Trehundrasextioförsa åseriet- Ronny Eriksson i Ludvika: Oförhappandes återsåg vi en komiker vi gillar!

#asaole, #oförhappandes, #ronny eriksson, #LudvikaKan man säga att det Ronny Eriksson ägnar sig åt i sin föreställning Oförhappandes är underhållning? Underhållning, vad är det egentligen?

Underhållning handlar om att trollbinda en publik med något de uppskattar, men eftersom vi alla har olika smak, kan den enes favoritunderhållning vara det sista den andre skulle välja som förströelse… Vad man roas av är personligt och vad man väljer att betala för att se likaså… Det visar sig i samtal med andra när man själv tycker sig ha kommit över biljetter till något man själv uppfattar som fantastiskt. Någon åker ända till Madison Square Garden i New York City för att se en boxningsmatch, men hånler när arbetskamraten skulle vilja gå på Operan för att se Maskeradbalen. Att vi har olika smak när det gäller just vad som är  underhållande blir därför scenkonstnärens riskmoment de första minuterna av framträdandet…  Ska hen kunna trollbinda sin publik eller inte? Att helt oförhappandes hamna på en föreställning med Ronny Eriksson är för mig en ynnest. Tänk att karln valt att komma till just vår lilla stad, så att jag slipper åka land och rike kring för att se honom!

Som alldeles nybakad lärare hade jag förmånen att undervisa både storasyster och lillebror i en familj där man hade exakt min humor… Syskonen gick i sjuan respektive åttan och deras respektive klasser hade förmånen att få ta del av deras säregna humor lite då och då. Man kan utan tvivel påstå att ungdomarna båda var mycket starkt influerade av Ronny Eriksson och gruppen Euskefeurat. De kunde recitera långa haranger ur någon längre monolog eller sjunga en strof ur någon av Euskefeurats dängor och det kan ha varit så att den enda i klassrummet förutom de själva som kände till källan var jag… Som lärare är man mer eller mindre inbegripen i den skolkultur som råder och för min del har det alltid varit viktigt att också bjuda på en personlig del av mig själv i kontakten med eleverna. Därför visste mina elever att jag tyckte om den satiriskt briljanta humor som kännetecknar Ronny Erikssons stil.

När jag flyttade från den skola där syskonparet jag refererar till gick, fick jag i avskedspresent från dem personligen en inspelning med Ronny Eriksson. Det var ett kassettband som han spelat in för välgörenhet någon gång i tidernas begynnelse. Men från det ena syskonets klass fick jag två biljetter till en föreställning på Kristinehallen i Falun, med gruppen Euskefeurat och Ronny Eriksson. Jag tog med mig min dåvarande pojkvän, sedermera make, på evenemanget och vi insåg verkligen det mest magiska av allt: Elever känner sin lärare. Deras gåva var genomtänkt utifrån vad de visste att jag tyckte om. Det visade sig dessutom att pojkvännen/maken och jag hade exakt samma humor och båda tyckte att föreställningen var alldeles enastående. Sedan dess har vi emellertid INTE varit på något evenemang med Ronny Eriksson på alla dessa 20+ år, men ikväll gavs möjligheten på nytt, då denne norrlänning gav en föreställning på Aveny i Ludvika.

Vad är det då man först och främst noterar med en sådan som Ronny Eriksson, kan tänka? För egen del är det ju så att jag bara behöver höra en halv fras för att bli varm i hjärtat, eftersom jag tycker att hans  dialekt är så inbjudande varm och vänlig… Fast vänta lite nu…? Vänlig??? Jo, nog är dialekten vänlig, men det Ronny Eriksson gjort till sitt signum är ju att träffsäkert angripa många företeelser i vår kultur, både på offentlig nivå och i det lilla, så kan man verkligen inte säga att Ronny Eriksson själv är just vänlig…och inte tror jag att han skulle ha uppskattat detta epitet heller… Man kan skatta sig lycklig att man till exempel inte är makthavare, eftersom dessa ofta hamnar i skottgluggen… Ronny Eriksson är en engagerad och insatt samhällskritiker som med sin ofta mycket skruvade infallsvinkeln drar ned gapskratt och applådåskor. Det är skickligt att så hejdlöst driva med en så allvarlig företeelse som politik… Men det klarar han med bravur!

