Trehundrasjuttioandra åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 3

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Två veckor är en väldigt lång tid att vänta på ett besked och jag förstår att andra väntar längre… Jag lämnade undersökningsrummet och tänkte att min egen fantasi och alla farhågor hade varit betydligt värre än hur det egentligen kändes att genomgå biopsin. Verkligheten utanför undersökningsrummet uppenbarade sig. En vaktmästare på stege klättrade under innertaket och försökte undersöka fästanordningarna för lamporna i korridortaket och jag förstod att sköterskan kallat på honom. Hela mitt besök på det här lasarettet var redan så surrealistiskt och konstigt för mig, att detta med två lampor som faller från taket liksom passade in i bilden. Det kändes som en märklig dröm där man inte riktigt vet hur det ska sluta, medan konstigheterna radas upp, en efter en. En fallande lampa eller två är en del av bilden…

De följande två veckorna hade jag som vanligt fullt upp på jobbet. Att vara lärare innebär aldrig någon rast och ro under terminstid, så icke heller denna gång. Men den lediga tid jag hade, grubblade jag över min cancer… Skulle jag bli tvungen att operera bort det ena bröstet eller kanske båda? Hade cancern kanske redan spridit sig till andra delar av kroppen? Hur länge överlever man i så fall? Prognosen för bröstcancer är ju så olika från individ till individ och jag har alltid varit sådan att när jag inte vet, så drar fantasin iväg…

När provsvaret till slut kom och meddelade mig att förändringarna i mitt bröst hade varit normala och ingenting jag behövde oroa mig för, så hade jag på sätt och vis befunnit mig i dödens väntrum i min fantasi under den tid som förflutit från undersökningen till det glädjande beskedet att jag alltså inte var sjuk. Att jag hanterat min tänkbara bröstcancer på detta sätt och så att säga tagit ut ”döden” i förskott tror jag var ett av skälen till mitt eget förhållningssätt ett och ett halvt år senare när det konstaterades i en helt annan undersökning att jag verkligen hade cancer. På något underligt vis ser jag därför de där veckorna i djup sorg och med allvarliga existentiella grubblerier om en tänkbar cancerdiagnos och dess följder som en märklig form av förberedelse och dessutom som en period i mitt liv som jag är tacksam för att jag genomlevde.

Jag vill understryka att det jag berättar här är hur jag upplevde min tid i ovisshet. Detta är individuellt och det kommer att framgå i kommande åserier, då jag berättar om en period i mitt liv som tog sin början arton månader efter ovanstående händelse.

Läs mer i ett senare åseri om du vill…

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s