Femhundratjugoandra åseriet- Den svenska skogen och dess dragningskraft för själen

lingonrisA close encounter with a pine treetallskog vid Malingarna_1Tallskogen och jag har för länge sedan hittat varandra. Jag tror att jag alltid har trivts i den öppna skogen där man har möjlighet att se väldigt långt under trädkronorna. Dessutom är det ju fullt möjligt att ta sig fram smidigt och lätt, i jämförelse med de skogar där undervegetationen fullständigt tar över och man får slå sig fram genom sly och buskage. Så här års är det blåbär och lingon som samsas med kråkbär odon och mjölon. Jag hittade en tallstam att luta huvudet mot en stund. Den var solvarm och slät och i bakgrunden hördes vågskvalp. Nära stranden där jag var, fanns inte enbart de väldigt höga tallarna, utan även deras yngre släktingar… Här fanns plats för både tallfjortisar och tallungar…

tallfjortisarna

När jag var liten läste jag Elsa Beskows böcker och varje gång jag nästan pulsar i blåbärsris den här tiden på året, tänker jag på hur Putte kämpade i blåbärsskogen…

blåbärTalltoppartallskog_3

 

sjö vid Malingarnasjö vid Malingarna

I tallskogens närhet finns sjöar med rent och klart vatten. På ytan skymtar en och annan vit näckros och på avstånd hör jag storlomen. Det är helt klart tallskogen som ger mig mest energi, men den dunkla mystiken som präglar en vanlig granskog är också tilldragande!

A pointing finger in the forest När jag kommit ut ur tallskogen hittade jag en ensam gran som uppfordrande pekade mot en granskog en bit bort. Jag bestämde mig för att göra granen till viljes… och sökte mig in bland de mjuka mossiga tuvorna där stenar och stubbar sedan länge gömts undan. I vilken granskog som helst tänker jag kanske inte på John Bauer, men i den här typen av orörd urskog, så är det svårt att låta bli… Det är en riktig trollskog! Så känns det! Vid något tillfälle under min promenad vänder jag blicken uppåt och ser torra grenar på en grupp med granar. Jag drar mig till minnes att granar ibland växer i grupp, som syskon… Det såg jag också vid besöket i den Nordamerikanska skogen Muir Woods sommaren 2016.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på att den här skogens grenverk måste te sig skrämmande mot en månbelyst kvällshimmel… Förr i världen när man trodde på skrömt och trodde sig veta att skogsrået och trollen bodde i skogen, ville man kanske inte heller gå här på kvällstid? Bakom stenarna lurar varg och lo i den vidsträckta skogen långt bort från människors hus. Det är fint att det är dag, tänker jag… Då slipper jag undra om jag är själv här eller inte…

Alla vassa konturer och hårda ytor är försvunna under ett grönt och mjukt lager. Här och där trotsar några stjälkar harsyra eller en liten svamp den dominerande mossmattan… Där granar av ålder släppt sina barr eller ståtar med torra grenverk av okänt skäl, kämpar myror för att utöka sina domäner…

granskog, fur tree granskog, fur tree _1granskog, fur tree _2granskog_1myrstackmossamossbelupen stensvampskogen

För egen del stannar jag till och lyssnar…

Skogens omisskännliga sus dominerar i den skenbara tystnaden.

Jag gläds åt att vara så långt ifrån allmän väg att inga bilar kan höras.

Detta är en lisa för själen! 

 

granskogens mjuka konturer

Annonser

Fyrahundraåttioförsta åseriet- Den svenska skogen och dess dragningskraft för själen

lingonrisA close encounter with a pine treetallskog vid Malingarna_1Tallskogen och jag har för länge sedan hittat varandra. Jag tror att jag alltid har trivts i den öppna skogen där man har möjlighet att se väldigt långt under trädkronorna. Dessutom är det ju fullt möjligt att ta sig fram smidigt och lätt, i jämförelse med de skogar där undervegetationen fullständigt tar över och man får slå sig fram genom sly och buskage. Så här års är det blåbär och lingon som samsas med kråkbär odon och mjölon. Jag hittade en tallstam att luta huvudet mot en stund. Den var solvarm och slät och i bakgrunden hördes vågskvalp. Nära stranden där jag var, fanns inte enbart de väldigt höga tallarna, utan även deras yngre släktingar… Här fanns plats för både tallfjortisar och tallungar…