Igenkänningsfaktorn är hög och lite till mans får vi oss alla en släng av sleven. En föreställning som ”Oförhappandes” ger många nya tankar i huvudet, eftersom det är så många förgivettagna tankar som skruvas ett varv extra med hjälp av Ronny Eriksson och hans tankar om livet. I tidigare produktioner som jag sett på TV eller hört på radio, har han återkommit till ett visst tema, nämligen det spänningsfält som finns mellan ”norrlänningar” och alla de där som inte bor i just ”Norrland”. Jag hamnar i kategorin sörlänning, men skrattar gått åt de grova generaliseringar som Ronny Eriksson åstadkommer genom att skickligt balansera mellan fakta och fördomar, som om allt han säger är ”sant”. I ärlighetens namn säger nog Ronny Eriksson väldigt lite som i vanlig mening är just sant. Han far med osanningar, halvsanningar, vita lögner, rent ljug…och hela tiden skrattar publiken… Hans norrländska dialekt, starkast färgad av pitemål även om han inte ursprungligen är därifrån, gör halva jobbet. En gnällig norrlänning som klagar… Kan det finnas något roligare än det, egentligen? Roligast blir det när han får till jämförelsen så att alla fattar att det i vanlig ordning är norrlänningen som dragit vinstlotten och sörlänningen framstår som en idiot… Bondkomik? Njäe…inslag av det, men snarare vassast tänkbara samhällskritik när den är som fyndigast. 

Som utlovat skulle föreställningen även ta pulsen på situationen i just Ludvika och fånga upp lokala frågor. Därför diskuterades både vattenledningen till Grängesberg och bygget av gångbron till ett annat pris än det ursprungliga. Pianisten Benneth Fagerlund kompade Ronny Eriksson i ett stort antal sånger, där texterna kretsade kring både storpolitik, miljöpolitik och invandring, men slog även an några ackord på Misty för att hylla bygdens son Charlie Norman. Efter en underhållande afton med paus avslutade Ronny Eriksson med att sjunga ”Det är lika bra att sluta drömma”, vilket resulterade i en smittande allsång innan det var dags att gå ut i det vackra månskenet och styra kosan hemåt. Det höga tempot mellan de fyndiga sångtexterna kommer sannolikt leda till att det tar dagar och veckor att smälta materialet i sin helhet… Men det är i så fall bara en fördel, för då får jag glädje av föreställningen en lång tid framöver!

 

Annonser

Tvåhundrasjuttioandra åseriet- Spänningsfältet mellan stål och flanell och en liten läcker överraskning till kaffet- Recension av Per Naroskins föreläsning på VBU

Det har alltid fascinerat mig hur en föreläsare väljer att inleda sin föreläsning. Det kan handla om människor som säger ”jag ska inte bli långrandig” och så är det precis det man tycker att de är eller så är det någon som presenteras för publiken av någon som har mycket höga förväntningar och också yttrar precis det: ”Jag har hört dig förut och har verkligen höga förväntningar på den här föreläsningen!” Att fånga upp detta ganska jobbiga utgångsläge och få med sig publiken är svårt och tyder på lång erfarenhet, tajming och fingertoppskänsla för hur publiken reagerar på det man säger eller gör på scenen. Psykologen Per Naroskins inledning var ett slags svar på den här typen av högt ställda förväntningar och hans exempel handlade om en föreläsning han hållit i norra Sverige på en mansdominerad arbetsplats med en enda kvinna. Det var denna kvinna som bokat honom för att hennes upplevelse var att hennes manliga arbetskamrater ”innerst inne behövde en sådan som Per Naroskin, men inte vågade ta kontakt med en psykolog”.  I förbifarten hade hon upplyst Naroskin om att hon inte tänkte berätta för arbetskamraterna att han var psykolog och dessutom bad hon honom om att inte nämna att hon var ansvarig för bokningen.

