Fivehundred and third Åsic- The Pianist of Yarmouk

This summer I had to let go of my piano when I moved from a house to an apartment. I tried to find someone who could accept it as a free gift, but in the end we had to leave it on the city dump. I felt sad and nostalgic when thinking of all the moments I’d spent with my instrument, playing or rehearsing for numerous piano lessons in the past.

This morning I was browsing the suggested documentaries on the Swedish Television channel #SVT. One of them caught my attention, first because there was a comment ”only two days left to watch this video” (So hurry up and watch it, all my friends in Sweden!), secondly because the story was about a man who played the piano. The pianist was a Palestinian, who had lived in Yarmouk in Syria and many of my adult students come from Syria. Some of them are Palestinians, too. I thought I needed this story as an example of what living in exile means, but I was also curious about the piano…

Music is a way to make contact. It is also an excellent way to express emotions. It doesn’t matter whether we mean happiness, sadness, anger or frustration. Whatever feeling or emotion we’d like to express, there is music to it! The pianist of Yarmouk found his way to deal with the war, through music. ❤

The documentary on http://www.svtplay.se is called ”Ett piano, en hjälte, ett krig” (= a piano, a hero a war). Ayham Ahmad tells his story and we follow him for a few years from the beginning of the war in Syria. He works together with his father in a wood shop, making music instruments and playing the piano. When the acts of war spreads in Yarmouk, he brings his piano to the street, in order to sing together with children, to help them focus on something positive rather than the ongoing war. Everyone of us with a heart, will be moved by the story. But those of us who has left an instrument behind for some reason, will realize there will always be solutions. By spreading the music from Yarmouk, Ayham Ahmad tells the world about the war in his own way.

The horrors of the war in Syria is a reality for people still there and also for their relatives and friends in exile worldwide. The war must come to an end! If you live in Sweden, you have access to svt.play and two more days to learn more about Ayham Ahmad and his piano:

Ett piano, en hjälte, ett krig

Fyrahundranittiosjunde åseriet- Snart är det skumtomtarnas tid!

atervinning_skumtomte1.jpg (456×483) atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)

När jag fyllde trettio så fick jag tre lådor med gula skumdelfiner, Flipper. Jag älskar Flipper och blev jätteglad över presenten! En skumdelfin är perfekt på så sätt att man egentligen inte behöver flera än en. Är man sugen på något sött, så är det tillräckligt med en enda. Märkligt nog är skumdelfinen god ”hela sitt liv” tycker jag… Även när den har blivit så gammal och stel att den skulle vara utmärkt som vapen, så är den god. Man kan bryta den i mindre bitar och det knastrar när man äter. Just DET stadiet kom aldrig MINA skumdelfiner i…eftersom det var strykande åtgång, men mot slutet av den tredje lådan var det lite motigt, måste jag erkänna…

sommarsystemkamera-3039_123977803.jpg (400×292)

 Skumdelfinen har en betydligt mer älskad och känd släkting, nämligen skumtomten. För mig personligen har den betydelse både i jobbet och i mitt privatliv. Jag minns hur min farfar brukade köpa skumtomtar till jul och hur det hörde ihop med farfar att äta dem. De hade en säregen smak och de var betydligt större (minns jag i alla fall…) än nu. Dessutom var det på något sätt ”ransonerad tillgång” på skumtomtar. Det fanns verkligen inte hur många som helst… De få man fick, försökte man hushålla med så gott det gick… Säkert TIO minuter lyckades jag nog spara en tomte… Men min bror som var mer försiktig än jag, hade förmågan att hamstra… Nu hade ju han tyvärr en väldigt glupsk och klipsk syster…som lyckades få ”smaka” när hennes egna tomtar var slut…

Men jag sa tidigare att skumtomten har betydelse på andra sätt också… Den är naturligtvis ett ypperligt exempel på hur fel det blir om man särskriver. Därför har jag många gånger haft användning för den i min undervisning. Det i  mitt tycke bästa sättet att hantera särskrivningen som fenomen, är att ta upp det just vid jul, för då kan jag BJUDA på skumtomtar i klassen, samtidigt som jag diskuterar skillnaden mellan en SKUM TOMTE och en SKUMTOMTE. Det finns oändligt många ROLIGA exempel på särskrivningar, men i de elevgrupper jag möter, måste jag i allmänhet noga förklara det roliga, eftersom det är svårt att efter en kort tid i Sverige, dels höra, dels avgöra den dubbla betydelsen i vissa särskrivna ord.

