I det förra åseriet berättade jag om tidningsmannen William Randolph Hearst, som valde att bygga sig ett alldeles eget slott på ett berg i Kalifornien, för att han tyckte att det var så roligt att bygga, att skapa…

Om man har en dröm så ska man följa den, menade Hearst… Madonna Inn i San Luis Obispo är en annan slags livsdröm och hotellet är väldigt roligt att jämföra med Hearst Castle, tycker jag. De är i mångt och mycket varandras motpoler trots att det också finns många likheter… När hotellet först öppnade 1958 var Madonna Inn ett motorhotell, ett så kallat motell för förbipasserande turister. Redan från början hade grundaren, byggmagnaten Alex Madonna och hans fru Phyllis ambitionen att ge motellet en alldeles unik karaktär. Det får man ju säga att de har lyckats väldigt väl med… I olika gemensamhetslokaler i hotellet, som till exempel restaurangen och caféet, är stilen väldigt speciell med någon slags låtsasmiljö i schweizisk stil, parad med överdriven romantisk stil med blommor och blad och rosa färgtoner.

Med tanke på den omgivande miljön blev jag glatt överraskad över hur oerhört gott det smakade om maten! Jag åt en smörgås med rostbiff och schweizerost (vad annars?) och den skulle doppas i buljong och avnjutas tillsammans med den ”potatissallad” på bilden, som mer liknar ett potatismos till både konsistens och utseende. Det var i smaken som rätten röjde sig, för nog smakade det som en bättre potatissallad minsann! JÄTTEGOD mat!! 🙂

Glasen är pressade i olika färger och bär inskriptionen Madonna Inn och sockret i ströaren är i en svagt rosa nyans. Stolar och bord i den ena restaruangen består av hamrad koppar, medan den andra är mjuk och rokokoinspirerad med guldkantade trädetaljer och plysch… I taket hänger rosa sidenblommor och ljuskronor med ornament. Personalen är klädda som man föväntar sig att någon är klädd i en joddlarfilm från femtiotalet, med flätor i håret, vit blus och förkläde…

Genom åren har hotellet byggts om och till i omgångar, men det som utmärker det i dagens läge är att vart och ett av de 110 hotellrummen har sin egen speciella karaktär. Man resonerar som så att varje gäst ska kunna hitta ett temarum som passar just den personen. Det finns sportinriktade inredningar, rockiga rum, rum som är fulla med juldekorationer eller rum som har ett historiskt tema. I det rum vi bodde fanns målningar på väggarna och himmelssängar och hela rummet var i gult och grönt.

I trädgården finns en fontän och växter som planterats här hyser bland annat kolibrier…

Jag tänker på hur olika vi människor är… När jag besökte Hearst Castle noterade jag genom hela slottet och dess omgivningar att det handlade om stil och kvalitet och om ”äkta”. Hearst Castle var exklusivt för en utvald skara redan under sin krafts dagar då Hearst själv var värd där, men i viss mån även nu, när turister betalar dyrt för att bussas upp på den höga kullen och gå i samlad tropp på de utlagda gångmattorna för att inte skada interiörerna i slottet. Allt det vackra får beskådas men inte röras.

På Madonna Inn är allt på sätt och vis ”likt” Hearst Castle, med dekorationer och inredningar med ambitionen att vara vackra och stiliga, men i mina ögon är intrycket bara att det är ”billigt” på det sätt man brukar skoja om att något från EPA var på sin tid. Kanske hade jag varit mer imponerad om jag först åkt till Madonna Inn och först därefter valt att besöka Hearst Castle? I slutändan handlar det ändå om tycke och smak. Vi hade två väldigt trevliga dagar i Madonna Inns omgivning och vi var helt nöjda med boendet och maten på hotellet, samtidigt som vi förundrades över hur galet det var inrett. Hearst Castle andades kvalitet. Madonna Inn andas glimten i ögat och humor och om det inte var avsikten när paret Madonna inredde sitt hotell, så ber jag om ursäkt för att jag uppfattar det så…

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov