Four Hundred and Twentyfirst Asic- The Impact of the Principal in the Process of Change

To be a teacher means working in a constant change. It goes on and on and has no end. We all know that. We meet new groups of students, we teach new content to new age groups or we meet new teaching friends whom we are supposed to work in teams with. International school surveys like PISA and similar, serve as evaluation for school systems on a global level and governments in countries worldwide develop their school systems accordingly. We all understand school systems need to be flexible since everything else would be an obstacle to the whole educational system. But having said that, it would for sure help both teachers and students if changes on a local level would also be based upon scientific results, rather than a single person’s bright idea. Being part of something new and interesting and being listened to in a reciprocal process to create a better learning environment, such as the case below can be very rewarding for every participant, but what happens with the willingness to invest more energy in another ”bright idea” when you change principals in the middle of the process?

I remember a very interesting situation in my teaching career when the teachers in the school where I taught at the time, had worked together in smaller groups, with the only instruction to ”find a way to work more efficiently with the new curricula”. The groups may have been three or four. Every group consisted of teachers not only from school years 1-6, but also from the very new ”preschool class” level and from nursery school with children at the age of 1-5. The mix of teachers in each group, made it more difficult to find general solutions where every group member was satisfied, but on the other hand, all groups came to the conclusion that the very process was important. All groups also noticed that the process created a more close relationship between the different teachers involved. Being part of a group concerning school development stimulated the teachers and they found the project meaningful and interesting.

Changing-Directions.jpg (850×565)

They also felt more professional, more engaged and interested in educational development. Most teachers took their time listening to each other, both to experiences of teaching, but they also listened to ideas, new input that they themselves had not tried before. The principal at this school was very engaged, too, and after a while, the whole school seemed ready to form a completely new organisation. Many of the teachers could see a very interesting learning environment take form and where thrilled to go on with the process.

The new thing at this time in this particular school was to split up the original groups and classes vertically rather than horisontically. So far this school had taught groups of children born the very same year. According to the new idea children would follow a certain path or track with mixed ages within the group. The students would thus be in groups with not only children who were born during the same year, but also with both younger and older children. Teachers specialized for a certain age group would be working with teachers focusing on other age groups than they did themselves and the idea was to create an enrichment for all involved, both students and teachers.

When the idea with tracks was fixed as a new organisation to come, the teachers met a new challenge in planning for the work in each ”track”. Those who would be teaching the very same children planned for their own track and now they needed to focus on questions like ”How?” and ”What?” and ”Who will be responsible for this or that?”. A new frustrating, but also interesting process started, where members of the groups  tried to communicate what would be ”the very best solution” for their ”track”. Interestingly enough, the different groups found very different ways to work. None of them was ”bad”, but just ”different”, which every teacher in this school agreed upon. When they all met to share the results of the group level work. The good ideas were collected and shared between the groups. They all felt prepared and eager to start the new school year.

 

stopp-hand.jpg (390×517)

 

Guess what????

 

This school then changed principals and the new principal simply said: ”The idea with tracks is not  my cup of tea. Let’s stick to the old organisation and cancel the change!”

 

 

I remember how I felt that moment… I remember I looked around the room and saw many disappointed faces… All the effort, all the anticipation and expectation for the coming school year was blown away… This was the starting point for a new principal with completely different ideas…

lampa.jpg (768×1024)

 

 

Fyrahundratolfte åseriet- Det lutande resultatet i PISA och dess upprättelse!

#svenska flaggan, #asaole

Det har gått två och ett halvt år sedan jag skrev ett av mina allra första blogginlägg med titeln #Sjunde åseriet- ”Nytt PISA-fiasko för Sverige”

I min text redogjorde jag för en artikel ur Dala-Demokraten från 140202, där #Göran Greider kommenterat det så kallade ”PISA-fiaskot”. Läs gärna mitt inlägg i sin helhet, eller förstås Greiders ledare. Våren 2014 fanns det gott om kritiska artiklar om hur skolan misslyckats med än det ena än det andra. Det skulle vara väldigt klädsamt om media nu fylldes av uppskattande och positiva artiklar i samma omfattning. I mitt blogginlägg då, avslutade jag med mina egna tankar angående PISA-resultaten:

I stället för ”vad gick fel?!” bör fokus ligga på ”vilka har lyckats väl och hur ska vi sprida deras kunskaper vidare till alla?!” Ge lärare instrument för att sprida de goda idéerna! Ge lärare tid att hjälpa varandra! Sist men inte minst, är det förstås helt nödvändigt att den som undervisar har utbildning i det aktuella ämnet” (Olenius, 2014).