Per Naroskin

När Naroskin anlände till det aktuella föreläsningstillfället, var han nyfiken på hur kvinnan valt att presentera honom, nu när det inte skulle framgå att han var just psykolog. I den meny för kvällen som var och en fått, stod förrätt, varmrätt och dryck till maten och så fanns upplysningen ”och så något gott till kaffet”. Bland en massa gruvarbetare är kanske den gängse uppfattningen inte att ”något gott till kaffet” är en gästande psykolog… Förutom detta exempel gav Naroskin andra goda och humoristiska exempel på hur man kan uppfattas av andra om man är just psykolog. Vid ett annat tillfälle jämfördes Naroskin med flanell och kom att stå för ”det mjuka”…

Huvuddelen av föreläsningen kretsade kring ”tillvarons uppdelning mellan hårda och mjuka värden” eller ”spänningsfältet mellan stål och flanell”, där Naroskins poäng var att eftersom vi är varandras arbetsmiljö finns det anledning att begrunda hur kulturen på arbetsplatsen kan te sig om man mäter produktivitet i relation till social kompetens. Naroskin grundade mycket av sitt resonemang på en avhandling av Anna Nyberg om chefers inverkan på arbetstagarnas fysiska hälsa, där Nyberg kommit fram till att relationen mellan chefen och arbetsagaren kan leda till fysiska besvär som följer med så pass länge som tio år. Naroskins poäng i föreläsningen var att man bör vårda relationen mellan chefer och arbetstagare så att man har en hälsosam, stöttande och konstruktiv relation sinsemellan. För att illustrera hur svårt det kan vara att vara mellanchef, skojade Naroskin om Påven, som ju har en mycket speciell situation med en omfattande och svårläst instruktionsmanual och dessutom inte kan ställa utom rimligt tvivel huruvida hans chef finns eller ej, även om han TROR att chefen finns.

Via de vanligaste klyschorna från jobbannonserna för några år sedan, såsom ”förändringsbenägen, flexibel” eller liknande, kommenterade Naroskin att ett ofta missförstått kännetecken är integritet. Naroskins uppfattning var att integritet borde vara något bra, direkt kopplat till värdemätaren i maggropen. Man borde ställa sig frågan ”Vad är rätt och fel för MIG?” Flexibiliteten kommer ur tillgången på den där värdemätaren, menade Naroskin. En person som ges det negativa tillmälet ”hoppjerka” skulle snarare känna sig stolt än uppfatta sig själv som mindre värd eftersom en ”hoppjerka” i ordets traditionella mening, har känt efter och följt sin inre kompass i stället för att bara arbeta vidare utan att reflektera. För att ge resonemanget ytterligare emfas, exemplifierade Naroskin detta med att från en annan föreläsare ta exemplet med sjöpungen, vars enda uppgift är att hitta en lämplig korall, sätta fast sig där, därefter äta upp sin egen hjärna och stanna kvar där för evigt. Naroskins parallell blir den arbetstagare som får en fast anställning, ”äter upp sin hjärna” och blir kvar till sin pension.

Att vara lojal med arbetsgivaren eller att vara sann mot sig själv, är tänkvärt. En annan klyscha som Naroskin avlivade var ”man måste ju ha balans i livet”. Med en extraordinärt fantastisk man som exempel, visade han hur osannolikt det är att stöta på en sådan person i verkliga livet samtidigt som han ifrågasatte om det ens var eftersträvansvärt. Naroskin förespråkade i stället vad han kallade ”styrfart i livet”, vilket han beskrev som den hastighet man behöver för att röra sig mot ett speciellt mål och samtidigt hinna med att byta kurs eller vika av på ett stickspår om man vill. Illustrationen med den bilkörande pappan med reptilhjärna och gaspedal, som passerade resmålet Hannover för att han inte hann med att bromsa in i tid, går att applicera på yrkeslivet också.

