Musik har i hela mitt liv haft stor betydelse, men beroende på när i livet, så har det inte alltid inneburit att jag gått på konserter eller lyssnat live på sådan musik jag uppskattar. Det är min uppfattning att musik, när den är som bäst, skapar en berikande effekt i tillvaron. Man ges tillfälle att se på livet med ett nytt perspektiv. När musiken är ordlös, så kan den ändå beröra mig på djupet. Så är det till exempel med svensk folkmusik från Dalarna. Eftersom jag är uppväxt med den musiken sedan barnsben, så kan jag utan problem tralla eller nynna ett mycket stort antal låtar eller visor med ursprung i Dalarna. Vissa av dem kan jag med viss möda frambringa ur en motsträvig fiol, som hellre skulle vilja trakteras av en vanare spelman eller -kvinna… När jag var liten var sommaren inrutad efter olika folkmusikevenemang som vi skulle besöka, med början vid midsommar, som vi firade i dagarna tre på den tiden, Åsgårdarna i Säter dagen FÖRE midsommar, Stora Skedvi hembygdsgård på midsommarafton och så Midsommardagen som firades vid Nybergets nedlagda skola, där min mamma och hennes faster arrangerade firandet, men pappa och hans kompisar stod för musiken. Senare under sommaren var det både Bingsjöstämman och Bodastämman och gudstjänsten i Svartviken där pappa spelade, liksom Festveckan i Särna där jag och pappa båda var med och spelade och sjöng något av åren.

Den klassiska musiken, som ju också ofta är ”ordlös” bär ändå alltid någon form av budskap till mig. Det kan vara minnet av stora historiska händelser, som Tchaikovskys ”1812”, där man i bakgrunden hör den franska nationalsången ”Marseljäsen”, ”The New World” av Dvorcak eller naturinspirerade teman som ”Die Moldau” av Smetana och ”Intåg i sommarhagen” av Wilhelm Peterson-Berger. Det händer också att det är något jag sjungit i min ungdom, som Verdis Requiem, Bachs juloratorium, Stabat Mater Dolorosa, ”Förklädd Gud” av Lars-Erik Larsson, där jag kan sjunga med i andraaltstämman. Någon gång är det igenkännandets glädje över att jag en gång spelat stycket på piano, som månskenssonaten och liknande traggelstycken som alla nybörjarpianister någon gång passerar på vägen mot fullfjärdrad. I mitt fall kan man väl säga att vissa mazurkor av Chopin och några sonater av Mozart bidrog med all önskvärd tydlighet till att jag insåg att just konsertpianist kanske ändå inte var mitt framtidsyrke… Men KUL var det…och totalt uppslukande är det när man försöker träna in några takter som känns extra svåra att få flyt i.

Många gånger har jag önskat mig att pianon var betydligt mer bärbara än de var… Som en mungiga, eller en kam…eller kanske en spilåpipa… Det fanns en tid i ungdomen då jag spelade spilåpipa ibland. Det underlättades av att jag tillhör den generation som ”tvingades” börja mitt musicerande med blockflöjt… Men spilåpipan var för mig ett roligare instrument, eftersom den passade ihop med pappas polskespel på fiol. Vid samma tid som jag spelade spilåpipa var mina stora idoler på folkmusikfronten sånggruppen Fjedur från Malung. Jag och min kompis Kicki åkte på deras konserter och satt sedan hemma i våra flickrum och sjöng med till de LP-skivor vi hade köpt. Fjedurs engagemang i Sydafrika startade en våg av intresse för antiapartheid inom den svenska kyrkan, där jag just då sjöng i en ungdomskör. Något år senare, när jag i stället börjat sjunga i damkören Bjursåsflickorna, fanns de afrikanska sångerna som Fjedur fört till Sverige även med på deras repertoar. Sången har bidragit till väldigt många härliga minnen där det helt klart är just musiken som är länken mellan människor. När Bjursåsflickorna reste till Canterbury i England, så spelade vi för ett antal musiker som själva var engagerade på olika sätt i musikaliska sammanhang. En av dessa, Tessa, ville brevväxla med någon av oss i kören. (Hon omnämns i ett annat blogginlägg som heter #hello Mr Magpie. How is your wife?)

Jag erbjöd mig att bli hennes brevvän, eftersom jag såg möjligheter att utveckla min skrivna engelska på detta sätt. Det blev grunden till en fin vänskap där just intresset för musik har burit oss genom åren. Nuförtiden skriver vi en gång om året, ett uppdaterande julbrev med årets händelser. Ett annat lite udda musikaliskt möte, var när trumpetaren Jan Allan spelade till dans i Borlänge på Stora Björn. Jag som anammar demokratisk dans och har för vana att bjuda upp, i stället för att vänta…bjöd upp Jan Allan. Han nobbade inte, men däremot svarade han så här: ”Vet du? Jag KAN inte dansa. Jag har alltid SPELAT till dans, så därför kan jag inte. Men om du vill, så kan vi småprata lite under den tid det tar att dansa en dans”. Han hade ju slagit huvudet på spiken, för jag hade förstås tänkt konversera med honom om hans musicerande… Nu fick jag möjlighet att göra det ändå…

Men vänta här? Det verkar ju rätt så enkelspårigt det här… Ingen rock? Ingen pop? Ingen jazz? Ingen rap? Ingen… Näe… Man ska inte skriva FÖR långa blogginlägg har en av mina läsare upplyst mig om. Därför återkommer jag med fler musikminnen i ett annat blogginlägg!