Avslutningsvis så måste jag ändå bekänna att jag ser fram emot skumtomtarnas tid. De är godast när de är färska… Jag har för egen del upptäckt det mest förrädiska med skumtomten… Det är att man kan avstå, utan att blinka…men OM man tar EN, så är man FAST… och DET tycker jag är JÄTTESKUMT!!!

atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)

Four hundred and ninety third åsic- Uppe med tuppen!- Being an early bird!

1946345_1200_675.jpg (612×344)

I have noticed that one good thing with travelling across time zones is that there is a good chance to change bad habits! 😀

I agree completely with the Swedish saying ”Morgonstund har guld i mund”

Generally I do get up in the morning and start my day, but I’m not really awake…Here, six hours after my regular time zone, I have decided to get up whenever I feel alert, although it’s not ”six o’clock” as usual… Today the hour I woke up was 5.30 and I didn’t mind!

 

väckarklocka.jpg (250×217)

Yesterday night when I accidently woke up in the middle of the night, I got a snapchat from one of my daughters. I replied…although I was tired, saying ”it’s in the middle of the night!” HER snapchat was a very alert and neat pic of herself and her friend singing and playing the guitar at school and I thought: ”Oh, NO! Not NOW! I’m TIRED!” …but it also made me aware of the wonder of TIME.

I’d say TIME is a phenomenon human beings invented. My host HERE would say ”We (the AMERICANS) invented time!” … And honestly, since time flies, I don’t have time to do my homework and find out for real who ”invented” what we all refer to as time.

time-flies.jpg (550×366)

I do however enjoy the many aspects of time that make a life worth living. What if we never had any sunsets? What if you couldn’t wake up an early morning in late May in Sweden and have a cup of coffee outdoors while letting the sun warm your face. What if you couldn’t catch a flight to the USA and try to leave the sunrise behind you? There is however one thing I don’t appreciate about the way WE adjust to time. I understand why we all need to do the daylights saving change of time but having said that, I must admit I’m probably the most tired person on earth when we change all our clocks in the spring. I am probably also the luckiest person next weekend when I get my reward for struggling every morning for several months. Kronblom might be TOO lazy, but he is for sure the character I think of, connected to the words ”lazy” or ”relax”.

kronblom_431628a-1.jpg (440×294)

Here, during my visit in NJ, I have noticed that I do have a serious chance to give myself the treat of feeling alert at five in the morning! That’s amazing and I love the calm and relaxed morning I get in return for getting up early.

The lunch break in Sweden is up, but here we haven’t yet started our day. When I get back from school this evening, my Swedish friends will be on their way to bed… I can now see why there is a slight problem finding decent hours to chat online with a person from another part of the world. Being here is being ”right in the middle of things” when it’s a decent hour on the other side of the Atlantic Ocean… I’d better keep that in mind when I get back home to Sweden again! It has been said many times in Latin, not quite as many in Swedish, but it is an important thing to remember:

Fånga dagen! 

Fyrahundraåttiosjunde åseriet- Bokmässans dragningskraft för en bokmal som jag!

För ett par år sedan ville mina tonårsdöttrar följa med till Göteborg när jag skulle på Bokmässan. Eftersom de inte är några inbitna läsare, valde jag att ställa villkoret att de skulle vara kvar på Bokmässan i minst två timmar innan de drog vidare till shopping i Nordstan. När de två timmarna förflutit var de inte alls redo att lämna Bokmässan, utan kunde tänka sig att stanna en stund till. De hade nämligen hunnit se ett antal kändisar och dessutom lyssnat på några intressanta miniföreläsningar i någon monter… De hade provsmakat Leif Mannerströms mat och var inte ens hungriga… Förra året, när jag inte ens hunnit fundera på att åka, var det döttrarna som undrade om vi inte borde åka till Bokmässan… Även detta år började de redan under sommaren att fråga om vi inte borde åka till Bokmässan, eftersom det ju är en TRATIDION…

Vem vet? En dag kanske de inte endast vill åka till Bokmässan… Då kanske de börjar LÄSA också! 🙂

Tidigare år har jag varit på Bokmässan alla fyra dagarna, ibland i tjänsten och ibland på eget bevåg. Lyckligtvis finns det många guldkorn även i programmet för lördagen och söndagen för en inbiten bokmal som jag själv.  🙂

I år ser jag fram emot att återse en vän och tidigare elev som numera är bosatt i Göteborg.

