Det berg jag besteg idag kallas i folkmun för Predikstolen. Utsikten därifrån är magnifik och därför var jag inte alls förvånad när jag mötte människor som skulle därifrån när jag kom till parkeringen. Inte heller var det en överraskning att det redan fanns någon där… En man låg utslängd på en av berghällarna med slutna ögon. Jag gick så tyst jag kunde, men i blåbärsris är det svårt att smyga, så han reste sig upp och noterade mig. Jag sa hej och han hälsade tillbaka, men sedan var det som att vi båda lät varandra njuta av platsens skönhet i stället för att kallprata, för inget mer yttrades. Han var där först, så jag höll mig i utkanten av hans berghäll, trots att den nog hade den ALLRA vackraste utsikten…

För inte SÅ länge sedan var människor i Sverige tvungna att varje söndag ta sig till sin närmaste kyrka. På landsbygden där det kunde vara riktigt långt till kyrkan, var det ändå lika ”tvingande” att man kom iväg… I många delar av landet har människor av det skälet varit väldigt företagsamma och kluriga för att lösa kyrkpliktsproblemet. Vi som bor i Dalarna vet till exempel att människor rodde i stora kyrkbåtar över de större vattendragen för att ta sig till kyrkan. Det är inte någon slump att båtarna heter just KYRKbåtar… Det fanns också en slags ”samåkning” fast till fots längs de många kyrkstigar som vi ännu hittar lite varstans i naturen. Man sjöng och spelade medan man gick för att få tiden att gå. Många av de traditionella psalmerna fick egna melodier som uppstod i stunden….

Som ung var jag med och gick längs en sådan kyrkstig till Lottbo kyrka i Säters kommun. Nu är det egentligen inte alls fråga om någon ”kyrka” i vanlig mening, utan en jättestor sten, som ligger på rågången mellan ett antal socknar varav Stora Skedvi är en… I äldre tid gick man dit ibland för att hålla gudstjänst, eftersom man var på fäboden och hade långt till kyrkan, längre än vanligt. Ordet socken betyder ”söka sig till” och syftar på den indelning av landet som en kyrklig församling utgjorde i äldre tid. De som ingick i en socken var de människor som ”sökte sig till” samma kyrka. Att platser i naturen fick betydelse när man hade långt till kyrkan var säkert inte ovanligt.

En gammal kvinna jag lärde känna som barn, bodde hela sitt vuxna liv i Nyberget, Stora Skedvi, men hon kom ifrån platsen nedanför berget där jag satt idag och funderade… Kvinnan kallades Finnbo Maja efter gården hon bodde i och pratade en typisk Mockfjärdsdialekt hela sitt liv. När jag var liten var hon redan gammal men berättade gärna om hur hon gått vall vid Tansbuan… (Tansbodarna). De där berättelserna är en del av min barndom… Även om livet inte var lätt i slutet på artonhudnratalet då Finnbo Maja var ung, så var det säkert mycket i vardagen som man kunde glädja sig åt och mycket på fäbodvallen som var spännande. Att kunna gå upp på just det här berget när man var klar med arbetet för dagen, kan säkert även på den tiden ha varit en lisa för själen!

Namnet Predikstolen för ju tankarna till en kyrka eller åtminstone till en plats som har en kyrklig förankring på något sätt. För mig personligen var turen till Predikstolen i första hand en resa för att vara i naturen. Naturen har en läkande inverkan på mig och det är ofta som jag också hittar energi när jag besöker natursköna platser. En halvmulen dag innan skolterminens alla måsten hinner dra igång på allvar, finner jag en otrolig ro i att bara blicka ut över skogar och berg från en plats som denna. På vägen till Predikstolen låg mossbelupna stenar bland ikullblåsta träd som för längesedan återgått till naturen. Där fanns rikligt med både bär och svamp och på träden hängde skägglaven, som vittnade om hur ren just den här skogen rimligtvis borde vara… Därifrån var inte långt till Malingarna, men den platsen kräver ett eget åseri… 🙂