Tvåhundranittiosjunde åseriet: Turist i USA- Regn och åska i Miami!

rain-on-window (1)

I en storstad är det egentligen inte svårt att hitta saker att göra även om vädret inte är vad man hade tänkt sig… Men som turist i en stad man aldrig tidigare besökt, så som det är för mig i Miami, medger jag att det är nedslående att regnet strilar i en envis ström på fönstret, ibland avbrutet av ett ihärdigare spöregn eller en åskskur…

Will Smith med ”The Rain”

Vi visste redan innan vi åkte att det skulle kunna bli regnigt:

 

#Väderprognos Miami

#Väderprognos Miami

Med facit i hand visade det sig dock att SMHI:s långtidsprognos inte stämde fullt ut. Den första dagen var en helt fantastiskt solig och fin dag ända fram till kvällskvisten, då ett omfattande åskväder drog in. Jag stod under tak utanför en butik när regnet vräkte ner och människor sprang för att ta skydd under tak. Några lite mer coola personer satt kvar under uteserveringens tak och fikade glatt vidare. Just de personerna intresserade mig… Jag hade för tillfället just ringt upp min amerikanske vän för att berätta för honom hur vår första dag här i landet varit, när första blixten och åsksmällen kom, med all kraft. Alla runt mig där jag stod och jag också förstås, skrek till ”SHIT!!! OOOOOOOOOOO!!!!” och jag ropade i telefonen; ”Är du kvar???!!!” och fick svaret, ”JAG är kvar, men frågan är ju om du är kvar…!!!” följt av ett skratt. Sedan kom nyckeln till de där fortfarande coola personerna på uteserveringen… Tydligen brukar den här typen av åska inte vara mer än en kvart eller en halvtimme och så var det faktiskt också. När jag avslutat telefonsamtalet fördrev jag tiden med att samtala med ett amerikanskt par, som sökt skydd mot regnet under samma tak som jag. Dessa menade att om vi nu var i Florida för första gången så borde vi åka till Orlando för att uppleva Disney World. De blev förvånade när jag förklarade att vi medvetet valt bort detta, för att i stället göra andra saker. Idag på morgonen var det mulet och blåste rejält. I den starka vinden kom vi på att en tur på stranden kunde vara fin!

Vägen ner till stranden

Vägen ner till stranden

Badvakterna i standbyläge

Badvakterna i standbyläge

Stranden i Miami Beach

Stranden i Miami Beach

Belöningen kom direkt i form av ett antal fåglar som fångade fisk med sina artspecifika metoder. Roligast var att se hur pelikanen dök!

En pelikan fångar fisk vid Miami Beach

Många andra mindre fåglar kämpade med att hitta något att äta bland det som spolades upp av vågorna.

Liten fisk som spolats upp på stranden

Liten fisk som spolats upp på stranden

Förutom allt äckelpäckel som fanns uppspolat, hittade jag även en ros… Härligt! ❤

En uppspolad ros på stranden

En uppspolad ros på stranden

Vi har haft ett par fina dagar utan det där regnet…där vi hunnit göra sådant som går väl ihop med utflykter och sol och bad, men idag återkom regnet med besked. Det formligen vräkte ned och gatubrunnarnas kapacitet räckte inte till TROTS att det var öppningar som liknade jättegap under trottoarerna överallt (gallerförsedda, lyckligtvis, annars hade man väl trillat i…). Eftersom jag hade tillgång till ovanstående väderprognos redan hemma i Sverige, hade jag inköpt billigast tänkbara paraplyer på IKEA (räddaren i nöden!!!) och idag använde vi dem… på väg mot Wolfsonian Museum.

Mitchell Wolfson Jr

Mitchell Wolfson Jr

Det var en härlig oas för kultursjälar, mitt i hjärtat av det kommersiella South Beach, Miami. För tillfället hade de en väldigt fin utställning om Kuba.

Plansch från Wolfsonian

Plansch från Wolfsonian

Jag såg många foton och konstblad, främst teckningar eller akvareller, som kunde stämma på Evert Taubes ”Flickan i Havanna”, men jag valde en flicka i mängden, för att hon kändes passande för denna min association medan jag gick genom utställningen.