Som undervisande lärare upplever jag att Bokmässan som inspirationskälla är väldigt svår att överträffa. Där finns verkligen något för alla. För egen del har jag tidigare år valt att ta del av seminarieprogrammen och valt och vrakat mellan olika programpunkter, både i stora auditorier med köbildning utanför och lite mindre samlingssalar när det varit fråga om teman som inte dragit lika mycket folk. Min egen erfarenhet är att just den där blandningen som Bokmässan erbjuder är dess styrka. Man kan följa olika ”spår” om man är lärare, bibliotekarie eller på annat sätt yrkesverksam inom en viss bransch, men man kan lika gärna följa känsla och intresse om man vill. Det finns något för alla!

På det internationella torget hittar man eldsjälar inom både nationella och internationella organisationer och förbund och där brukar jag alltid strosa en längre stund, eftersom jag är intresserad av de frågeställningar som tas upp där. Varje år har jag just där också kommit till insikt om något jag inte tidigare kände till. För ett par år sedan gick jag där för att skapa kontakter med andra angående en bok jag har skrivit tillsammans med en av mina tidigare elever. Boken heter Nattvandringar mellan liv och död och går att köpa av mig om du vill läsa den… Du kan läsa mer om boken här:

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

 

 

 

Four Hundred and Eightysixth Asic- My New Favourite Tree

Quercus_rubra_1.jpg (582×671)

For a couple of weeks I once had the opportunity to experience a very mild and nice autumn in Pitman, NJ. One of the days we had +28C which is not at all like the temperature for September or October in Sweden. In my 485th åsic,

https://asaole.com/2017/09/17/fyrahundraattiofemte-aseriet-fargglatt-prassligt-och-valdoftande-hostens-prydnader/

I wrote about the maples in Sweden and how I used to collect the colourful leaves in the autumn. I have always loved trees and since I live in a part of Sweden where forests are a part of the nice scenery, I always find a walk in the forest very soothing if I need to relax or find new energy. I walked along nice streets in Pitman, where mainly tall maples and oaks give gardens their share of fallen leaves. One kind of tree was unfamiliar to me, but I could tell from what it looked like that it had to be a maple or an oak, so I picked up a leaf and brought it with me to #Pitman Middle School, where I asked everyone I met: ”Is this a maple or an oak?”. Most people said: ”I don’t know but I think it is…” and then two people very quickly said: ”It’s an oak, no doubt!” Now I KNOW it is an oak, since I have done what most people do nowadays… I googled it… It turned out to be a red oak.

The fallen red oak leaves has the same SOUND as the fallen Swedish maple leaves when you walk through them… Another day I took a shortcut home and ended up very far away from home in an empty yard…learning that just as ”genvägar är senvägar” , shortcuts tend to be longcuts…

One good thing by taking the ”shortcut” was that I had to walk on a narrow path in a little forest, passing a railroad to get back home. The fallen leaves in a thick layer sounded like the maple leaves from my childhood and around me both squirrels and chipmunks ran about. I knew I was very close to houses, but the trees and animals made me fly away in thoughts for a while. The beauty of coloured leaves is still the same, no matter where I am. It gives me a feeling of gratefulness to see all the colours, hear the dry sound of the leaves as I walk through them. The sunrays hardly pass through to the ground and there are merely dark soil and old leaves for the squirrels to run about in. In its lack of colours, the ground already seems ready to meet the winter. In my lack of inner compass, I also seemed ready to meet the winter… Luckily I made a correct guess and soon found my way back to Broadway again…

Fyrahundraåttiofemte åseriet- Färgglatt, prassligt och väldoftande…Höstens prydnader!

