För ett par dagar sedan satt jag på kontoret på jobbet och planerade för kommande nationella prov i min grupp. Det stod lite stilla i huvudet, så jag gick och hämtade en kopp kaffe och började titta i en hög med osorterade papper och foton som jag haft på min anslagstavla på förra arbetsplatsen i en annan byggnad. Det var säkert det som triggade igång en tanke på en viss elev jag haft för något år sedan.

Under någon minut funderade jag på vad just den här eleven kunde tänkas göra nuförtiden. Dagen efter, när kollegan kom tillbaka efter sin lektion och berättade att en av hennes elever varit ledsen över ett dödsfall, visade det sig att elevens berättelse handlade om exakt den elev jag hade funderat på dagen innan… Jag blev ledsen, men också förundrad över det faktum att under den tid som förflutit sedan min elev och jag setts senast, för något år sedan, så hade jag inte funderat så mycket på vederbörande och ändå hade jag nu, vid två tillfällen samma dygn, påmints om eleven.

Man minns elever av väldigt olika skäl. Vissa minns man i relation till undervisningen i ett ämne andra för sociala omständigheter som gjort att man inte kunnat annat än att röras och beröras och på senare tid har det varit berättelser om mina elevers flykt från hemlandet hit till Sverige som berört mig starkt. För alla de levnadsöden jag fått vara en del av i mitt yrke, tänder jag ett ljus av tacksamhet idag.