#Storytel | From a teacher's point of view, some is old and some is new!

Som tonåring hade jag förmånen att gå i en skola där det fanns en skolbibliotekarie och en assistent i biblioteket. Dessa båda damer var väldigt intresserade läsare själva och det tror jag var ett vinnande koncept. Förutom den egenskapen var de oändligt hjälpsamma och lyckades verkligen väl med att hitta böcker till oss alla i klassen. De frågade om våra intressen, vad vi brukade läsa, vilka skolämnen vi tyckte var mest intressanta. Mitt vuxna jag gissar att medan vi ägnade kraft åt att besvara alla de där frågorna, så använde de uteslutningsmetoden och valde bland tänkbara titlar i förhållande till de svar de fick av oss på frågorna de ställde. Slutligen kunde alltså skolbibliotekarien säga tvärsäkert till mig:

– Då tror jag att den här boken kommer att passa dig alldeles perfekt!

…och dessutom kunde hon vara säker på att jag skulle komma tillbaka några dagar senare med frågan:

– Finns det fler i samma serie?

Jag var naturligtvis bokslukare… På högstadiet hade jag redan avverkat massor av typiska slukarböcker och i efterhand är jag väldigt tacksam för de här två eldsjälarnas genuina intresse för sitt jobb, för hade de inte envisats med att jag borde prova något annat än Kitty och spöket på stora skuggan, så kanske jag inte hade gjort det…eller jo, det hade jag nog…men inte DÅ…

Den där första gången som skolbibliotekarien kom fram till mig med en bok, så var det ”Borta med vinden” av Margaret Mitchell. Den var tung som en tegelsten och dubbelspaltig i nära nog A4-format och dessutom hade den över 400 sidor, men… Den hade ju också sitt innehåll, eller hur? Därför var det ju så att när jag sedan hade läst boken och visste hur bra den var, så gick jag förstås tillbaka till samma bibliotekarie och bad om en ny lika bra bok… Det var då jag fick den i min hand, den bok jag sedan plöjde alla delar av… ”Mina drömmars stad” av Per-Anders Fogelström. I dagarna har jag lyssnat på boken, via Storytel. Än idag är den oerhört fängslande och det som lockade mig då, är lika intressant NU, nämligen den inramning av Stockholmshistoria som man får på köpet.

Det är min övertygelse att vi är många i det här landet som inte skulle ha blivit ”läsare” om vi inte varit omgivna av enträgna och kunniga bibliotekarier, både i skolan och på stadsbiblioteket. Att de var inlästa och kunde mycket om skönlitteratur är en sak, men de kunde även hjälpa klasskamrater som inte läste lika gärna eller med samma flyt. De lyckades på något sätt förse oss alla med varsin bok och trots att vi gick på högstadiet, så hade vi lästimme… Jag tror att det var jättebra! När jag som lärare arbetat med gymnasieungdomar har jag ibland noterat att vissa av dem är väldigt ovana läsare och att de inte heller befinner sig i en omgivning där läsning är självklart. I en framtid kommer det att märkas ännu mer än det gör idag. Skolbibliotek är viktiga för lärandet och skolbibliotekarierna har en fantastiskt viktig roll också för att elever som kommer till dem får höra från någon annan än klassläraren, ämnesläraren eller föräldrarna vad som är viktigt med läsning.

Det är ju oändligt länge sedan jag gick i högstadiet på Västra skolan i Falun, men jag minns ändå med tacksamhet att det var precis där jag bytte från att läsa slukarböcker till att övergå nästan omgående till skönlitteratur för vuxna. Jag hade just då inte tagit klivet på egen hand. Det behövdes en skolbibliotekarie…

wordle

Jag läste nyss en artikel från ”Vi läser” som handlade om vilka som varit årets bästa böcker under 2015. De intervjuade fick frågor om årets största läsupplevelse, om vilken bok som varit årets viktigaste och vilka böcker som inneburit en besvikelse för läsaren. Läs gärna vad de svarade här:

http://vilaser.se/aretsbastabocker2015/

För mig som är lärare kan ju ”läsår” betyda både det ena och det andra… 😉

…men just nu syftar jag på de böcker jag läst under år 2015. Trots en omfattande arbetsbörda har jag verkligen hunnit med att läsa mycket. Jag tror att jag har Storytel att tacka för det. Även tidigare lyssnade jag ofta på ljudböcker, men det var inte alls lika behändigt som nu. Det har varit bekvämt att kunna göra andra saker samtidigt medan en bra bok är sällskap i den där sysslan man ägnar sig åt.