tallfjortisarna

När jag var liten läste jag Elsa Beskows böcker och varje gång jag nästan pulsar i blåbärsris den här tiden på året, tänker jag på hur Putte kämpade i blåbärsskogen…

blåbärTalltoppartallskog_3

 

sjö vid Malingarnasjö vid Malingarna

I tallskogens närhet finns sjöar med rent och klart vatten. På ytan skymtar en och annan vit näckros och på avstånd hör jag storlomen. Det är helt klart tallskogen som ger mig mest energi, men den dunkla mystiken som präglar en vanlig granskog är också tilldragande!

A pointing finger in the forest När jag kommit ut ur tallskogen hittade jag en ensam gran som uppfordrande pekade mot en granskog en bit bort. Jag bestämde mig för att göra granen till viljes… och sökte mig in bland de mjuka mossiga tuvorna där stenar och stubbar sedan länge gömts undan. I vilken granskog som helst tänker jag kanske inte på John Bauer, men i den här typen av orörd urskog, så är det svårt att låta bli… Det är en riktig trollskog! Så känns det! Vid något tillfälle under min promenad vänder jag blicken uppåt och ser torra grenar på en grupp med granar. Jag drar mig till minnes att granar ibland växer i grupp, som syskon… Det såg jag också vid besöket i den Nordamerikanska skogen Muir Woods sommaren 2016.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på att den här skogens grenverk måste te sig skrämmande mot en månbelyst kvällshimmel… Förr i världen när man trodde på skrömt och trodde sig veta att skogsrået och trollen bodde i skogen, ville man kanske inte heller gå här på kvällstid? Bakom stenarna lurar varg och lo i den vidsträckta skogen långt bort från människors hus. Det är fint att det är dag, tänker jag… Då slipper jag undra om jag är själv här eller inte…

Alla vassa konturer och hårda ytor är försvunna under ett grönt och mjukt lager. Här och där trotsar några stjälkar harsyra eller en liten svamp den dominerande mossmattan… Där granar av ålder släppt sina barr eller ståtar med torra grenverk av okänt skäl, kämpar myror för att utöka sina domäner…

granskog, fur tree granskog, fur tree _1granskog, fur tree _2granskog_1myrstackmossamossbelupen stensvampskogen

För egen del stannar jag till och lyssnar…

Skogens omisskännliga sus dominerar i den skenbara tystnaden.

Jag gläds åt att vara så långt ifrån allmän väg att inga bilar kan höras.

Detta är en lisa för själen! 

 

granskogens mjuka konturer

Trehundrafyrtionde åseriet- Den svenska skogen och dess dragningskraft för själen

lingonrisA close encounter with a pine treetallskog vid Malingarna_1Tallskogen och jag har för länge sedan hittat varandra. Jag tror att jag alltid har trivts i den öppna skogen där man har möjlighet att se väldigt långt under trädkronorna. Dessutom är det ju fullt möjligt att ta sig fram smidigt och lätt, i jämförelse med de skogar där undervegetationen fullständigt tar över och man får slå sig fram genom sly och buskage. Så här års är det blåbär och lingon som samsas med kråkbär odon och mjölon. Jag hittade en tallstam att luta huvudet mot en stund. Den var solvarm och slät och i bakgrunden hördes vågskvalp. Nära stranden där jag var, fanns inte enbart de väldigt höga tallarna, utan även deras yngre släktingar… Här fanns plats för både tallfjortisar och tallungar…

tallfjortisarna

När jag var liten läste jag Elsa Beskows böcker och varje gång jag nästan pulsar i blåbärsris den här tiden på året, tänker jag på hur Putte kämpade i blåbärsskogen…

blåbärTalltoppartallskog_3

 

sjö vid Malingarnasjö vid Malingarna

I tallskogens närhet finns sjöar med rent och klart vatten. På ytan skymtar en och annan vit näckros och på avstånd hör jag storlomen. Det är helt klart tallskogen som ger mig mest energi, men den dunkla mystiken som präglar en vanlig granskog är också tilldragande!