Vi är i en föränderlig värld där vi behöver inse att våra barn kan saker som vi inte kan och att det vi lär oss i en utbildning kan vara föråldrat innan utbildningen avslutas…Med sig själv som exempel får Naroskin fram många poänger och hela tiden är det med glimten i ögat, trots att budskapet är angeläget. När tekniken går ifrån oss, så kan det leda till en lång rad pinsamma eller dråpliga situationer och dessa radar Naroskin upp medan applåder och skratt ackompanjerar.

”Men vad är man egentligen mest rädd för?” undrar Naroskin medan han låtsas söka igenom bänkraderna efter en person att plocka upp på scenen. Medan han letar rabblar han obetydliga fakta och mumlar däremellan. Publiken skruvar på sig eller tittar ner… vill inte bli föremål för alla andras skratt… Naroskins poäng är att rädslan för att hamna inför en grupp är större än rädslan för att dö… Att hamna utanför är också en sådan rädsla. Därför är det viktigt att alltid ha ett inkluderande förhållningssätt, menar Naroskin.

Mellan raderna är det övergripande budskapet i det Naroskin säger på sitt skojfriska sätt, att vi ska vara rädda om varandra, aldrig exkludera någon. En rimlig tanke som Naroskin delar med oss är att man inte ska ha inflytande över något om man inte kan ta ansvar för det. Har man inflytande över något så ska man också ta ansvar för det. Det handlar hela tiden om att ta ansvar, att se varandra, att våga stanna upp och förlora fotfästet och nyorientera. Vi är dåliga på att ta vårt hela jag i anspråk och behöver träna på att lita på oss själva, tro att vi kan.

Efter en både rolig och intressant föreläsning av Per Naroskin möter jag nästa arbetsdag stärkt av nya insikter.

 

Citerat av Per Naroskin:

”Det krävs mod att vistas nära sina möjligheter ”

 

”Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

Det bästa ledarskapet är ”Ett ledarskap som bekräftar och utmanar”⇒”Jag tror att du kan lite till”

 

Femtiosjunde åseriet- Tack Brasse Brännström , ”Brasse Begåvia”

I mitt förra åseri skrev jag om barnprogram som satt sin prägel på mig och som med sin pedagogiska briljans ännu idag når en stor publik bland barn och vuxna. Ett av dessa var serien ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Att Brasse Brännström gått bort är för mig ofattbart. Det första ord som dök upp i huvudet var ”Nej” och det andra var ”TACK!” Nejet var oreflekterat och snabbt, medan tacket var det jag kände och känner och alltid kommer att känna när jag tänker på vad Brasse har betytt för mig. Mitt nej hängde samman med att jag tyckte att det var ofattbart att en sådan som Brasse ens KUNDE dö. Jag känner lite som Mattis i Ronja Rövardotter när Skalle-Per dör: ”Han fattas mig! Han har funnits jämt!” Nu var Brasse inte någon nära vän, utan för mig enbart en person jag kände genom media, men trots det är beskedet om Brasses bortgång omvälvande.

Brasse var en del av en helhet tillsammans med Magnus och Eva. Brasse var också en representant för en typ av humor som jag uppskattar, en klurighet som är outstanding.  ”smarta lösningar” som han alltid levererade när Magnus och Eva gått bet i den ständigt återkommande leken med djurlådan… Det teamwork de levererade dåtidens barn var noga genomtänkt, pedagogiskt och samtidigt ROLIGT. Briljant!

Åh, det finns så mycket att minnas och så mycket att sakna och ändå är det just det där andra ordet jag vill skicka med Brasse dit han nu är på väg.

TACK, Brasse! Utan dig vore barndomen en erfarenhet fattigare!