yellow-maple-leaves-1352716217xTr

Först tog jag säkert ett väldigt litet…ett gult, för de är så vackra. Men sedan kan jag gissa att jag tog ett melerat som skiftade mellan gult, orange och rött och där bladnerverna framträdde tydligt. Men sedan sträckte jag mig säkerligen efter det största på just den platsen, för att sedan hitta ett som var en blandning mellan grönt och gult. Oavsett hur många jag plockade, så blev det först en jättebukett, för jag plockade med höger hand och höll dem i bladfästet, samlade ihop dem så att de låg rygg mot mage eller baksida mot framsida om man så vill. Det var ändå så att när den lilla handen var full, så fanns det fler och fler som kvalade in som MINST lika vackra som dem jag redan hade i handen. Vad göra? Gå hem och hämta en kasse! Ta två kassar, sa mamma. Sagt och gjort… Jag gissar att mamma skojade med mig och tänkte att TVÅ kassar kan man ju rimligtvis inte fylla med lönnlöv, för vad ska man egentligen HA dem till? Men hon hade fel… Jag fyllde dem med lönnlöv. Inte vilka lönnlöv som helst, om nu någon tror det! Naturligtvis endast de vackraste. Det var många lönnlöv som inte alls platsade i min samling. Trasiga löv eller de som inte hade vackra färgkombinationer och de löv som hade angripits av något insektsbett eller som var deformerade på något annat sätt. Denna utsortering reflekterade jag inte över då, men jag gör det nu när jag skriver. Vänligast och mest juste hade ju varit att plocka exakt alla lönnlöv, eller ännu bättre, vara snäll och låta alla lönnlöv ligga kvar… Platsen där jag plockade dem som sjuåring, var en gammal väg, som löpte från Bondgården ovanför Nackdala och ner mot det stora fältet där de mycket senare byggde det gröna kommunalhuset och Tumba sjukhus. Jättehögt ovanför mig fanns Getingberget. Det har jag skrivit om tidigare i #Tjugoåttonde åseriet. Det är ett enormt högt berg, som Mount Everest ungefär… När man gick ända upp dit, så såg man hela världen. Ja faktiskt!! I alla fall så såg man hela den del av vår värld som på den tiden utgjorde MIN värld. Tumba.

En enda gång har jag åkt på den väg som nu går rakt igenom allmänningen som jag behövde korsa för att komma till lönnallén. Jag hann inte ta in alla intryck!! Borta var lönnarna, borta var skogen och friden som funnits där förut. Och på Mount Everest hade de byggt bostäder!! Då kan ju inte barn gå upp dit och titta på utsikten!

Lönnlöven som jag bar hem, hade en säregen doft som jag kan frammana i näsan på beställning. Alla som någon gång plockat lönnlöv känner igen den…doften. Lönnlöv är dessutom inte alls tysta om nu någon inbillar sig det. När de är ETT OCH ETT, så kan jag kanske hålla med om att det inte är så högljudda precis, men om man går igenom drivor och stora mängder av lönnlöv, som just fallit eller som legat i några dagar, så rasslar och prasslar det på ett alldeles speciellt sätt. Som barn lekte jag oftast med ett syskonpar som red på en ridskola på andra sidan den ogenomträngliga skogen, jättelångt bort, säkert flera kilometer. Jag var med dit en gång och vi tre, jag och systrarna, satt i deras SAAB herrgårdsvagn, vackert brun till färgen, och hade utsikt bakåt. Alla i bilen bakom tyckte säkert att vi borde avstå från att vinka, medan vi ansåg att de som åkte i bilen bakom bara måste vara blinda, eftersom de så totalt ignorerade oss! I ridhuset i Skrävsta fick jag upp ett visst litet intresse för hästar, men det sträckte sig inte så långt att jag tjatade på allvar om att få börja rida. Däremot tyckte jag om att leka häst  och springa tillsammans med systrarna i den där lönnallén just när löven fallit. Idén med att springa där var att man INTE skulle lyfta på hovarna (hästar har faktiskt hovar!) så mycket när man travade, för då prasslade det som mest i löven och det var LJUDET man ville åt.

Jag tror att min samling av lönnlöv var mitt sätt att ta med mig leken inomhus, men jag minns att jag även hade planer på att göra oerhört komplicerade och dyra tavlor av lönnlöven som jag sedan kunde sälja och köpa en häst för. Hästen tyckte jag att vi kunde ha i garaget. Men mina föräldrar menade att då skulle ju inte bilen få plats! Jag hade dock en ganska smart (tyckte jag!) lösning på det problemet. Först lägger man in väldigt mycket hö längst in i garaget och sedan ställer man in hästen. När hästen redan är på plats, DÅ ställer man in bilen. Det GÅR inte! sa mina föräldrar. Tänk vad vuxna har svårt att förstå hur man menar!!! Jag menar, hur svårt kan det vara???

Lönnlöven, som jag skulle göra mina tavlor av, kom lite i skymundan i mitt rum och efter några dagar undrade mamma och pappa om jag inte skulle slänga alla löv ändå, men jag ville inte. Det var ju min samling! Jag hade faktiskt börjat samla på lönnlöv och man slänger ju inte en samling, eller hur? Föräldrarna gav med sig för den gången, men efter någon dag, så spreds en väldigt trist odör från kassarna… inte alls så där härligt som det hade luktat i skogen! Jag försökte rädda några extra fina löv, men det visade sig att alla löven hade möglat… Jag blev tvungen att ge upp samlandet och försöka hitta någonting annat att samla på…

Varje höst när jag går i prasslande lönnlöv minns jag min barndoms lönnlövssamling och det ljud löven frambringar när man leker häst och springer genom löven!

