Jag är verkligen GÄRNA lärare. Jag trivs som fisken i vattnet när jag är på jobbet, men när jag äntligen får ledigt så är det skönt att verkligen vila från jobbet. Så blir det på dagtid. Då gör jag allt det där jag inte hinner under terminstid, men när natten kommer, så dyker ett återkommande kännetecken upp. Varje lov drömmer jag nämligen om ”skolan”. Jag placerade det inom citationstecken med avsikt, eftersom det i allmänhet inte alls handlar om just den skolverklighet där jag för närvarande har min tjänstgöring, utan en annan, väldigt mycket sämre miljö… Drömmarna är så nära en mardröm man kan komma utan att för den skull vara skrämmande. I stället har jag lärt mig att tänka om dem som att de är tecken på stress. De uppkommer nämligen i slutet av terminen och håller på ett antal nätter in på lovet, oavsett vilket lov det är.

En typisk dröm tar sin utgångspunkt i att man är att man är i en skola där det pågår renovering, så ljudnivån i klassrummet är ansträngande och en annan kan vara att det just idag på den här skolan ska hända något jätteintressant, som alla nu håller på att förbereda sig inför och därför råder ett visst mått av kaos. Till dessa diffusa kaostillstånd kan läggas alla de där konkreta, där kopieringsmaskinen är trasig och man får springa till en annan skolenhet för att dra en kopia, men när man kommer dit, så har de ingen kopieringsmaskin på det vanliga stället, utan man får leta och leta och leta…och i en sådan dröm kommer man tillbaka till sitt klassrum som antingen redan är tomt på elever eller där det råder fullständigt kaos. Oavsett drömmens art, så handlar dessa drömmar nästan alltid om att hela ens kapacitet fokuseras på att försöka hantera det uppkomna problemet.

När jag under många år jobbade i grundskolan, så var det mer vanligt i min vardag att planeringen gick om intet på grund av problem som uppstått utanför min egen kontroll. Det räckte med att i en lågstadieklass råka ut för att ambulansen åkte förbi på gatan utanför, eftersom barnen naturligtvis blev påminda om händelser i sina egna liv och ville prata om DEM i stället för det som jag planera för stunden. Med tiden lär sig den unga nybakade läraren att det från en viss typ av elevgrupp inte går att lämna rummet… Man lär sig det den hårda vägen, genom att först prova… Så var det i alla fall för mig. Jag undervisade i elevgrupper där det krävde mycket av mig att ”hålla ordning” utan att det för den skull var någon kadaverdisciplin. Vi hade ett trevligt undervisningsklimat, men jag visste att vände jag ryggen till, så utbröt kaos. När man i en sådan klass noterar att man har glömt att ta med sig något specifikt till lektionen, så biter man ihop och jobbar enligt ”Plan B” i stället för att hämta det där kvarglömda, helt enkelt för att det är lättare att fortsätta i det lugna klassrumsklimatet än att försöka återta det, när man redan har förlorat det… I nattdrömmarna på lovet är det sådana missar, fast andra och drömlika, som jag återkommer till. Men en gång var det på riktigt…och då var det i efterhand ganska komiskt. Säkert minns många i den klassen också händelsen.

E

 Vid det här tillfället, som tilldrog sig på den skola där jag började min karriär som lärare, hade jag en håltimme. Den håltimmen hade jag planerat att använda till en del göromål som hörde samman med att jag var skolans bibliotekarie. Varje ledig stund brukade jag gå till bibblan för att plocka tillbaka tillbakalämnade böcker i hyllorna, ställa fram nyheter i montrar, stämpla in nyinköp etc. Skolan, som var byggd som ett E, hade personalrummet i den mellersta grenen på detta E och i den övre delen var skolbiblioteket. Mitt eget klassrum, där jag som regel undervisade elever var i en korridor i den nedre delen av mitt fiktiva E. Från lärarrummet gick jag nu först mot skolbiblioteket. På golvet alldeles utanför lärarrumsdörren satt några åttor, som genast hejade på mig. Hej Åsa! Jag hejade tillbaka, men gick vidare mot bibblan eftersom jag hade jobb att göra där. På vägen tillbaka efter en stund, så skulle jag förbereda inför en lektion lite senare och därför gick jag förbi lärarrumsdörren, vidare mot mitt klassrum i skolans andra ände. Också nu hejade eleverna och jag hejade tillbaka. Ärendet, vad det nu var jag skulle göra, tog en stund. När jag långt om länge återigen gick mot lärarrummet, så var eleverna fortfarande kvar och en av dem utbrast indignerat medan hon pekade mot en dörr bakom sig:

-Men nu får du väl ändå GE dig Åsa! Hur länge har du tänkt att vi ska vänta på dig! Du går än hit och än dit och här sitter vi och väntar på att ha lektion med dig i det här klassrummet!

Jag hade glömt en flyttad lektion som jag skulle ha med dem…Den var flyttad i både tid och rum. Vi hade lektion förstås och i drömmen har jag aldrig återupplevt den händelsen MEN den är ändå alldeles mitt i prick hur mina drömmar under mina skollov brukar vara. Om jag skulle roa mig med att dagdrömma, så skulle jag gärna återse just den där elevgruppen, för där fanns många elever som fick varsin liten vrå i hjärtat och det vore fint att se vad de gör nu. DÅ drömde de om att bli TV-hallåor och hockeyproffs.