En dag som denna behöver jag hänga upp sin tanke på Brasse på något som ger tillbaka den härliga känsla som endast han kan förmedla! Att skoja om begåvning och musikalitet på det sätt som ”Brasse Begåvia” gör i länken nedan är ett genidrag! Och när han framför sin smittande melodi på gitarr, smälter i alla fall jag! Dessutom är det så oerhört läckert när de omgivande musikerna ansluter. Där är det musikaliskt stormys! SÅ BRA!!!! Därför delar jag en av mina favoriter med Brasse med er, ”Brasses enmansband”:

 

Femtioförsta åseriet- Spänningsfältet mellan stål och flanell och en liten läcker överraskning till kaffet- Recension av Per Naroskins föreläsning på VBU

Det har alltid fascinerat mig hur en föreläsare väljer att inleda sin föreläsning. Det kan handla om människor som säger ”jag ska inte bli långrandig” och så är det precis det man tycker att de är eller så är det någon som presenteras för publiken av någon som har mycket höga förväntningar och också yttrar precis det: ”Jag har hört dig förut och har verkligen höga förväntningar på den här föreläsningen!” Att fånga upp detta ganska jobbiga utgångsläge och få med sig publiken är svårt och tyder på lång erfarenhet, tajming och fingertoppskänsla för hur publiken reagerar på det man säger eller gör på scenen. Psykologen Per Naroskins inledning var ett slags svar på den här typen av högt ställda förväntningar och hans exempel handlade om en föreläsning han hållit i norra Sverige på en mansdominerad arbetsplats med en enda kvinna. Det var denna kvinna som bokat honom för att hennes upplevelse var att hennes manliga arbetskamrater ”innerst inne behövde en sådan som Per Naroskin, men inte vågade ta kontakt med en psykolog”.  I förbifarten hade hon upplyst Naroskin om att hon inte tänkte berätta för arbetskamraterna att han var psykolog och dessutom bad hon honom om att inte nämna att hon var ansvarig för bokningen.

Per Naroskin

När Naroskin anlände till det aktuella föreläsningstillfället, var han nyfiken på hur kvinnan valt att presentera honom, nu när det inte skulle framgå att han var just psykolog. I den meny för kvällen som var och en fått, stod förrätt, varmrätt och dryck till maten och så fanns upplysningen ”och så något gott till kaffet”. Bland en massa gruvarbetare är kanske den gängse uppfattningen inte att ”något gott till kaffet” är en gästande psykolog… Förutom detta exempel gav Naroskin andra goda och humoristiska exempel på hur man kan uppfattas av andra om man är just psykolog. Vid ett annat tillfälle jämfördes Naroskin med flanell och kom att stå för ”det mjuka”…

Huvuddelen av föreläsningen kretsade kring ”tillvarons uppdelning mellan hårda och mjuka värden” eller ”spänningsfältet mellan stål och flanell”, där Naroskins poäng var att eftersom vi är varandras arbetsmiljö finns det anledning att begrunda hur kulturen på arbetsplatsen kan te sig om man mäter produktivitet i relation till social kompetens. Naroskin grundade mycket av sitt resonemang på en avhandling av Anna Nyberg om chefers inverkan på arbetstagarnas fysiska hälsa, där Nyberg kommit fram till att relationen mellan chefen och arbetsagaren kan leda till fysiska besvär som följer med så pass länge som tio år. Naroskins poäng i föreläsningen var att man bör vårda relationen mellan chefer och arbetstagare så att man har en hälsosam, stöttande och konstruktiv relation sinsemellan. För att illustrera hur svårt det kan vara att vara mellanchef, skojade Naroskin om Påven, som ju har en mycket speciell situation med en omfattande och svårläst instruktionsmanual och dessutom inte kan ställa utom rimligt tvivel huruvida hans chef finns eller ej, även om han TROR att chefen finns.

