Fyrahundratjugonde åseriet- Funderingar med utgångspunkt i en skolbrand…

I Aftonbladet 170102 kan man läsa om en skolbrand i Sandsbro skola i Växjö kommun.#kugghjul, #maskineri, #asaole

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article24186878.ab

Det är ett vanligt fenomen att skolor eller förskolor brinner just under skollov. Det är min förhoppning att Växjö har ersättningslokaler som snabbt kan tas i bruk, så att skolverksamheten snart är igång igen. Som lärare tror jag på den pedagogiska hanteringen av samhällsproblem som skolbränder…

Från ett lärarperspektiv tänker jag på alla de extraordinära situationer lärare och elever vid Sandsbro skola i Växjö nu kommer att befinna sig i. De får gå i skolan i märkliga extralokaler som inte är ändamålsenliga. De får lägga det ordinarie arbetet med Skolverkets kursplanemål åt sidan för att hantera frågor som är direkt kopplade till branden… Samtidigt tickar TIDEN som elever och lärare skulle ha haft till ordinarie skolarbete… Parallellt med detta tickar samtidigt skattebetalarnas pengar. En skolbrand är och förblir alltid ett stort avbräck, oavsett om man ser det från perspektivet kostnad, tid eller energi… Som tur är verkar ingen människa ha kommit till skada.

En grupp elever jag undervisade för väldigt länge sedan hade lekt med tändare i närheten av en lada. Detta var på landsbygden och ladan ägdes av en privatperson. Leken med tändaren ledde till att ladan brann ner. Inblandade föräldar och ägaren till ladan hanterade branden på ett pedagogiskt sätt genom att låta de inblandade pojkarna göra ”dagsverken” med röjning efter branden och vara med vid uppbyggandet av ladan. Det är inte möjligt att låta de fem trettonåringarna delta i räddningstjänstens arbete i Sandsbro skola, men det är fullt möjligt att diskutera med både de inblandade specifikt och de övriga skoleleverna både i den skolan och i andra skolor vilka samhällsekonomiska följder det får när en skola brinner.

När man läser i artikeln ser man vilka salar det är som förstörts i branden. Det handlar om ”gymnastiksalen, musiksalen, expeditionen, biblioteket och slöjdsalarna” (se länk ovan). Under mina 25 år som lärare har jag utan någon omfattande ”forskning” kunnat konstatera att MÅNGA elever tycker att det är roligt med idrott, musik och slöjd och att många elever gärna går till skolbiblioteket… Precis dessa salar är inte några ”dussinsalar” som man snabbt ersätter. Det kommer att bli frågan om förtätning och samarbete med andra skolor eller alternativa lösningar för att lösa problemet med att eleverna ska nå Skolverkets kursplanemål i de aktuella ämnena.

Med branden i Sandsbro som exempel tänker jag mig att det är en bra idé att samtala med varenda minderårig som går i skolan, oavsett om de är inblandade eller inte… Det gäller alltså även elever i andra skolor i Sverige… Här är ett uppslag till en ”pratlektion” om samhällsekonomi, alltså!

Med samtal om det återkommande problemet med skolbränder, kommer man kanske inte att förhindra att skolor brinner i framtiden, men man kommer åtminstone att bidra till att barn och ungdomar får ökad förståelse för varför kommunen inte har råd att bygga äventyrsbad eller förse varje elev med varsin iPhone 7. Elever behöver känna till vad samma pengar som kostnaden för branden utgör, ”skulle kunna ha räckt till” om det hade handlat om SATSNINGAR från kommunen. Antag att man t ex jämför med att alla elever i skolan får en ”resa” för att ha roligt på kommunens bekostnad. Hur långt kan man resa för pengarna? Kan alla elever i hela skolan ta sig till Euro Disney?

I artikeln i Aftonbladet framgår det att man misstänker fem trettonåriga pojkar för att ha varit på skolans tak med smällare. Dessa fem har säkert hunnit prata med både föräldrar och representanter för myndigheter redan och jag utgår ifrån att de kommer att lära sig mycket i processen de nu är inbegripna i. Enligt min erfarenhet som lärare trivs de allra flesta barn i skolan och vill vara där och längtar tillbaka efter ett jullov, eftersom de vill träffa sina kompisar igen och vara i den vardag som de omfattas av i skolan. Därför hoppas jag att eleverna i Sandsbro kan starta sin vårtermin 2017 precis som vanligt, även om det blir på ett för dem ovanligt sätt.

 

 

Tvåhundrafemtioandra åseriet- Att få jobba med det man har utbildning för

I dagens Aftonbladet (TT) diskuteras vilka yrken utlandsfödda har här i Sverige. En lista med de fem vanligaste yrkena i denna grupp jämförs med vilka yrken som är vanligast bland inrikesfödda.

Vilka yrken är vanligast?

Det som intresserar mig mest av allt med dessa två listor är att det faktiskt är ganska stor samstämmighet mellan listorna, om man bortser ifrån att städare verkar vara det absolut vanligaste jobbet för en utlandsfödd.