#Flickan i Havanna

#Flickan i Havanna

Den fasta utställningen handlar om formgivning, men också om hur konsten påverkats av sin samtid till exempel vad gäller motiv förstås, men även i uppdragsgivares val eller bortval av specifika konstföremål. Det fanns allt mellan himmel och jord där, från lustiga skåp och maskiner till udda hatthyllor eller stolar… En tamburmajor som lyckligtvis fått plats på museum i stället för i en mörk hall…

Tamburmajor, Wolfsonian

Tamburmajor, Wolfsonian

Många av inredningsdetaljerna som inte alls var ”konst” passade verkligen in där också, som fikabordet i cafeterian, där jag avnjöt en espresso och gruvade mig för regnet jag snart skulle ut i på nytt…

Mosaikbord på Wolfsonian

Mosaikbord på Wolfsonian

 

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

 

Trettionionde åseriet- Regnväder jag minns

Som ung och medlem i kören Bjursåsflickorna, sjöng jag fjärdestämman och hade ofta ganska märkliga stämmor med udda intervall och texter. En av mina absoluta favoriter var en visa som hette ”Regnet”. ”Regnet, regnet…upphör ej att falla….” Oktavsprången i fjärdestämman var jättekul att sjunga och det var nog även en av körledarens favoriter, tror jag, för vi sjöng den ofta.

I en familj som min är man utomhus fast det regnar…nja inte min nuvarande kärnfamilj med två tonåringar, utan den jag är uppväxt i. ”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” var tanken ungefär. Nu störde det inte mig så mycket, för jag är själv av den åsikten att om man har rejäla stövlar och ett bra regnställ, gärna en mössa av ullkvalitet och vantar, så kan det regna bäst det vill, för mig stör det inte. Dessutom är det slöseri med tid, som jag ser det, att ondgöra sig över vädret, eftersom det ändå inte är möjligt att påverka det. Man kan inte rå för hur man har det, men hur man TAR det… Nej, det är det där oväntade och plötsligt uppdykande regnet som ibland har grusat mina planer, eller kanske det som är så ihållande att dagar och veckor passerar utan att man ens ser om det FINNS en sol där bakom molnen. Men ändå måste jag vara ärlig och säga att efteråt, så är det faktiskt lite mysigt att titta på foton från helt otroligt regniga dagar och tänka på att det var KUL den dagen ÄNDÅ, trots regnet.

Mitt blåa oljeställ var så kraftigt i kvaliteten att man utan att riskera att bli blöt ända in på kroppen, kunde slänga sig i skvattramriset på en skogspromenad om man behövde vila eller kanske sätta sig direkt på en tuva på skogspromenaden. Dofterna i skogen under och efter ett regn är helt obetalbara! Friskt och gott doftar det. Hela min familj var aktiv i scouterna när jag var ung. Därför har jag tillbringat många regniga dagar ute i naturen.  Vissa scoutläger, som det i Joesjö nära Tärnaby, så blev det aldrig sol och värme. En av nätterna frös vattnet i dricksvattenhinken och på Joesjön låg fortfarande en isskorpa, trots att det var mitt i juli. På hemvägen, när bussen stannade för matpaus i Strömsund, minns jag att jag själv hade långkalsonger under jeansen och att jag hade min islandströja på mig, när vi mötte Strömsundsborna som gick omkring i shorts och linne…

Ett annat scoutläger hade vi lägret på den östra sidan av Rällsjön och en av lägerdagarna hade hälften av lägret tagit en långpromenad runt sjöns norra ände och resten av oss skulle paddla över sjön. Tanken var att vi sedan skulle ”byta roller” efter det att vi hade lagat lunch på den andra sidan sjön. Jag minns hur jag den gången var placerad mitt i en kanot och några andra skötte paddlingen. Det fanns inte något öskar, utan endast en större tvättsvamp. Plötsligt hördes ett underligt sjasande ljud och vi SÅG hur ett omfattande regnväder väldigt fort kom emot oss över sjön, ungefär på samma sätt som vädret växlar om man är i fjällen. Vi hann inte byta till regnkläder eller paddla i land eller liknande. Här gällde det att oförtrutet paddla framåt och MIN uppgift var att försöka hålla stången mot regnet med tvättsvampens hjälp. Jag minns ännu vilken kramp jag hade i händerna efteråt och hur djupt vattnet var invändigt i kanoten, innan vi ÄNTLIGEN nådde land. Makaronerna som vi skulle koka till lunch var redan blöta och smetiga…