Via de vanligaste klyschorna från jobbannonserna för några år sedan, såsom ”förändringsbenägen, flexibel” eller liknande, kommenterade Naroskin att ett ofta missförstått kännetecken är integritet. Naroskins uppfattning var att integritet borde vara något bra, direkt kopplat till värdemätaren i maggropen. Man borde ställa sig frågan ”Vad är rätt och fel för MIG?” Flexibiliteten kommer ur tillgången på den där värdemätaren, menade Naroskin. En person som ges det negativa tillmälet ”hoppjerka” skulle snarare känna sig stolt än uppfatta sig själv som mindre värd eftersom en ”hoppjerka” i ordets traditionella mening, har känt efter och följt sin inre kompass i stället för att bara arbeta vidare utan att reflektera. För att ge resonemanget ytterligare emfas, exemplifierade Naroskin detta med att från en annan föreläsare ta exemplet med sjöpungen, vars enda uppgift är att hitta en lämplig korall, sätta fast sig där, därefter äta upp sin egen hjärna och stanna kvar där för evigt. Naroskins parallell blir den arbetstagare som får en fast anställning, ”äter upp sin hjärna” och blir kvar till sin pension.

Att vara lojal med arbetsgivaren eller att vara sann mot sig själv, är tänkvärt. En annan klyscha som Naroskin avlivade var ”man måste ju ha balans i livet”. Med en extraordinärt fantastisk man som exempel, visade han hur osannolikt det är att stöta på en sådan person i verkliga livet samtidigt som han ifrågasatte om det ens var eftersträvansvärt. Naroskin förespråkade i stället vad han kallade ”styrfart i livet”, vilket han beskrev som den hastighet man behöver för att röra sig mot ett speciellt mål och samtidigt hinna med att byta kurs eller vika av på ett stickspår om man vill. Illustrationen med den bilkörande pappan med reptilhjärna och gaspedal, som passerade resmålet Hannover för att han inte hann med att bromsa in i tid, går att applicera på yrkeslivet också.

Vi är i en föränderlig värld där vi behöver inse att våra barn kan saker som vi inte kan och att det vi lär oss i en utbildning kan vara föråldrat innan utbildningen avslutas…Med sig själv som exempel får Naroskin fram många poänger och hela tiden är det med glimten i ögat, trots att budskapet är angeläget. När tekniken går ifrån oss, så kan det leda till en lång rad pinsamma eller dråpliga situationer och dessa radar Naroskin upp medan applåder och skratt ackompanjerar.

”Men vad är man egentligen mest rädd för?” undrar Naroskin medan han låtsas söka igenom bänkraderna efter en person att plocka upp på scenen. Medan han letar rabblar han obetydliga fakta och mumlar däremellan. Publiken skruvar på sig eller tittar ner… vill inte bli föremål för alla andras skratt… Naroskins poäng är att rädslan för att hamna inför en grupp är större än rädslan för att dö… Att hamna utanför är också en sådan rädsla. Därför är det viktigt att alltid ha ett inkluderande förhållningssätt, menar Naroskin.

Mellan raderna är det övergripande budskapet i det Naroskin säger på sitt skojfriska sätt, att vi ska vara rädda om varandra, aldrig exkludera någon. En rimlig tanke som Naroskin delar med oss är att man inte ska ha inflytande över något om man inte kan ta ansvar för det. Har man inflytande över något så ska man också ta ansvar för det. Det handlar hela tiden om att ta ansvar, att se varandra, att våga stanna upp och förlora fotfästet och nyorientera. Vi är dåliga på att ta vårt hela jag i anspråk och behöver träna på att lita på oss själva, tro att vi kan.

Efter en både rolig och intressant föreläsning av Per Naroskin möter jag nästa arbetsdag stärkt av nya insikter.

 

Citerat av Per Naroskin:

”Det krävs mod att vistas nära sina möjligheter ”

 

”Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

Det bästa ledarskapet är ”Ett ledarskap som bekräftar och utmanar”⇒”Jag tror att du kan lite till”