Som framgår av artikeln kostar det runt 310 000 kr att validera en utlandsfödd akademikers utbildning och därefter komplettera den med erforderliga kurser vid ett lärosäte. Det är inte ekonomiskt försvarbart att först göra detta och sedan inte se till att dessa akademiker kommer i arbete. Det är först när de arbetar inom sin respektive sektor, som det varit lönsamt att kosta på dem deras validering och (eventuella) kompletteringsutbildning. Mitt bidrag i den stora helheten är att vara referent för de vuxna elever jag har som söker jobb…

Genom mitt yrke som lärare i vuxenutbildningen har jag i samtal med utlandsfödda elever upptäckt att Sverige, trots Arbetsförmedlingens höga ambitioner, verkar vara ett samhälle där man lättare får jobb med hjälp av kontakter. Att man har ett stort kontaktnät när man nyligen kommit till landet, är förstås ovanligt. Därför brukar jag vara referent för dem av mina elever som söker jobb. Det är inte så betungande att vara referent, men det är väldigt berikande när man ser att det hjälper. 

Trots att jag endast kan berätta om hur de varit som elever i mitt klassrum och inte som yrkespersoner, är det jag har att säga ändå värdefullt för deras framtida arbetsgivare. Jag kan berätta om deras förståelse för svenska språket, deras förmåga att skriva och uttrycka sig och även om sådant som arbetsgivare brukar värdera, t ex punktlighet, noggrannhet, samarbetsförmåga  och kreativitet. Det visar sig ofta när rekryteringsansvariga ringer upp mig för att kolla om N N kan passa för jobbet si eller så, att N N redan själv gjort ett gott intryck och att detta med att ringa till mig som referent var en ren formalitet. Varje gång någon av mina tidigare elever hör av sig i efterhand och säger att de fått jobb, blir jag lika glad. 🙂

 