Nu när resultaten från ännu en PISA-undersökning publicerats och det har visat sig att Sverige denna gång har klättrat till en bättre position, finns anledning att gratulera, men vänta nu…vem eller vilka borde man gratulera? För mig är det givet: ELEVERNA

Samtidigt är det viktigt att återigen peka på styrkan i att lyfta fram goda exempel som visat sig framgångsrika. Under senare år har Skolverket initierat ett antal omfattande så kallade ”lyft” av olika slag. Ett av dem, Matematiklyftet, har säkert bidragit till de förbättrade PISA-resultaten i väldigt hög grad eftersom det varit igång i några år, men förutom Matematiklyftet finns till exempel Läslyftet, där läsning i alla skolans ämnen är i fokus. Oavsett vilket ”lyft” vi diskuterar, så vill jag för egen del hävda att just satsningar på kollegialt lärande där kursplanemålen är i fokus, leder till konstruktiva samtal mellan lärare. I det ämneslag där jag ingår, är ämnet #svenska som andraspråk i fokus. Under höstterminen har vi jobbat med moduler ur Skolverkets material från Läslyftet. Tillsammans har vi samtalat om det vi gör med eleverna i våra respektive klassrum. Det kollegiala samtalet har skapat en gemensam plattform för skolutveckling i vårt ämne, med möjlig spridningseffekt till övriga enheter på vår skola. Jag menar att den typen av anspråkslöst samarbete kan göra underverk i en lärargrupp och vinnare även då är givetvis eleverna, men ännu en grupp är vinnare denna dag, nämligen lärarna…

Det ger en enorm tillfredställelse att känna tillsammans med kollegor att man är på rätt väg! Ensam må vara stark, men tillsammans är man starkare. Alla de lärare som kämpat med de kursplanemål som gäller matematik och NO-ämnen och som fått ständiga påminnelser om Sveriges dåliga resultat i internationella jämförelser, unnar jag idag den sköna känslan av att ha lyckats vända en negativ trend. PISA-undersökningens resultat är deras kvitto på att hårt arbete ger resultat. Som språklärare noterade jag att PISA-resultaten också visade att läsförståelsen hos svenska skolelever har blivit bättre, vilket var mycket glädjande…

Sist men inte minst hoppas jag att alla lärare jag känner unnar sig en stunds känsla av flow med anledning av PISA-resultaten, för imorgon fortsätter vi igen, mot nya mål! 🙂

#framtid, #Vart ska vi? #asaole

 

 

Sjunde åseriet- ”Nytt PISA-fiasko för Sverige”

I Dala-Demokraten (140402) läser jag en artikel med ovanstående rubrik. Dessutom har #Göran Greider valt att i sin ledare skriva om detta:

http://dalademokraten.se/2014/04/02/politikerna-ar-daliga-pa-problemlosning/

För ett antal år sedan var jag provsamordnare för PISA på min dåvarande arbetsplats. Samordningsrollen innebar i korthet att jag ansvarade för att alla prov hanterades korrekt, att provet genomfördes i enlighet med de föreskrifter som medföljde. Efter ett av proven i ett samtal med några elever, framkom det att vissa upplevde uppgifterna som helt omöjliga att lösa, medan några få tyckte att provet hade varit lagom svårt och de upplevde att de hade klarat alla de uppgifter som kamraten bredvid upplevde som omöjliga. Jag visste redan då att någon återkoppling till just vår skola angående våra specifika resultat inte skulle komma och det hade även eleverna och deras föräldrar fått information om.

I artikeln ”Nytt PISA-fiasko för Sverige” framställs Sveriges resultat som ett fiasko. I den grafik som presenterar resultaten ligger Sverige på 25:e plats. ”Det är så klart det är oroande”, säger överdirektör Helén Ängmo. Utbildningsminister Jan Björklund återkommer till det faktum att eleverna som denna gång skrivit proven är den sista årskullen som läste i enlighet med den tidigare läroplanen.

”Skolan måste modernisera. Det är fler som använt dator hemma än i skolan”, säger Magnus Oskarsson, projektledare för PISA i Sverige.

Så långt artikeln…

Min egen reflektion handlar om hur förfelat det blir när man inte lyckas sprida de goda idéerna mellan skolor och enskilda pedagoger. Det är ju självklart att en snabb liten jämförelse mellan två skolor ELLER för den delen mellan två klassrum, skulle ge en bild liknande den jag gav av elevernas upplevelse av provens svårighet. Inget klassrum är det andra likt. Ingen pedagog jobbar exakt som grannen i klassrummet bredvid. Vi skulle säkert vinna på att lyfta blicken i högre grad än vi redan gör.

Vad kan vi göra för att förhindra att PISA-resultaten fortsätter sin negativa trend i framtiden? Jag tror att Skolinspektionen sitter på svaret och jag tror att regeringskansliet kan välja att ta ett större ansvar i den här frågan. I stället för att återigen leta syndabockar i olika skolor, borde fokus ligga på att identifiera de skolor och enskilda pedagoger som LYCKAS VÄL och ge dessa individer och skolor instrument för att sprida sina respektive koncept till ett större antal skolor.

Många skolledare är insatta och engagerade i skolutveckling på många skilda sätt, medan någon annan upplever att det gamla och beprövade är en säker väg att gå. Vi måste alla, lärare och skolledare, bli bättre på att dels marknadsföra de goda exemplen, dels också skapa en spridningseffekt av den goda praktiken, där man framgångsrikt år efter år, får goda resultat i internationella undersökningar som PISA. Vi måste också i högre grad än nu våga diskutera vår egen praxis med kollegor, för att på det sättet dra lärdom av varandras styrkor i lärargärningen.

Alltså; I stället för ”vad gick fel?!” bör fokus ligga på ”vilka har lyckats väl och hur ska vi sprida deras kunskaper vidare till alla?!” Ge lärare instrument för att sprida de goda idéerna! Ge lärare tid att hjälpa varandra! Sist men inte minst, är det förstås helt nödvändigt att den som undervisar har utbildning i det aktuella ämnet.