Etthundrafemtionionde åseriet_En spinkfågel åt alla!

Slöjdalster

Den vanligaste fågeln i Sverige vet jag inte riktigt vilken det skulle kunna vara, eftersom jag inte är ornitolog. Men som dotter till en slöjdlärare, vet jag ändå att även spinkfågeln är vanligt förekommande i hela landet. På senare år har den troligtvis fått god konkurrens av andra slöjdalster i takt med att slöjdämnet förändrats till att vara betydligt med processorienterat än det var förr.

Den som lyssnat till den mångsidige musikanten Peter Carlssons levande berättelser från sin barndom kan säkert dra sig till minnes hur Peter gjorde en uggla i slöjden i stället för den spinkfågel hans slöjdlärare hade gett instruktion till. Samme slöjdlärare yttrade sedan att eftersom Peter valt att göra en uggla i stället för spinkfågeln, kunde slöjdläraren inte bedöma Peters arbete. Skolan har ändrats påtagligt på den punkten, för kreativitet och förmågan att fatta egna beslut ses i dagens skola i de flesta fall som en fördel.

För egen del så började min kontakt med skolans slöjdämne under lördagarna, då jag och min bror följde med pappa till skolan när han behövde slipa verktyg eller göra andra förberedelser för den kommande veckan. Vi brukade få hjälp igång med något litet projekt och sedan slöjdade vi medan pappa gjorde det han kommit till slöjden för den aktuella dagen. Jag minns en skål jag tillverkade i balsaträ med hjälp av ett håljärn  och därefter dekorerade med blommor ditritade med spritpenna… Jag slog in mitt slöjdalster och gav bort det till mormor och morfar till jul. När jag blev lite äldre tittade jag på den där skålen med skräckblandad förtjusning. Den var ful och illa ”snickrad” skapad av ett barn som ännu inte börjat skolan, men mormor och morfar hade den framme, så länge de båda levde. De hade småprylar i den, först i köket och senare på skrivbordet i sovrummet.

När jag själv kom i en ålder där man undervisas i slöjd, delades klassen in i två halvor, den ena hade textilslöjd och den andra hade trä- och metallslöjd. Min klasshalva hade textilslöjd på höstterminen. Den andra klasshalvan hade min pappa i trä- och metallslöjd. Jag minns att jag var nervös för vad de andra barnen skulle säga och undrade hur det skulle bli när jag själv skulle ha min egen pappa i slöjd nästkommande termin. En av mina äldre kompisar hade dessutom min pappa som slöjdlärare och brukade beklaga sig över hur noggrann han var med de arbeten eleverna tillverkade i hans ämne.

Det eventuella skvaller jag förutspått från mina egna klasskamrater uteblev. De tyckte alla att pappa var en bra lärare. Jag började se fram emot den där vårterminen när jag själv skulle få honom som lärare. Men vid det laget hade pappa bytt skola och undervisade i en annan del av samhället. Jag fick i stället en slöjdlärare från Orsa som var jättetrevlig och som jag trivdes bra med. Jag fick smak för ämnet och ville tillverka saker jag kunde ha hemma. Läraren från Orsa gjorde dock illa sig i slöjden. Han sågade av sig en del av ett finger och blev sjukskriven. Då fick vi en vikarie… en outbildad vikarie. Han var också snäll och trevlig, men någon slöjdlärare var han INTE.

Vikarien, som för övrigt var en välkänd lokalprofil, ofta anlitad som  TV-reparatör, kände till att jag var dotter till en slöjdlärare och när jag kom till honom med mina frågor om vad som skulle vara nästa moment, så kunde han säga: ”Ja egentligen så skulle du ha slipat ner det här lite bättre, men du, jag gör det jag, i maskinen, så slipper din pappa tro att jag inte vet hur man arbetar i slöjden” eller ”ja, här skulle du ju ha haft några fler skruvar iskruvade, men jag kan fixa det jag, så blir det rakt”. Han var mycket för att spika och skruva och det upptäckte jag mest när jag kom hem med det jag gjort i slöjden…, för jag kom ju alltså hem med saker som en vikarierande TV-tekniker till övervägande del tillverkat i mitt ställe, för att han för egen del inte skulle tappa ansiktet inför min pappa. Jag gjorde inte mycket i slöjden…men det som TV-reparatören tillverkat bar jag ju ändå hem från skolan som ”mitt” och pappa  som ju visste vem jag hade i slöjd kunde säga: ”Ja. Den har du lyckats ganska bra med, men jag förstår inte varför den är spikad när din lärare kunde ha föreslagit att du skulle sinka i hörnen för träningens skull!” DÅ avstod jag från att säga att jag bara gjort några få moment och att TV-reparatören aldrig ens yttrat ORDET sinka.

