#Dialekt | From a teacher's point of view, some is old and some is new!

”Eleven kan göra enkla reflektioner över hur språklig variation hänger samman med talare, syfte och kommunikationssituation samt hur språk i olika situationer kan ha olika status

Eleven ger också exempel på språkliga drag som är typiska för tal- och skriftspråk

Dessutom kan eleven översiktligt redogöra för likheter och skillnader mellan svenska och sitt eget modersmål

Eleven kan göra enkla reflektioner över sin egen språkanvändning samt kan med viss säkerhet använda olika strategier för att utveckla sitt eget lärande” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur betygskriterierna för betyget E i ämnet svenska som andraspråk för årskurs 1 i gymnasieskolan och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll.

För en elev som studerar svenska som andraspråk finns en lång rad språkliga utmaningar som Skolverket indirekt ställer krav på att man kan och förstår. Därför brukar jag försöka hitta olika genvägar för att snabbt få koll på om eleverna har förstått de många ord och begrepp som knyter an till ett visst tema. SÅ är det med temat språklig variation…

För att hantera de många olika uttryck och begrepp som kan kopplas till detta område, brukar jag samtala med eleverna med utgångspunkt från en kortlek, där jag har ställt frågor om kunskapsinnehållet.

I min undervisning med att förankra begreppen, vill jag att eleverna dels får en snabb överblick över de vanligaste begreppen, dels ge dem möjlighet att aktivt fundera över sin egen språkliga variation medan vi samtalar.

Som lärare ska jag på något sätt samla in ett betygsunderlag. Det innebär att jag måste hitta exempel på vad eleven kan inom de olika områden som kursplanerna beskriver. Betygskriterierna uttrycker vad det är jag borde kontrollera i elevens kunnande och vilken kvalitet detta innehåll ska ha. När det gäller språklig variation passar det väldigt väl att föra ett samtal med utgångspunkt från det eleverna redan har noterat i svenska språket, men också i modersmålet. Samtalen om korten blir därför ofta väldigt varierade och intressanta, för både elever och lärare. En fördel med metoden är att så snart samtalet ”kör fast” är det enkelt att bara övergå till nästa kort. Det blir en genomgång av många begrepp på kort tid, men inte nödvändigtvis utan kvalitet, alltså. Bytet av kort är ett smidigt sätt att hoppa mellan de olika begreppen på ett för gruppen logiskt vis.

Att arbeta med kortleken fungerar i både större och mindre grupper. Det är även ett arbetssätt som passar bra oavsett om den enskilda eleven har har mycket eller litet att säga om frågan på kortet. De eventuella luckor som finns i elevens eget svar på kortets fråga får andra elever möjlighet att hjälpa till med och slutligen förklarar jag själv så tydligt som möjligt, eftersom det är fråga om ett kunskapsinnehåll som ingår i kursen och som jag i slutändan ska kontrollera att eleven kan. Ett ”förhör” på innehållet med kortleken som hjälp blir samtidigt en repetition för de elever som inte hade förstått eller som behövde få innehållet förtydligat. Det möjliggör även en fördjupning i ämnet, vilket gagnar de elever som redan hade förstått.

Kan man säga att det Ronny Eriksson ägnar sig åt i sin föreställning Oförhappandes är underhållning? Underhållning, vad är det egentligen?

Underhållning handlar om att trollbinda en publik med något de uppskattar, men eftersom vi alla har olika smak, kan den enes favoritunderhållning vara det sista den andre skulle välja som förströelse… Vad man roas av är personligt och vad man väljer att betala för att se likaså… Det visar sig i samtal med andra när man själv tycker sig ha kommit över biljetter till något man själv uppfattar som fantastiskt. Någon åker ända till Madison Square Garden i New York City för att se en boxningsmatch, men hånler när arbetskamraten skulle vilja gå på Operan för att se Maskeradbalen. Att vi har olika smak när det gäller just vad som är underhållande blir därför scenkonstnärens riskmoment de första minuterna av framträdandet… Ska hen kunna trollbinda sin publik eller inte? Att helt oförhappandes hamna på en föreställning med Ronny Eriksson är för mig en ynnest. Tänk att karln valt att komma till just vår lilla stad, så att jag slipper åka land och rike kring för att se honom!

Som alldeles nybakad lärare hade jag förmånen att undervisa både storasyster och lillebror i en familj där man hade exakt min humor… Syskonen gick i sjuan respektive åttan och deras respektive klasser hade förmånen att få ta del av deras säregna humor lite då och då. Man kan utan tvivel påstå att ungdomarna båda var mycket starkt influerade av Ronny Eriksson och gruppen Euskefeurat. De kunde recitera långa haranger ur någon längre monolog eller sjunga en strof ur någon av Euskefeurats dängor och det kan ha varit så att den enda i klassrummet förutom de själva som kände till källan var jag… Som lärare är man mer eller mindre inbegripen i den skolkultur som råder och för min del har det alltid varit viktigt att också bjuda på en personlig del av mig själv i kontakten med eleverna. Därför visste mina elever att jag tyckte om den satiriskt briljanta humor som kännetecknar Ronny Erikssons stil.