Fyrahundraåttioandra åseriet: Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år och hur rekryterar vi nya lärare?

kugghjul

Eleverna… är ett av flera svar på frågan ”Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år?…och jag tror att jag delar den uppfattningen med många andra lärare. Men det är också så att jag och många med mig känner en tydlig lojalitet gentemot eleverna. Det märks om man till exempel träffar en kollega man inte sett på ett tag och tipsar om jobb på sin egen skola. Svaret blir oftast: Nej det kan jag inte göra just nu, för jag har en klass som jag måste följa ett år till eller ”nej, vi har precis påbörjat ett projekt, eleverna och jag och jag kan inte svika dem genom att säga upp mig och byta skola just nu”. Det är tur för skolan att lärare ofta är väldigt fästa vid sitt jobb och tycker om att vara mitt i lärprocessens epicentrum när elever plötsligt nås av en insikt i något ämne.

I lärarbristens Sverige hörs inte så mycket från de lärare som trivs på jobbet. Om vi inte gör våra röster hörda, så blir det svårt att rekrytera nya till de nya platser som högskolorna nu har på lärarprogrammen. Därför är det viktigt att vi som trivs i jobbet som lärare berättar för potentiella kollegor hur givande det är att ha det här yrket. Speciellt viktigt är det att samtala med ungdomar i bekantskapskretsen som ännu inte har bestämt sig och gjort sina avgörande studieval. OM vi inte gör reklam för yrket NU, så står vi snart inför en situation där andelen utbildade lärare minskar i takt med att många går i pension. Hur ansvariga politiker ska hantera de vikande resultaten i internationella jämförelser DÅ, står skrivet i stjärnorna. Lärarens eget kunnande, intresse och engagemang är en oerhört viktig framgångsfaktor för den enskilda elevens möjligheter att nå målen i kursplanerna. Därför behövs kunniga, intresserade och engagerade lärare.

I skuggan av mediabruset pågår skolverksamheten i hela det omfattande skolsystemet i vårt land. Läsåret har 178 skoldagar och det är den tid vi har till vårt förfogande för att se till att eleverna når så långt som möjligt på vägen mot måluppfyllelse i de digra kursplanerna. När vi lyckas med det och när elever är nöjda och stolta och glada över sina nyvunna kunskaper är det inte en enda journalist utanför klassrumsdörren. De kommer i stället med blixtens hastighet när Skolverket släpper ny statistik över misslyckanden och tillkortakommanden i internationella jämförelser som PISA (Programme for International Student Assessment) eller PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study).  Då förväntas även den vanliga läraren i en liten ort på landsbygden träda in som försvarsadvokat för skolsystemet, när släkt och vänner frågar sig hur det kan komma sig att det gått så dåligt för Sverige i denna kunskapens OS.

Det brukar vara extra mycket fokus på skolan i samband med läsårsstart och när det är dags för jullov eller studentfirande och skolavslutningar. De reportage som är positiva är lätträknade och skildrar i så fall ofta någon pirrig liten sjuåring på väg till sin första skoldag eller en glädjestrålande student med studentmössan käckt på sned, som talar om hur otroligt SKÖÖÖÖÖÖÖÖNT det ska bli att äntligen SLIPPA skolan! I tretton år har studenten varit i förskoleklass, grundskola och gymansieskola och träffat en lång rad lärare och annan skolpersonal som på olika sätt bidragit till utbildningen. Att det är skönt att gå därifrån efter så lång tid är förklarligt. Det minns jag själv från den dagen!

Som lärare är man också med och upplever både den första skoldagen och studentfirandet, men från ett lärarperspektiv. Trots att jag upplevt både skolstarter och avslutningar år efter år har det aldrig blivit slentrian. Att glädjas med eleverna har alltid varit en av drivkrafterna för mig.  Jag har under mina 26 år som lärare både varit lärare i årskurs ett i grundskolan och i gymnasiets avgångsklasser och alla åren däremellan, innan jag en dag för några år sedan bytte till vuxenutbildningen. Elever i olika åldrar har varit min arbetsvardag. Det har naturligtvis inte alltid gått på räls, men det har alltid varit både intressant och utmanande att vara lärare.