mig… En del behöver inte ens kämpa, de har ändå, medan andra kämpar förgäves utan att deras tillvaro förändras till det bättre i motsvarande utsträckning.

Beroende på kulturell och religiös bakgrund förklarar vi detta på så oändligt många olika sätt. Det är något jag samtalar med mina elever om ibland. Då förundras jag över hur någon som förklarar sin livssituation med att det är ödet , sitter bredvid en person som säger sig ha tur medan en tredje har god karma och en fjärde förlitar sig på Gud.  Det är faktiskt inte alls ovanligt att elever säger ”Jag hoppas på tur på provet!” eller  jag kommer att klara provet ”…om Gud vill!” Båda dessa inställningar diskuterar jag, eftersom jag menar att det går att förbereda sig väl inför vissa prov och redovisningar. När man har förberett sig och läst på så gott man kan, så tycker jag att det är rimligt att säga att man hoppas på tur eller att det kommer att gå bra om Gud vill, men jag försöker få eleverna att förstå sin egen roll.

Oavsett vilken drivkraft vi har i lärandet, så försöker jag få eleven att känna det där ansvaret, som ju i så många fall är den viktigaste pusselbiten för att lyckas. I ett klassrum som mitt, där så många människor från skilda bakgrunder möts, skulle det aldrig fungera om jag framhöll något synsätt som det enda rätta. I stället försöker jag resonera kring individens egen möjlighet att påverka sin situation i lärandet. Eleverna och jag pratar mycket om motivation och drivkrafter… Det är viktigt att ta kommandot över sitt eget lärande, att ge sig själv chansen att klara en uppgift. Man kan ha tur med provets upplägg, dess innehåll eller avgränsning och man kan ha turen att få bästa platsen nära elementet i det iskalla klassrummet, men för att klara provet väl, så måste man själv ta ansvar för att läsa på… Man behöver alltså göra sitt bästa i lärandet för sin egen skull…

När elever, som så ofta, sedan jämför med varandra i stället för med sig själva i lärandet, så brukar jag återkomma till detta med att göra sitt bästa. Vi är alla olika, med väldigt olika förutsättningar i lärandet. För att orka med att se hur andra lyckas med sådant man själv tycker är svårt, så måste man kanske börja tänka att göra sitt bästa är gott nog. Om Gud finns, är en fråga för ett helt åseri, men om Gud finns, så tror jag att Gud vill att vi gör vårt bästa och när vi gör det, så är Gud med oss…

Det är lyxigt att bo i ett land där jag kan skriva vad jag tror, vad jag tycker och vad jag tänker! ❤

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s