Idag är huvudnyheten i svenska tidningar att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad har avlidit. Det får mig att minnas IKEA:s roll i mitt liv. Det är märkligt vilken genomslagskraft ett företag kan ha för en alldeles vanlig gräsrot.

Möblemanget i min lägenhet består till ungefär en tredjedel är arvegods, en tredjedel är möbler som min far, som är snickare, har snickrat. Den återstående tredjedelen är möbler från IKEA, men med olika många år på nacken. Det är nog ganska vanligt för en svensk familj, möjligen med undantag av de hemsnickrade möblerna. En stor soffa som heter Kivik var nyligen en del av möblemanget i mitt hem och i en annan del av vardagsrummet fanns en hel vägg med bokhyllan Billy. Nyligen hamnade soffan i exmakens hem och bokhyllorna med innehåll hamnade hos mig…

Att klara av att montera en möbel med hjälp av en sprängskiss är lite av ett examensprov för den som tycker sig kunna tänka logiskt… Det fick vi erfara när vi monterade ihop vår Kivik, men även i samband med flytten nyligen då ena dottern på egen hand plockade ihop både säng och byrå i serien Malm. Trägen vinner… Namnen på produkterna i IKEA-varuhusen har vi skojat om med amerikanska vänner och en av dem skickade denna bild till mig: 

När vår familj besöker IKEA följer vi vissa invanda mönster, varav ett av dem är att äta i restaurangen. Den största köttbullsportionen brukar locka den hungrigaste, medan jag äter gravad lax med hovmästarsås. Döttrarna äter gärna något med tillbehöret pommes frites, till exempel kycklingfilé…om de inte för stunden är sugna på köttbullarna eller laxen de också… På vägen ut händer det att vi äter en ”stödkorv” om vi INTE har ätit i restaurangen…

När jag var liten och följde med mina föräldrar på IKEA i Kungens kurva tjatade jag alltid om att få leka i bollhavet. När det äntligen fanns tid för det, var jag för gammal. Till Småland som är IKEA:s nuvarande koncept för inlämning av barn, har jag inte lämnat in mina barn, eftersom de också är för stora och därför är de i stället med och lägger saker i kundvagnen, vilket resulterar i ett allt längre kvitto för varje gång vi besöker varuhuset… Det borde kanske finnas något tonårsalternativ, under namnet #mobilsoffan, där man kunde lämna in personer som är mellan 14-18, för att sedan hämta dem när man själv har köpt dagens trave med värmeljus och servetter?

IKEA är ett företag jag gärna skulle jobba för, om jag inte redan hade världens bästa arbete. Det är något tilldragande med det där hurtigt svenska i deras blågula kläder och alla namnen på varorna, som är så otroligt svåra att uttala för mina utländska vänner. Många med mig hyser kanske ett visst mått av beundran för Ingvar Kamprad vars affärsidé med platta paket med omonterade smådelar tydligen passade fler än vad konkurrenterna någonsin kunde drömma om… IKEA:s spridning över världen har jag bara sett som vanlig konsument, till exempel i USA. När vi övernattat hos vänner i New Jersey har vi sovit i miljöer som kändes som hemma, eftersom möbleringen var från IKEA. Om någon skulle ta bort allt som är från IKEA i mitt hem, så skulle jag, innan jag hunnit ersätta allt, inte ha något att äta på eller med i mitt kök…inte kunna sova, eftersom golvet är kallt och hårt utan säng, madrass, täcke, kudde och påslakan… Jag skulle inte kunna laga mat på min spis förrän jag varit någon annanstans och köpt kastruller och stekpanna och inte skulle jag heller ha något att bära min smutstvätt i… Säga vad man vill, men Ingvar Kamprad har verkligen lyckats få genomslagskraft med sitt företag! Åtminstone i mitt liv…