A pointing finger in the forest När jag kommit ut ur tallskogen hittade jag en ensam gran som uppfordrande pekade mot en granskog en bit bort. Jag bestämde mig för att göra granen till viljes… och sökte mig in bland de mjuka mossiga tuvorna där stenar och stubbar sedan länge gömts undan. I vilken granskog som helst tänker jag kanske inte på John Bauer, men i den här typen av orörd urskog, så är det svårt att låta bli… Det är en riktig trollskog! Så känns det! Vid något tillfälle under min promenad vänder jag blicken uppåt och ser torra grenar på en grupp med granar. Jag drar mig till minnes att granar ibland växer i grupp, som syskon… Det såg jag också vid besöket i den Nordamerikanska skogen Muir Woods i somras.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på att den här skogens grenverk måste te sig skrämmande mot en månbelyst kvällshimmel… Förr i världen när man trodde på skrömt och trodde sig veta att skogsrået och trollen bodde i skogen, ville man kanske inte heller gå här på kvällstid? Bakom stenarna lurar varg och lo i den vidsträckta skogen långt bort från människors hus. Det är fint att det är dag, tänker jag… Då slipper jag undra om jag är själv här eller inte…

Alla vassa konturer och hårda ytor är försvunna under ett grönt och mjukt lager. Här och där trotsar några stjälkar harsyra eller en liten svamp den dominerande mossmattan… Där granar av ålder släppt sina barr eller ståtar med torra grenverk av okänt skäl, kämpar myror för att utöka sina domäner…

granskog, fur tree granskog, fur tree _1granskog, fur tree _2granskog_1myrstackmossamossbelupen stensvampskogen

För egen del stannar jag till och lyssnar…

Skogens omisskännliga sus dominerar i den skenbara tystnaden.

Jag gläds åt att vara så långt ifrån allmän väg att inga bilar kan höras.

Detta är en lisa för själen! 

 

granskogens mjuka konturer

Three Hundred and Thirty-Ninth Asic- The Magic of Swedish Forests

lingonrisA close encounter with a pine treetallskog vid Malingarna_1blåbärTalltoppartallskog_3

When I meet friends from other countries who would like to know what I appreciate most with my own country, Sweden, I always mention the forests and the clean environment. Forests within Sweden differ with the regards to where in the country they are. In the very south you may find forests of beech or other trees with leaves, but very few fur and pine trees. On a warm summer’s day the beeches serve you a shady place for a moment of rest. In the area where I live, however, the pine trees or fur trees are the most common trees. Long ago the widely spread forests were very important for mine industry and steel works. Wood is still of importance for Swedish export. If I spend time in the forest I think of the other values, such as the beauty and the quietness I find there.

This time of the year there are plenty of berries and mushrooms in the forest. I like both lingonberries and blueberries and occasionally I find wild raspberries. Water, like in little streams or lakes are to be found everywhere, too. Sometimes you may see a person using a fishing rod to get some fish for dinner, but generally you are all alone… Sweden has many places like this and there are lots of opportunities to experience wildlife and nature.

sjö vid Malingarnasjö vid Malingarna

After a while in the pine tree forest with high beaks and very little on the ground, I suddenly spotted a fur tree, seemingly pointing in a direction where there were merely fur trees, as if I would be a more happy visitor underneath the branches of the nearby fur trees. A pointing finger in the forest I do however favour fur trees and the light there… But, having said that, there are of course beautiful places in the deep dark forests of fur trees and also where there is a mix of different trees as well… granskog, fur tree granskog, fur tree _1granskog, fur tree _2granskog_1myrstackmossamossbelupen sten

Walking in the forests means being careful for every step you take, since you may stumble and fall on branches and stones. To me that is one of the beautiful details with taking a walk there. I find it very rewarding just to breathe the clean air and stand still for a while. When doing so, I hear those very quiet noises such as a mosquito trying to get me… Fortunately, the Swedish mosquitoes are of a nicer kind than the ones in tropical countries.

