Tågolyckan på Karlstads station april 20161971 var jag fyra år och man kan inte säga att jag var en människa som stod på barrikaderna och kämpade för att SJ skulle låta bli att lägga ner järnväg i olika delar av landet. Men sången, som Stefan Demert sjöng om de planerade nedläggningarna, hörde jag ofta som barn. Det är en protestvisa som utgår ifrån känslan man hade när man åkte tåg på den tiden, men i ljuset av att det kunde vara den sista resan man skulle företa sig på detta sätt, eftersom rälsen kanske snart skulle rivas upp just på det spåret där man själv åkte…
Till SJ- Med Stefan Demert och Jeja Sundström
Den där allra första tågresan på egen hand, gjorde jag för min del mellan Stockholm och Säter. Jag hade varit och hälsat på mina vänner som bodde i Tumba och skulle bli hämtad på stationen i Säter av min familj. Detta tilldrog sig då jag nyligen hade lärt mig innebörden av uttrycket ”nypåstigna” efter att länge ha trott att min kompis hade rätt när hon sa att konduktören ropade Nyponstina efter varje station.
Tåg stannar inte enbart på perronger… Det här tåget stannade för rött ljus i höjd med den nedlagda fabrik där min farfar brukade jobba före sin pensionering. För egen del var jag så stressad av att hinna ut innan tåget skulle vidare till Borlänge, att jag slängde mig fram och själv öppnade den oerhört tunga gamla dörren till tågvagnen, varpå en konduktör kom springande och ropade: Vi är inte framme vid stationen! HÄR kan du inte gå av, förstår du väl!!!! Först då insåg jag att det inte fanns någon perrong att gå av på… Turligt nog var det bara jag själv och konduktören som noterat min miss… Tågbiljetten sparade jag som minne…en liten ljusgul hård rektangulär biljett, som konduktören hade klippt ett hål i och stämplat med sin personliga stämpel i pappen…
Inre resa
Man har så många olika syften med de resor man företar sig. Ibland är det något viktigt man är på väg till och ibland är det själva resan som är målet. Oavsett vilket, så försöker jag ta resan som en skön avkoppling från allt annat. Det blir en pendling mellan en bra ljudbok från #Storytel eller en spellista på #Spotify. Ändå kan jag inte låta bli att notera att saker och ting har förändrats i tågens värld…
I höstas när jag och mina döttrar åkte till Bokmässan i Göteborg valde vi medvetet att resa med ett ”direkttåg” till Göteborg. Smaka på ordet direkttåg! Medge att det låter nästan lika bra som ”snabbtåg” eller hur? 🙂
Jag åkte med snabbtåget till Göteborg häromdagen. Först blev jag visserligen tvungen att åka med en vanlig avgång med #Tåg- i- Bergslagen, för att komma till Örebro, men väl där, så kunde jag alltså gå ombord på det där snabbtåget… Snabbtåget färdades i så hög hastighet att det var omöjligt att urskilja vad de stationer hette som vi susade förbi utan att stanna. På hemvägen blev det regionaltåg och nu var det i stället snigeltakt med spänningsfall i taklamporna, knarr och brak vid varje tågmöte, trasig toalett och dörr som inte gick att öppna och dessutom skulle vi stanna på tretton stationer innan just jag skulle gå av i Örebro…
Detta var på intet sätt ett snabbtåg, men inte heller ett direkttåg, eftersom jag alltså blev tvungen att byta till ett annat tåg i Örebro… Om vi återgår till höstens resa med döttrarna, så tog den alltså mer än fem timmar, från Ludvika i Dalarna till Göteborg. Tåget var äldre än det tåg jag åkte med första gången jag åkte tåg… och döttrarna tyckte att det var mysigt i kraft av sin ålder, trots att det luktade både dammigt värmeelement och ingrodd smuts och knarrade och krängde i varje rälsskarv… Vilken nostalgitripp! Den främsta fördelen för min egen del med den resan var att vi inte skulle gå av före Göteborg. Det är det som är finessen med en resa med direkttåg… Vi hade matsäck med oss och döttrarna hade precis som jag laddat med riktigt bra låtlistor i lurarna… Däremellan pratade vi om ditt och datt. Hur ofta hinner man prata om ditt och datt med sina tonåringar om de inte är så illa tvungna att sitta stilla i en tågkupé… 😉
Men när vi ätit lite medhavd macka och återigen tittade ut på de värmländska skogarnas variation på en skala, så kunde jag helt gå in för min inre resa… På hemvägen åkte vi i samma kupé som en värmlänning. Direkttåget stannade på ställen som han kommenterade ungefär så här:
-Oj!!! Har de en station HÄR??? Du! Det HÄR, det är verkligen en LITEN håla!!! Här bor det inte många själar! Det vet jag, för jag bodde inte långt härifrån när jag var liten.
När man tittade ut genom tågfönstret var man böjd att hålla med honom. Man såg tre hus och en nedlagd affär och där bakom kanske ett missionshus som någon nu byggt om till bostad. Men värmlänningen som nu bodde i Gävle kunde berätta att inte långt bort i en viss riktning så finns det en större ort än den som tåget stannat på… Förr drog man förstås järnvägen genom de samhällen som var betydelsefulla DÅ och sådant ändras ju med tiden… I Hofors måste man än idag åka ända till Robertsholm för att gå på tåget… Hemma i Ludvika har vi en alldeles underbar gång- och cykelbana som löper ända från Grängesberg till Stensbo, längs sjön Väsman, men den cykelbanan hade vi inte haft, om man inte beslutat om att riva upp rälsen där för längesedan!
Intet ont som inte för något gott med sig.
Ett av de gamla TGOJ-tågen som förut trafikerat sträckan Grängesberg-Oxelösund, åkte vi senast med i slutet av 2015. Det är kul att det finns entusiaster som gör sådana resor möjliga! Jag brukar annars cykla på den gamla järnvägsvallen på somrarna ibland och varje gång jag gör det, så tänker jag på alla dem som åkt tåg där förbi. Kvar i kanten av cykelbanan finns både gamla stationshus, rester av perronger och påfyllningskärl för både kol och vatten. Man får sig ett stycke järnvägshistoria enbart genom att cykla vägen fram, alltså.
En paus på vägen
I tvåan på gymnasiet skrev jag ett inlämningsarbete i historia som handlade om järnvägarnas framväxt i Sverige. Det var spännande att förstå hur det gradvis hade blivit ett ansenligt järnvägsnät som förband varje postort värd namnet med nästa… och den kunskap jag förvärvat genom att läsa delar av den tjocka boken (som jag nu glömt namnet på) hade jag nytta av när jag senare jobbade på Posten i Stockholm, där de gamla postiljonerna kunde rabbla tåglinjer som ett rinnande vatten och berättade hur de stått i tågkupéer och sorterat post medan tågen åkte…
Vart ska vi?
Mer nedslående var förstås att i den senare delen av boken jag studerade, konstatera att man sedan omvärderade järnvägens vara eller icke vara och bestämde sig för att riva upp rälsen och satsa på bilvägar… För den som vill läsa mer om detta kan jag tipsa om ett snabbspår. Där får du till exempel koll på vem han var egentligen, han som kallades för Järnvägs-Rosen eller kanske följa vad Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum har för sig. Vill du riktigt grotta ner dig kan du besöka Sveriges järnvägsmuseum i Gävle eller faktiskt åka ångtåg med Östra Södermanlands Järnväg från Läggesta:
Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum
Sveriges järnvägsmuseum i Gävle
Spår mot framtiden
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 