Trehundrafjortonde åseriet: Turist i USA-Att flyga inrikes i USA

Den första inrikesflygning jag gjorde i USA var för många år sedan när min ordinarie flight till New York blev inställd utan närmare förklaringar eller möjlighet att omboka. Efter lite påstridig diskussion med markpersonalen på Kastrup blev flighten ombokad men i stället för att gå direkt, så som den ursprungliga rutten, innebar den ombokade biljetten att jag skulle byta både i Reykjavik och i Boston… Det var på det sättet jag fick erfara hur det kan vara att flyga inrikes i USA. Den första insikten som drabbade mig lika hårt som ett knytnävsslag i magen, var att jag inte längre förstod engelska…i alla fall inte den engelska som vår steward talade. På internationella flygningar har jag aldrig undrat över vad personalen i kabinen säger. Jag har alltid förstått engelskan, från första stavelsen till den sista… I efterhand kan jag konstatera två saker angående den unge stewardens engelska:

  1. eftersom han jobbade på en inrikesflygning så KAN det ha varit så att han tänkte att alla på hans flight förstår allt och därför behöver han inte anstränga sig att tala vare sig tydligt eller långsamt, inte heller behöver han avstå ifrån dialektala särdrag i någon form.
  2. min egen trötthet efter lång väntan och ombokningar kan ha spelat mig ett spratt, eftersom jag endast kunde förstå den här mannens välkomsthälsning och gester… resten var alldeles för snabbt och framförallt helt obegripligt, vilket skrämde mig…

Med min logik, nu när det alltså var ett faktum att jag inte begripit något, så blev det livsnödvändigt att läsa den lilla broschyren med säkerhetsföreskrifter VÄLDIGT NOGA. Vidare blev det självklart att studera det lilla flygplanets inredning och detaljer som avslöjade var nödutgångarna var, om det fanns uppmärkta skyltar med instruktioner för vad man skulle göra vid eventuell fara… Dessutom fick jag förstås oroa mig för redan nu, hur jag skulle kunna ta mig till mitt hotell i centrala New York nu när den förbeställda anslutningsbussen redan väntat på fel flygplats i väldigt många timmar på mig…(snarare redan gett upp och åkt tillbaka till garaget)… Jag kan avslöja att resan gick alldeles utmärkt och att jag anlände till JFK välbehållen, men med minnet av just den här resan i behåll, har andra inrikesflygningar i USA alltid kommit att  jämföras med denna första resa.

Under vår semesterresa i USA, där vi först tillbringat några dagar i Miami, reste vi sedan vidare till San Francisco. Förväntan inför resan var stor, eftersom vi för första gången skulle resa till USA:s västkust. Dagarna i Miami, som inneburit sevärdheter av olika slag, skulle nu bytas mot nya intryck i en annan ände av detta vidsträckta land. Det är en sak att sitta hemma i Sverige och titta på kartan och se hur långt man ska åka och en helt annan att vara där på plats. Det är svårt att förstå att man måste åka flera timmar när man korsar ett och samma land, men samtidigt är just detta lite av tjusningen. Man reser mellan olika tidszoner, man förflyttar sig ”tillbaka i tiden” och till andra naturtyper och klimat, men är ändå kvar i ett och samma land. Fascinerande!

Vi noterade att man som turist får kämpa lite extra för att förstå hur det går till just på inrikesflygterminalen. Alla förutsätter (verkar det som) att inrikesflygresenären är van vid hur det går till, kanske till och med bor i landet och har rest mycket inrikes förut. Vi fick verkligen fråga oss fram i Miami och fick ganska korta och snäsiga svar, ibland alltför knapphändiga, vilket ledde till att vi fick fråga på nytt. Ett svar kunde vara ”fråga mannen i den vita skjortan därborta”, men i den riktningen fanns ingen man med vit skjorta, endast kvinnor i blå uniformer. Nästa skillnad mot internationella flygningar under vår resa var att man också var nyfikna på vad vi hade planerat att göra på de olika resmålen. Vi förstod det som att det hängde samman med de terrorhot som piblicerats i svenska tidningar. Kanske ville man inte ha utländska medborgare på enkelresor inrikes? Oavsett, så var frågorna ungefär ”Och varför ska ni stanna i San Francisco? Ska ni inte resa vidare?”

Samma erfarenhet hade vi när vi reste från San Francisco till Philadelphia. Det var som om flygplatspersonalen hade uppfattningen att inrikesresenärer per definition är vana vid resor på den aktuella linjen, att man hittar på både den flygplats man flyger ifrån och den man anländer till… Hursomhelst så har det för vår del inte varit något konkret problem med att resa inrikes, förutom de noggranna frågorna om vad vi, som  ju är försedda med svenska pass, har tänkt göra på resmålet… San Francisco-Philadelphia skulle kunna vara den perfekta geografilektionen, om jag hade haft fönsterplatsen… Nu hade jag inte det. I stället läste jag och njöt av att flygningen var lugn och skön. Väl framme följde proceduren med att hitta rätt igen… Vi kom på oss själva med att hålla passet i handen för att vara beredda inför passkontrollen, när vi plötsligt stod vid bagagebandet på väg ut ur byggnaden och insåg att vi som inrikesresenärer denna gång inte alls behövde visa passet… Vi hade i likhet med alla övriga amerikaner bara gått rakt av planet utan någon som helst kontroll. Skönt! Där fanns en klar fördel med inrikesflyget, alltså! 🙂

 

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.