Guess what? When all of the above is covered in SNOW in the winter, the BEAUTY still remains… it is just a DIFFERENT kind of beauty. 🙂

 

Trehundratrettiosjunde åseriet- Predikstolen, en kontemplativ plats långt från kyrkan

Predikstolen_1Predikstolen_3Talltoppar

Det berg jag besteg idag kallas i folkmun för Predikstolen. Utsikten därifrån är magnifik och därför var jag inte alls förvånad när jag mötte människor som skulle därifrån när jag kom till parkeringen. Inte heller var det en överraskning att det redan fanns någon där… En man låg utslängd på en av berghällarna med slutna ögon. Jag gick så tyst jag kunde, men i blåbärsris är det svårt att smyga, så han reste sig upp och noterade mig. Jag sa hej och han hälsade tillbaka, men sedan var det som att vi båda lät varandra njuta av platsens skönhet i stället för att kallprata, för inget mer yttrades. Han var där först, så jag höll mig i utkanten av hans berghäll, trots att den nog hade den ALLRA vackraste utsikten…

PredikstolenPredikstolen _2Med utsikt över Dalarna

För inte SÅ länge sedan var människor i Sverige tvungna att varje söndag ta sig till sin närmaste kyrka. På landsbygden där det kunde vara riktigt långt till kyrkan, var det ändå lika ”tvingande” att man kom iväg… I många delar av landet har människor av det skälet varit väldigt företagsamma och kluriga för att lösa kyrkpliktsproblemet. Vi som bor i Dalarna vet till exempel att människor rodde i stora kyrkbåtar över de större vattendragen för att ta sig till kyrkan. Det är inte någon slump att båtarna heter just KYRKbåtar… Det fanns också en slags ”samåkning” fast till fots längs de många kyrkstigar som vi ännu hittar lite varstans i naturen. Man sjöng och spelade medan man gick för att få tiden att gå. Många av de traditionella psalmerna fick egna melodier som uppstod i stunden….

Som ung var jag med och gick längs en sådan kyrkstig till Lottbo kyrka i Säters kommun. Nu är det egentligen inte alls fråga om någon ”kyrka” i vanlig mening, utan en jättestor sten, som ligger på rågången mellan ett antal socknar varav Stora Skedvi är en… I äldre tid gick man dit ibland för att hålla gudstjänst, eftersom man var på fäboden och hade långt till kyrkan, längre än vanligt. Ordet socken betyder ”söka sig till” och syftar på den indelning av landet som en kyrklig församling utgjorde i äldre tid. De som ingick i en socken var de människor som ”sökte sig till” samma kyrka. Att platser i naturen fick betydelse när man hade långt till kyrkan var säkert inte ovanligt.

En gammal kvinna jag lärde känna som barn, bodde hela sitt vuxna liv i Nyberget, Stora Skedvi, men hon kom ifrån platsen nedanför berget där jag satt idag och funderade… Kvinnan kallades Finnbo Maja efter gården hon bodde i och pratade en typisk Mockfjärdsdialekt hela sitt liv. När jag var liten var hon redan gammal men berättade gärna om hur hon gått vall vid Tansbuan… (Tansbodarna). De där berättelserna är en del av min barndom… Även om livet inte var lätt i slutet på artonhudnratalet då Finnbo Maja var ung, så var det säkert mycket i vardagen som man kunde glädja sig åt och mycket på fäbodvallen som var spännande. Att kunna gå upp på just det här berget när man var klar med arbetet för dagen, kan säkert även på den tiden ha varit en lisa för själen!

Namnet Predikstolen för ju tankarna till en kyrka eller åtminstone till en plats som har en kyrklig förankring på något sätt. För mig personligen var turen till Predikstolen i första hand en resa för att vara i naturen. Naturen har en läkande inverkan på mig och det är ofta som jag också hittar energi när jag besöker natursköna platser. En halvmulen dag innan skolterminens alla måsten hinner dra igång på allvar, finner jag en otrolig ro i att bara blicka ut över skogar och berg från en plats som denna. På vägen till Predikstolen låg mossbelupna stenar bland ikullblåsta träd som för längesedan återgått till naturen. Där fanns rikligt med både bär och svamp och på träden hängde skägglaven, som vittnade om hur ren just den här skogen rimligtvis borde vara… Därifrån var inte långt till Malingarna, men den platsen kräver ett eget åseri… 🙂

Skägglav, PredikstolenStigen i urskogenBlåbärsris