I morse under min promenad vid Väsmans strand, hamnade min  mobil i ett statiskt läge.  Min vana att lyssna på en bok medan jag promenerar, fick avbrytas.  I stället kunde jag njuta av talgoxens glädjande si-tsi-tu från en gren i solskenet.

Något senare hördes varje skär som långfärdsskridskoåkaren tillryggalade på Lyviken liksom knarret från mötande parets skor. Det var en sinnenas promenad och vid kyrkogården hade solens strålar och jag kommit i perfekt vinkel, så att jag dels kunde se den matta av reflekterande snökristaller som snön bjöd i motljuset, dels även se min oerhört långa skugga bakom mig i decembersolens försök att visa sin makt. Det kalla vädrets minus sexton bidrog till att nästa hörselintryck måste kontrolleras. Jag hörde nämligen en cykel… Men det var tydligen inte något fel på min hörsel, för mycket riktigt hade en väl påklädd medmänniska ansett cykeln vara det mest passande fortskaffningsmedlet en dag som denna. Hade jag haft en spark, så hade den varit utmärkt på den snöklädda, men ännu inte sandade gångvägen, men med cykel hade jag nog ängslats över att vurpa på en översnöad bottenfryst vattenpöl. Häromdagen, på juldagen då vädret inte var fullt så kallt, så tog jag en liknande promenad i Stortorp, söder om Stockholm. Den mest påtagliga skillnaden mellan dessa båda promenader var att jag då var den enda som tog min promenad på tu man hand. Alla andra tycktes promenera med halva släkten… Tre generationer drog runt på en pulka med två trötta ungar som bråkade med varandra och ville hem eller halvsprang efter en hund. Dagens promenad verkade vara mer av en kontemplation i ensamhet, eftersom var och en gick i egna tankar. Det är härligt när solen och jag har synkat våra vanor! Det har väldigt stor betydelse för mig att komma ut under de soltimmar som finns så här års. Hur kallt det är spelar absolut ingen roll alls. Det är bara att klä sig efter väderleken. Väl hemma igen kan jag lugnt se hur solens strålar blir längre och längre och till slut återstår endast en klar ljus rand mot granskogen vid horisonten. Dagen är så kort att man måste skynda sig om man vill uppleva den. Vi går mot ljusare tider, eftersom vi har passerat vintersolståndet. Hoppet återvänder med ljuset och med hoppet kommer glädjen över varje årstids särart. Det knarrigt gnistrande kalla och klara vädret i slutet av december och början av januari vill jag inte vara utan. Det ger mig kraft och livslust!