Etthundrafemtionionde åseriet_En spinkfågel åt alla!

Slöjdalster

Den vanligaste fågeln i Sverige vet jag inte riktigt vilken det skulle kunna vara, eftersom jag inte är ornitolog. Men som dotter till en slöjdlärare, vet jag ändå att även spinkfågeln är vanligt förekommande i hela landet. På senare år har den troligtvis fått god konkurrens av andra slöjdalster i takt med att slöjdämnet förändrats till att vara betydligt med processorienterat än det var förr.

Den som lyssnat till den mångsidige musikanten Peter Carlssons levande berättelser från sin barndom kan säkert dra sig till minnes hur Peter gjorde en uggla i slöjden i stället för den spinkfågel hans slöjdlärare hade gett instruktion till. Samme slöjdlärare yttrade sedan att eftersom Peter valt att göra en uggla i stället för spinkfågeln, kunde slöjdläraren inte bedöma Peters arbete. Skolan har ändrats påtagligt på den punkten, för kreativitet och förmågan att fatta egna beslut ses i dagens skola i de flesta fall som en fördel.

För egen del så började min kontakt med skolans slöjdämne under lördagarna, då jag och min bror följde med pappa till skolan när han behövde slipa verktyg eller göra andra förberedelser för den kommande veckan. Vi brukade få hjälp igång med något litet projekt och sedan slöjdade vi medan pappa gjorde det han kommit till slöjden för den aktuella dagen. Jag minns en skål jag tillverkade i balsaträ med hjälp av ett håljärn  och därefter dekorerade med blommor ditritade med spritpenna… Jag slog in mitt slöjdalster och gav bort det till mormor och morfar till jul. När jag blev lite äldre tittade jag på den där skålen med skräckblandad förtjusning. Den var ful och illa ”snickrad” skapad av ett barn som ännu inte börjat skolan, men mormor och morfar hade den framme, så länge de båda levde. De hade småprylar i den, först i köket och senare på skrivbordet i sovrummet.

När jag själv kom i en ålder där man undervisas i slöjd, delades klassen in i två halvor, den ena hade textilslöjd och den andra hade trä- och metallslöjd. Min klasshalva hade textilslöjd på höstterminen. Den andra klasshalvan hade min pappa i trä- och metallslöjd. Jag minns att jag var nervös för vad de andra barnen skulle säga och undrade hur det skulle bli när jag själv skulle ha min egen pappa i slöjd nästkommande termin. En av mina äldre kompisar hade dessutom min pappa som slöjdlärare och brukade beklaga sig över hur noggrann han var med de arbeten eleverna tillverkade i hans ämne.

Det eventuella skvaller jag förutspått från mina egna klasskamrater uteblev. De tyckte alla att pappa var en bra lärare. Jag började se fram emot den där vårterminen när jag själv skulle få honom som lärare. Men vid det laget hade pappa bytt skola och undervisade i en annan del av samhället. Jag fick i stället en slöjdlärare från Orsa som var jättetrevlig och som jag trivdes bra med. Jag fick smak för ämnet och ville tillverka saker jag kunde ha hemma. Läraren från Orsa gjorde dock illa sig i slöjden. Han sågade av sig en del av ett finger och blev sjukskriven. Då fick vi en vikarie… en outbildad vikarie. Han var också snäll och trevlig, men någon slöjdlärare var han INTE.

Vikarien, som för övrigt var en välkänd lokalprofil, ofta anlitad som  TV-reparatör, kände till att jag var dotter till en slöjdlärare och när jag kom till honom med mina frågor om vad som skulle vara nästa moment, så kunde han säga: ”Ja egentligen så skulle du ha slipat ner det här lite bättre, men du, jag gör det jag, i maskinen, så slipper din pappa tro att jag inte vet hur man arbetar i slöjden” eller ”ja, här skulle du ju ha haft några fler skruvar iskruvade, men jag kan fixa det jag, så blir det rakt”. Han var mycket för att spika och skruva och det upptäckte jag mest när jag kom hem med det jag gjort i slöjden…, för jag kom ju alltså hem med saker som en vikarierande TV-tekniker till övervägande del tillverkat i mitt ställe, för att han för egen del inte skulle tappa ansiktet inför min pappa. Jag gjorde inte mycket i slöjden…men det som TV-reparatören tillverkat bar jag ju ändå hem från skolan som ”mitt” och pappa  som ju visste vem jag hade i slöjd kunde säga: ”Ja. Den har du lyckats ganska bra med, men jag förstår inte varför den är spikad när din lärare kunde ha föreslagit att du skulle sinka i hörnen för träningens skull!” DÅ avstod jag från att säga att jag bara gjort några få moment och att TV-reparatören aldrig ens yttrat ORDET sinka.

Att jag vet vad en rubank är, är helt och hållet pappas förtjänst, men någon spinkfågel gjorde jag aldrig…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.