Att jag vet vad en rubank är, är helt och hållet pappas förtjänst, men någon spinkfågel gjorde jag aldrig…

Trettiosjunde åseriet_ Kirschvarning följd av räddningsinsats, vips en gardin på plats!

Ända sedan barnsben har jag haft en massa olika hantverksprojekt på gång, men den som känner mig vet att många av dessa är påbörjade, men inte avslutade… Först och främst är det rastlösheten som är orsaken till detta men också en önskan om att hinna med så mycket som möjligt. Vissa hantverk är väldigt tidsödande och pilliga och kräver skarp blick, god finmotorik, enastående tålamod och stresstålighet, men alltihopa samtidigt. Jag tröttnar ofta någonstans mitt i, för att jag tycker att någon annan aktivitet för tillfället är mer lockande än att slutföra den påbörjade. Hantverksprojekt som jag ändå har slutfört har krävt en mycket stor självdisciplin och envishet och efteråt har jag känt mig både tillfreds med mig själv och lycklig över att jag tog mig för med hantverksprojektet i fråga. Även om det är slutprodukten som jag i just den stunden är stolt över, så är det vägen dit som också inbringar en känsla av tillfredställelse.

Sommaren är helt klart min högsäsong för detta skapande och så har det alltid varit. Det har varit allt mellan himmel och jord som virkning, stickning, tovning, pärlsmycken, näverflätning, rotslöjd, makramé, broderi, gipsgjutning, svarvning, snickeri, målning, glasmålning, kurbits- och schablonmåleri, eternellarrangemang, vävning av trasmattor, batikfärgning, målning av lerkrukor, gjutning i betong, växtvävning, fritt skapande av naturföremål, drejning… Ofta har min nyfikenhet knuffat in mig i hantverksbodar och färgaffärer där jag övertalats att köpa dyr utrustning till den hantverksfluga jag just då är helt såld på… Därför skulle jag lätt kunna öppna en filial till den lokala färghandeln och sälja lite av varje för den som är intresserad av att börja med något hantverk.

Jag lärde mig att virka när jag var i sjuårsåldern, eftersom jag ville göra saker till mina lyckotroll. Jag tyckte att det var roligt och dessutom gick det fort, eftersom det man skulle göra inte var så omfattande. Att få planera, genomföra och sedan fundera på hur man kan utveckla till en annan gång är bra för utveckling av kreativiteten tror jag. Tydligt för mig själv i retrospektiv är att jag har snöat in på ett slags hantverk i taget.  Efter virkningen började jag sticka… Men att slutföra har som sagt var inte varit mitt signum i hantverkssammanhang. Därför blev det t ex endast ett pastellfärgat bakstycke till det jättetrendiga stickade linnet som jag påbörjade förrförra gången som det var inne med pastellfärger. Jag vill minnas att jag vid det tillfället var i artonårsåldern och linnet, nej jag menar bakstycket, ligger säkert i den stickkorg som jag så ambitiöst anlade ungefär samtidigt.