När jag flyttade från den skola där syskonparet jag refererar till gick, fick jag i avskedspresent från dem personligen en inspelning med Ronny Eriksson. Det var ett kassettband som han spelat in för välgörenhet någon gång i tidernas begynnelse. Men från det ena syskonets klass fick jag två biljetter till en föreställning på Kristinehallen i Falun, med gruppen Euskefeurat och Ronny Eriksson. Jag tog med mig min dåvarande pojkvän, sedermera make, på evenemanget och vi insåg verkligen det mest magiska av allt: Elever känner sin lärare. Deras gåva var genomtänkt utifrån vad de visste att jag tyckte om. Det visade sig dessutom att pojkvännen/maken och jag hade exakt samma humor och båda tyckte att föreställningen var alldeles enastående. Sedan dess har vi emellertid INTE varit på något evenemang med Ronny Eriksson på alla dessa 20+ år, men ikväll gavs möjligheten på nytt, då denne norrlänning gav en föreställning på Aveny i Ludvika.

Vad är det då man först och främst noterar med en sådan som Ronny Eriksson, kan tänka? För egen del är det ju så att jag bara behöver höra en halv fras för att bli varm i hjärtat, eftersom jag tycker att hans dialekt är så inbjudande varm och vänlig… Fast vänta lite nu…? Vänlig??? Jo, nog är dialekten vänlig, men det Ronny Eriksson gjort till sitt signum är ju att träffsäkert angripa många företeelser i vår kultur, både på offentlig nivå och i det lilla, så kan man verkligen inte säga att Ronny Eriksson själv är just vänlig…och inte tror jag att han skulle ha uppskattat detta epitet heller… Man kan skatta sig lycklig att man till exempel inte är makthavare, eftersom dessa ofta hamnar i skottgluggen… Ronny Eriksson är en engagerad och insatt samhällskritiker som med sin ofta mycket skruvade infallsvinkeln drar ned gapskratt och applådåskor. Det är skickligt att så hejdlöst driva med en så allvarlig företeelse som politik… Men det klarar han med bravur!

Igenkänningsfaktorn är hög och lite till mans får vi oss alla en släng av sleven. En föreställning som ”Oförhappandes” ger många nya tankar i huvudet, eftersom det är så många förgivettagna tankar som skruvas ett varv extra med hjälp av Ronny Eriksson och hans tankar om livet. I tidigare produktioner som jag sett på TV eller hört på radio, har han återkommit till ett visst tema, nämligen det spänningsfält som finns mellan ”norrlänningar” och alla de där som inte bor i just ”Norrland”. Jag hamnar i kategorin sörlänning, men skrattar gått åt de grova generaliseringar som Ronny Eriksson åstadkommer genom att skickligt balansera mellan fakta och fördomar, som om allt han säger är ”sant”. I ärlighetens namn säger nog Ronny Eriksson väldigt lite som i vanlig mening är just sant. Han far med osanningar, halvsanningar, vita lögner, rent ljug…och hela tiden skrattar publiken… Hans norrländska dialekt, starkast färgad av pitemål även om han inte ursprungligen är därifrån, gör halva jobbet. En gnällig norrlänning som klagar… Kan det finnas något roligare än det, egentligen? Roligast blir det när han får till jämförelsen så att alla fattar att det i vanlig ordning är norrlänningen som dragit vinstlotten och sörlänningen framstår som en idiot… Bondkomik? Njäe…inslag av det, men snarare vassast tänkbara samhällskritik när den är som fyndigast.

Som utlovat skulle föreställningen även ta pulsen på situationen i just Ludvika och fånga upp lokala frågor. Därför diskuterades både vattenledningen till Grängesberg och bygget av gångbron till ett annat pris än det ursprungliga. Pianisten Benneth Fagerlund kompade Ronny Eriksson i ett stort antal sånger, där texterna kretsade kring både storpolitik, miljöpolitik och invandring, men slog även an några ackord på Misty för att hylla bygdens son Charlie Norman. Efter en underhållande afton med paus avslutade Ronny Eriksson med att sjunga ”Det är lika bra att sluta drömma”, vilket resulterade i en smittande allsång innan det var dags att gå ut i det vackra månskenet och styra kosan hemåt. Det höga tempot mellan de fyndiga sångtexterna kommer sannolikt leda till att det tar dagar och veckor att smälta materialet i sin helhet… Men det är i så fall bara en fördel, för då får jag glädje av föreställningen en lång tid framöver!