Recension av ”Mellan klan och stat- Somalier i Sverige” av Per Brinkemo


//
2003 fick journalisten och författaren Per Brinkemo i uppdrag att göra ett reportage om en ung somalisk pojke, Ahmed, som skickats tillbaka till Somalia av sina egna föräldrar, lämnats där ensam utan pass och pengar. Författarens intresse för den somaliska diasporan väcktes genom Ahmeds öde och pojken togs emot som en familjemedlem i Brinkemos egen familj. Boken ger läsaren en god inblick i det intressanta gränsland man befinner sig i om man är mellan den svenska och den somaliska kulturen. En beskrivning av det somaliska samhället i ett historiskt perspektiv ger läsaren en bakgrund till varför så många somalier har lämnat sitt hemland. Vidare förklaras klansystemet och sedvänjor som är viktiga för att bättre förstå klankulturer i allmänhet och den somaliska kulturen i synnerhet. Boken innehåller en uppslagsdel med historiska data och en lista över rekommenderad litteratur. Dessutom väljer Brinkemo att jämföra det nutida Sverige med hur Sverige såg ut för ungefär hundra år sedan. Den skillnad som råder mellan dåtidens Sverige och nutiden, påminner starkt om den kontrast som finns mellan det nutida Somalia och Sverige.
Extra tydligt är exemplet med Vilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristina som utvandrade från Småland. Brinkemo leker med tanken att Kristina skulle komma från dåtidens Småland till nutidens Sverige. Skulle då inte Kristina framstå som en person som i väldigt hög grad påminner om en somalisk kvinna som kommer nu? menar Brinkemo. För att förklara hur Ahmeds föräldrar kan ha tänkt då de skickade sonen till hemlandet, blir det nödvändigt att klarlägga hur familjebegreppet och klansystemet skiljer sig från det svenska samhällets individperspektiv där staten ses som en garant för varje individs rättigheter. Hur tänker man om man är en del av klansystemet? Boken svarar på den frågan. För en somalier är klanen viktig i många angelägenheter där Sveriges motsvarighet är en myndighet på lokal, regional eller nationell nivå. Dessutom drar Brinkemo en parallell till den svenske poeten Dan Andersson, vars far skickade honom på egen hand till Amerika för att rekognosera inför en eventuell emigration.
Brinkemo hävdar att svenska myndigheter inte lyckats med att utgöra den bro mellan den somaliska kulturen och den svenska, som den nyanlända behöver. I stället är det mycket som leder till missförstånd och desinformation, bland annat för att vår skriftspråkskultur så tydligt fokuserar på meddelanden, anslag och information i skrift. Somalier kommunicerar traditionellt i första hand via talspråk. Skriftspråkskulturen kan även sätta käppar i hjulet för den som kan något och är intresserad av att jobba med det i det nya landet. Detta exemplifierar Brinkemo bland annat med en berättelse om Khadra, som vill öppna restaurang, men får problem med den svenska byråkratin. Hon är duktig på att laga mat, men inte lika duktig på att läsa omfattande avtalstext. De många regler och lagar som styr t ex eget företagande hindrar ofta invandrare från att ta sig in på arbetsmarknaden. I vissa andra länder har man lyckats bättre med att få in invandrare på arbetsmarknaden. Ett av skälen till det kan vara att regelverket inte är lika omfattande och strängt, menar Brinkemo. Han beskriver vidare så kallade Community Centers, som bland annat finns i USA och Kanada och drivs av medborgarna själva. Där kan de som varit ett tag i landet, hjälpa nyanlända landsmän tillrätta i stället för att staten har huvudansvaret.
Klanen är viktig vid beslut i ekonomiska frågor, familjeärenden eller för synen på kärlek och giftermål. Om man möter Sverige med uppfattningen att familjen och klanen har sista ordet i alla viktiga frågor i livet, kan det bli svårt att förstå det svenska systemet. Kan till exempel verkligen staten få omhänderta barn? Borde inte föräldrar bestämma själva över sina egna barn? Brinkemo ger exempel på hur somaliska familjer resonerat och visar att glappet mellan synsätten ibland kan handla om okunskap eller brist på information, både från den somaliska familjen och från ansvarig svensk myndighet. För många somalier i Sverige blir just relationen till familjen och klanen viktigare när de lever i sitt nya hemland, medan den för andra tappar i betydelse medan man frågar sig om man ska anpassa sig till det svenska samhället eller om man ska man behålla sin somaliska tradition. Det typiskt svenska jämförs i flera fall alltså med det typiskt somaliska och här finns t ex det kontroversiella ämnet hederskultur, där Brinkemo försöker ge en bakgrund till begreppet samt hur det ter sig just i en somalisk kontext. Författarens fokus på att vi ska förstå hederskulturen tar udden av det avstånd man rimligtvis tydligt bör ta ifrån könsstympning. Eftersom jag i mitt arbete träffat somaliska kvinnor som berättat om kvinnlig omskärelse, smärtsamma menstruationer och lidande runt graviditeter och förlossningar, så är det för mig en självklarhet att ta tydligt avstånd ifrån den delen av den somaliska traditionen, oavsett hur väl rotad den sedvänjan är. För detta får jag stöd av flera av mina kvinnliga elever som undrar om inte det svenska samhället tydligare kan hjälpa till för att förändra synsättet i denna fråga.
Brinkemo beskriver hur han inledningsvis kände att han visste alldeles för lite om den somaliska kulturen och att han även upptäckte att det var något han hade gemensamt med övriga svenskar han arbetade med. Även om Brinkemo själv kallar boken för en reportagebok, så kan man exakt lika gärna benämna den ”handbok”, eftersom den utgör en alldeles utmärkt bro mellan den svenska kulturen och den somaliska. För mig som lärare gav den svar på många frågor, som är viktiga att fördjupa sig i om man arbetar med somalier. Både likheter och skillnader presenteras, för att tydliggöra det gränsland som finns mellan de båda kulturerna. Den bro som Brinkemo därmed bjuder oss på, är viktig och leder till en snabbare integrering av den somaliska gruppen, tror jag. I skolans värld har jag stött på den talspråkskultur som Brinkemo så tydligt belyser. Många av mina somaliska elever är utmärkta berättare men i skrift är det långt kvar för många av dem. Man kan säkert förklara det dels med kortvarig eller bristfällig skolgång i samband med inbördeskriget i vissa fall, men en del av detta tillskriver jag skillnaden mellan talspråks- och skriftspråkskulturen.
Tjänstemän inom olika svenska myndigheter visar enligt Brinkemo ofta upp en omfattande okunskap om somalisk kultur och även en ovilja att se individens möjligheter. Brinkemo efterlyser ett mer målgruppsorienterat bemötande av nyanlända och menar att det ofta är välplanerat på ytan i kontakten mellan somalier och de svenska myndigheterna, t ex genom att man anlitar en tolk för att säkerställa att informationen når fram. För att vara rationell har man ibland sammankallat representanter för flera olika myndigheter, som gemensamt ska informera den aktuella somaliska gruppen. Vad man inte reflekterat över är att tolken behöver göra en så kallad kulturell tolkning och FÖRKLARA vad arbetsförmedlingen, försäkringskassan eller andra myndigheter har för funktion eftersom det inte finns något motsvarande ord i somaliskan. Den TID som krävs för att göra denna förklaring, ges inte alltid.
Genom Community Centers tror Brinkemo att somalierna själva skulle kunna få tillbaka lite av sin kulturella stolthet och uppleva en större meningsfullhet i vardagen, genom att redan etablerade somalier får introducera nyanlända i stället för att detta sker i statens regi. Det är en intressant idé som i så fall kräver att fler aktörer arbetar för att detta ska bli verklighet. Jag tror dessutom att denna idé borde kunna appliceras på fler målgrupper än den somaliska. Alla som arbetar inom offentlig förvaltning och kommer i kontakt med somalier borde läsa ”Mellan klan och stat- Somalier i Sverige” av Per Brinkemo. Den ger den input man behöver för att agera mer målgruppsorienterat. Man kan se boken som en smart genväg. Självklart kan man lära sig det som står i boken på samma omvägar som Brinkemo själv gjort, genom att vara nyfiken och frågvis, intresserad och målmedveten. Men varför uppfinna hjulet? Nu finns en bra bok i detta ämne! Läs boken!



(adsbygoogle = window.adsbygoogle || []).push({});