Barndomens somrar var enbart soliga… eller näe… Så är det ju inte! Det var inte enbart inom scouterna, utan också under familjens olika utflykter, t ex den årligt återkommande cykelsemestern, som det kunde regna ihållande i dagar. SÅ var det när vi cyklade runt Siljan. Jag hade regnställ varje dag och på ett gammalt foto från den här turen har jag inte en enda torr hårtest. Då gäller det att hålla modet uppe. Jag är bättre på det NU än jag var då… Man kan ha ljusa minnen från barndomens somrar utan att varje dag präglades av övervägande solsken. Ett sådant glatt minne är när jag och mina tre kompisar hade tältat alldeles nere vid badstranden vid Klingen. Vi tillbringade dagarna i tältet med att läsa Allersromaner, Mitt livs novell och andra jätteseriösa texter.

Vi fick för oss att vi skulle paddla, alla fyra, i vår kanadensare. Jag och Kicki skötte själva paddlingen, medan Ebba och Marie kunde njuta av kanotfärden. Det var faktiskt ganska överlastat, så det gällde att sitta stilla… DÅ kom plötsligt en rejäl regnskur, en sådan som man kallar skyfall. Jag minns hur vi alla fyra fick panik, eftersom kanadensaren snabbt vattenfylldes. Ebba och Marie öste och öste, med HÄNDERNA, för vi hade förstås inte något öskar. Kicki och  jag skulle försöka synkronisera paddlingen för att snabbt ta oss till stranden. Det gick bra till slut och i efterhand är det fortfarande så att jag noga inspekterar himlen innan jag ger mig ut på sjön. Samma kvartett hade ett annat år ställt tältet uppe bakom stugan och det hängde åska i luften.

Det var ett äldre tält, ett grönt och lite högt och gammeldags, som luktade malkulor och bod…och vi satt där inne och spelade kort i regnvädret. Pappa, som var sommarledig, kom ut till oss och påpekade att den snart skulle komma en rejäl åskskur och då borde vi kanske gå in i stugan i stället, tyckte han. ”Äh!” sa vi alla fyra. ”Lite ÅSKA!” Lagom när pappa  hade gått in igen och vi hade hunnit kommentera hur töntigt det var att vara åskrädd, så kom plötsligt en blixt åtföljd av en knall som fick hela marken att skaka. Blixten hade varit så kraftig att vi alla fyra uppfattade det som att ljuset i tältet gick ifrån ”sjukligt grönt” till dagsljusvitt. Vi TÄNKTE inte alls, snarare FLÖG alla fyra in i stugan på ingen tid alls… där pappa mötte oss med orden ”Ja, jag tänkte väl att ni skulle komma in!”

Även om jag ofta har lyckats tänka att jag inte kan påverka regnet, så upplever jag förstås ändå hellre en regnfri dag. Därför har det varit mycket intressant för mig personligen att notera att många av mina vänner som växt upp i något annat land, kan ha en helt annan inställning till regn. En av mina somaliska vänner berättade att när regnet kommer så brukar hon och hennes vänner fira det. Liknande berättelser har personer från andra varma länder i världen delat med mig. Man längtar och väntar och hoppas och tror att SNART ska regnet komma och när det ÄNTLIGEN kommer, så firar man det. En gång i Stockholm åkte jag och min man buss med en busschaufför i turban, kanske var han från Indien? När vi åkte över bron mellan Essingeöarna, så plogade sig bussen fram genom en oerhörd vattenmassa, med risk för vattenplaning. Det kändes som att åka motorbåt ungefär. Busschauffören, som jag redan hade bytt några ord med när jag steg på bussen, sökte min blick i den inre backspegeln och när våra blickar möttes, så ropade han högt, så att jag skulle höra på min plats i mitten av bussen: ”Det är precis som Monsunregnen i mitt hemland!” och så såg han JÄTTELYCKLIG ut. Många av oss i bussen satt nog redan och gruvade oss för hur vi skulle springa genom regnet med risk att bli genomblöta…