Tvåhundranittioandra åseriet- Förtida uttag av midsommarfirande…

Med blicken över Siljan blir jag alltid lika hänförd-men sjön Väsman är också vacker! Det fick jag erfara i morse på en kort liten fotorunda jag gjorde.Väsman

 

Det har gått två år sedan jag bloggade om hur midsommaraftonen hade avlöpt just år 2014. I år kommer jag förhoppningsvis att skriva ett midsommarinlägg ifrån San Francisco…men i väntan på det, så kommer mitt kylslagna minne från 2014 väl till pass. Det var helt klart den kallaste midsommarafton jag dittills hade upplevt. Bilden av mig med utsikt över Siljan är det enda fotografiet från inlägget jag skrev 2014. Övriga fotografier med naturmotiv är från 2016 och är en liten tjuvstart på midsommarfirandet, medan bilden på mig, pappa och mamma har ett antal år på nacken… Glad midsommar önskar jag på detta sätt, lite i förväg…

Med ansiktet mot Siljan

Med ansiktet mot Siljan

Många gånger har jag åkt till Tällberg, ifrån alla tänkbara riktningar. Vädret  har skiftat och årstiden likaså. Oavsett, så är utsikten lika betagande! Just idag var den kallaste Midsommarafton jag upplevt i hela mitt liv! Koftan är jag glad att jag hade med mig!

En riktigt rolig investering jag gjorde i en av de många butikerna var en ”bastumössa”. Jag har redan invigt den! Det kalla vädret medgav att jag unnade mig en bastukväll TROTS att det är juni. Fin avslutning på en i övrigt fin dag, då vi firade mina föräldrars guldbröllop och njöt av ett enastående smörgåsbord på Dalecarlia.

De allra flesta Midsommaraftnarna i mitt liv har jag tillbringat på Stora Skedvi hembygdsgård, iförd folkdräkt. Där har jag alltid varit med i dansen runt Midsommarstången.

Jag och pappa och mamma

 

Att i stället vara på publikplats och dessutom på en annan plats, är spännande och intressant. Man kan tänka ”nu börjar sommaren på riktigt” eller så kan man tänka som många gör ”nu vänder det”… Jag väljer det förstnämnda. Jag vill först unna mig att  njuta av sommarledigheten. Långt senare ska jag, i likhet med alla andra, upptäcka att mörkret sänker sig och augustikvällarna med den stora vackra månen talar om för mig att sommaren är slut. Tvestjärtarna i tidningen på morgonen… Det är då jag ska börja jobba igen.

Ända fram till dessa tecken på att sommaren är SLUT, tänker jag njuta av att sommaren ÄR… Presens. Det är sommar. Nu. Njut! NU!

Sommarkram!

ÅsaSmörblomma

#Väsman, #juni #2016

Midsommarblomster

 

Väsman

#asaole

Etthundratrettiosjunde åseriet- När ljuset kommer åter spelar kylan ingen roll

I morse under min promenad vid Väsmans strand, hamnade min  mobil i ett statiskt läge.  Min vana att lyssna på en bok medan jag promenerar, fick avbrytas.  I stället kunde jag njuta av talgoxens glädjande si-tsi-tu från en gren i solskenet.

vinter080501-64.jpg (3456×2304)

Något senare hördes varje skär som långfärdsskridskoåkaren tillryggalade på Lyviken liksom knarret från mötande parets skor. Det var en sinnenas promenad och vid kyrkogården hade solens strålar och jag kommit i perfekt vinkel, så att jag dels kunde se den matta av reflekterande snökristaller som snön bjöd i motljuset, dels även se min oerhört långa skugga bakom mig i decembersolens försök att visa sin makt. Det kalla vädrets minus sexton bidrog till att nästa hörselintryck måste kontrolleras. Jag hörde nämligen en cykel… Men det var tydligen inte något fel på min hörsel, för mycket riktigt hade en väl påklädd medmänniska ansett cykeln vara det mest passande fortskaffningsmedlet en dag som denna. Hade jag haft en spark, så hade den varit utmärkt på den snöklädda, men ännu inte sandade gångvägen, men med cykel hade jag nog ängslats över att vurpa på en översnöad bottenfryst vattenpöl. Häromdagen, på juldagen då vädret inte var fullt så kallt, så tog jag en liknande promenad i Stortorp, söder om Stockholm. Den mest påtagliga skillnaden mellan dessa båda promenader var att jag då var den enda som tog min promenad på tu man hand. Alla andra tycktes promenera med halva släkten… Tre generationer drog runt på en pulka med två trötta ungar som bråkade med varandra och ville hem eller halvsprang efter en hund. Dagens promenad verkade vara mer av en kontemplation i ensamhet, eftersom var och en gick i egna tankar. Det är härligt när solen och jag har synkat våra vanor! Det har väldigt stor betydelse för mig att komma ut under de soltimmar som finns så här års. Hur kallt det är spelar absolut ingen roll alls. Det är bara att klä sig efter väderleken. Väl hemma igen kan jag lugnt se hur solens strålar blir längre och längre och till slut återstår endast en klar ljus rand mot granskogen vid horisonten. Dagen är så kort att man måste skynda sig om man vill uppleva den. Vi går mot ljusare tider, eftersom vi har passerat vintersolståndet. Hoppet återvänder med ljuset och med hoppet kommer glädjen över varje årstids särart. Det knarrigt gnistrande kalla och klara vädret i slutet av december och början av januari vill jag inte vara utan. Det ger mig kraft och livslust!

Daggkåpans glitter

Förra året var sommaren mer tillåtande. Min upplevelse av en morgonpromenad längs Väsman resulterade i en dikt som jag kallar Daggkåpans glitter. Läs den och minns hur sommaren borde vara…

Daggkåpans glitter_OLÅ_2014

PDF är inte optimalt, men förhoppningsvis så övar jag väl upp mig. Trägen vinner!