Under det gångna året har jag läst på ett ganska systematiskt sätt. Till exempel har jag alltsedan ”Brobyggarna” av Jan Guillou kom ut, valt att låta den serien vila, eftersom jag inte kom längre än några sidor i ”Dandy” innan jag tappade intresset. Men 2015 var det som att jag bestämde mig för att om jag någonsin ska kunna läsa de andra böckerna i serien så MÅSTE jag ju ta mig förbi det som jag inte upplevde som fantastiskt med just Dandy. Lyckligtvis hade jag ändrat uppfattning och läsningen av boken innebar denna gång inget som helst motstånd. Snarare blev det som ett slags ”arbete” att lyssna på boken medan jag ägnade mig åt sådant som skulle göras i hemmet. Snart hade jag läst alla de utgivna delarna, ”Mellan rött och svart”, ”Att inte vilja se” och ”Blå stjärnan”. Det är ju helt omöjligt att säga att en av dem är ”bra” medan de andra i så fall skulle vara ”sämre”. Han skriver fantastiskt bra och innehållsrikt och en av de största fördelarna med Jan Guillou tycker jag är att jag upplever att jag kan lita på hans historieskrivning, helt enkelt för att jag har lyssnat på hans kommentarer om hur han går till väga när han arbetar. Nu väntar jag med spänning på nästa del…och nästa… Jag vill veta hur det går för de olika karaktärerna i bokserien.

En annan författare jag förstås fortsatte följa är min favoritförfattare Henning Mankell, som ju äntligen skrev uppföljaren till min favoritbok ”Italienska skor”. I ”Svenska gummistövlar” knyter han ihop säcken och vi får svar på de frågor vi hade om både Fredrik och Louise från den första boken. Jag är glad över att Mankell hann skriva den här boken, för den var viktig för mig. På höstkanten läste jag även ”Den orolige mannen” och ”Eldens hemlighet” med behållning, även om det finns andra böcker av författaren som jag uppskattat mer.

Eftersom ”alla andra” läste Fifty Shades of Grey av E.L James, gjorde jag det också. Jag förstår varför den fått så stor uppmärksamhet. Den var suggestiv och svår att lägga ifrån sig eftersom man ville se hur det skulle sluta. Filmen har jag däremot inte sett och den lockar mig inte heller. Jag är nog en typisk ”bokperson”. Bland andra böcker som skapat en eftertanke var t ex Leif GW Perssons ”Bombmakaren och hans kvinna”. Den var så verklighetstroget skildrad att man ibland glömde att den var en skönlitterär skapelse. Efteråt hade jag ibland svårt att komma ihåg ”att det inte hade hänt” det som ”hände” i boken. Bra jobbat, GW!

Just brott hängde jag kvar i när jag följde ett boktips från en vän. Hon hade läst ”Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt och jag kände varken till boken eller författaren innan. Jag är glad att jag följde boktipset, för det gav mig en lång rad nyttiga insikter om både det ena och det andra. Bland annat innehåller boken en hel del fakta om det amerikanska rättssystemet och om kriminalvård i USA och hur den skiljer sig från den svenska modellen. Det, liksom de huvudsakliga livsöden som författaren fokuserade på, var den främsta behållningen med boken, tycker jag. Mycket läsvärd!

På sommaren när jag är ledig ägnar jag mig gärna åt tegelstenar. En sådan var ”Carthage” (”Kartago” på svenska) av Joyce Carol Oates, som jag läste på engelska för att läsning är ett så fint sätt att hålla igång ett språk. Just den här boken var, precis som så många andra av Carol Oates böcker, en riktigt härlig inre resa. Man får så många insikter genom att följa med henne i den berättelse hon just då presenterar. Det råkade vara ett lyckligt sammanträffande att jag helt nyligen hade läst Bergfeldts bok, eftersom jag direkt hade nytta av mina nyvunna kunskaper om kriminalvården. Så många av Carol Oates böcker har satt djupa spår i mig. Bland många kan jag nämna ”Det var vi som var Mulvaneys” och ”Mitt i livet” och ”Fallen”. Det är alltid värt besväret att kämpa lite i början när hon ”målar” sin miljö. Sedan kommer belöningen i den komplexa storyn. I år ville jag återigen att hon skulle få Nobelpriset, men NU i efterhand är jag glad att det verkligen blev Svetlana Aleksijevitj. Om två av hennes böcker har jag skrivit på engelska i #One Hundred and Eightyfirst Asic och i #One Hundred and Eightysecond Asic. Det kommer så småningom en tredje recension, också den på engelska.

Bland de böcker jag ändå vill lyfta fram speciellt kommer också Korparna av Tomas Bannerhed. Före 2015 hade jag aldrig hört talas om honom. Nu när jag har läst boken ”Korparna” kommer jag aldrig att glömma honom. Så underligt kan det vara! Har du endast tid att läsa EN enda bok, så måste det ändå få bli något helt annat, nämligen ”Inferno” av August Strindberg. Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte har läst den långt tidigare, för typ trettio år sedan eller så! Den förklarar allt du inte har förstått om författaren. Allt!