Att kunna göra många saker samtidigt är min schablonbild av vad hantverk är för andra människor. Mamma brukar ibland berätta hur hon vid ett visst tillfälle satt med håret i dåtidens innovation, torkhuvan, medan hon hade fötterna i ett fotbad, såg på TV och samtidigt stickade utan att titta på stickningen. Flera av mammas jämnåriga släktingar och vänner har samma simultankapacitet när det kommer till hantverket. För dem är händernas arbete helt automatiserat och de behöver möjligtvis endast titta ner vid vändningar eller vid någon förändring i mönstret om de stickar eller virkar. Jag tror att skälet till att jag inte är en mer ivrig hantverkare är att jag blir frusterad över att just jag inte kan göra alla de där andra sakerna medan jag stickar. Det blir fel då jag försöker… Ett utmärkt exempel på det är också från min ungdom. Hur svårt kan det vara att sticka medan man lyssnar på någon som pratar? tänkte jag när jag satt i köket hos en bondmora jag då träffade ofta. Hon berättade ofta väldigt spännande anekdoter från sitt händelserika liv, så också denna gång. Jag stickade bakstycket till en tröja i beige bomullsgarn. Det gick JÄTTEBRA och jag kände mig oerhört stolt över att jag både kunde lyssna på henne och samtidigt lite proffsigt sitta där och sticka som en maskin ungefär. Verkligen hög grad av vuxenpoäng! När kvinnan pratat klart upptäckte jag att det verkligen hade gått jättebra, för jag behövde repa upp mer än två decimeter eftersom jag stickat för långt utan att maska av. Den beige tröjan är ändå en seger för mig både då och nu i efterhand, för min äldsta dotter använder den ofta och mycket och verkar trivas i den.

I syslöjden var jag inte klassens ljus precis. Den extremt lilla och väldigt intetsägande blekrosa korsstygnsgris som pryder en tändsticksask hemma hos mig, tog säkert veckor om inte månader att färdigställa. Som vuxen är jag spontansömmerska… Vad är det? undrar förstås du. Det är en sådan som ställer sig nedanför sitt fönster i vardagsrummet och tänker: ”HÄR skulle man ju passa på att byta gardiner” och sedan far iväg hals över huvud till närmaste affär där de säljer tyg, typ Åhléns. Men stopp där! Borde man inte mäta fönstret??? Det där med mätningen… Man lär sig av vad man ser att ens föräldrar gör, är det inte så? Pappa kan stå på marken nedanför ett hus och avgöra vinkeln på en vindskiva, eller från golvet avgöra hur han ska såga en profilerad hörnlist och sedan såga till, klättra upp och spika dit den och det är perfekt mätt. Hur svårt kan det vara? Kan han kan jag, så jag åker till affären utan att mäta.  Väl på plats i affären, funderar spontansömmerskan över det tänkbara fönstermåttet… tar för säkerhets skull till lite extra och åker sedan hem, för att oftast upptäcka att anfallet av hantverkslust redan har gått över och tygstycket utan problem kan stuvas undan i närmaste större skåp eller låda. BETYDLIGT SENARE plockas ändå tygstycket fram och då är spontansömmerskan inte ens spontan längre, bara trött! Däremot är det i detta läge viktigt att det inte ska ta jättelång tid att fixa gardinerna. Därför hoppas vissa moment glatt över, som till exempel mätning. Det är överskattat… Man kan gissa på en höft ungefär hur mycket man ska vika in i överkanten. Det blir bra! Samma sak med fållen.

OM man stryker lite på den invikta kanten så kan man hoppa över ett moment till, nålning. Sedan är det bara att sy. Naturligtvis går det alldeles utmärkt om man har många år i branschen som sömmerska, men om man som jag är glad amatör, så vinglar det lite och sömmen blir allt annat än rak. Det har hänt att jag med mina egna ögon noterar att den där kanalen som kirschstången ska glida smidigt igenom när gardinen hänger vackert på sin plats, inte är tillräckligt bred på alla ställen. Då tänker man helt sonika att det nog ska gå ändå, men i nio fall av tio slutar det ändå med en återkommande scen ur vårt äktenskap, då jag redan uppklättrad på en stol, med gardinen i ena handen och gardinstången i den andra och oerhört less på att sy och handarbeta utbrister:

”Kirschvarning!”

Då kommer faktiskt alltid maken med ljusets hastighet, för han vet att det är en bättre idé att hjälpa mig med att hänga gardinen än det är att inte göra det. Med hans lugn och beslutsamhet kommer gardinen på plats och båda kan se på resultatet och tycka att vi är duktiga på det där med gardiner vi