Trehundrasjuttiotredje åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 4

Jaha? Då skulle livet återgå till det normala igen. Jag hade inte bröstcancer. Det var för snart sex år sedan, som jag fått beskedet att förändringarna i mitt högra bröst som man undersökt mycket noga i slutändan inte var någon bröstcancer. Jag kunde andas ut… Men läkaren som lämnat beskedet hade gjort det med tillägget ”nu kan du bejaka din kvinnlighet!” som om jag hade ansett att det var där skon klämde. Mina olika besök i vården hade jag samtalat med vänner om och en av mina vänner hade liknande erfarenheter som mina egna. Också min väninna hade oroat sig väldigt mellan provtagning och provsvar, men inte heller hon hade i slutändan någon cancer, utan andra problem, som gick att åtgärda med ett enkelt ingrepp. När hon också fått den där kommentaren om att hon borde bejaka sin kvinnlighet, tänkte jag på ett annat sätt än innan. Då tänkte jag att det skulle kunna vara så att den läkare vi båda hade mött, tyckte att det var ett adekvat sätt att avsluta en patientrelation på ett upplyftande sätt. Att vi inte hade tagit emot det på samma sätt som läkarens intention varit, var egentligen en annan historia, resonerade jag. I efterhand tror jag att man generellt är så fokuserad på att förstå allt som sägs i en så sårbar situation som en undersökning hos en läkare, att man väger varje yttrande på guldvåg och funderar över dess betydelse in absurdum. Ännu en gång hade jag anledning att fundera över något att ta med mig till senare. Det blev tydligt för mig att jag i en liknande situation i framtiden skulle behöva ha någon med mig som kunde vara mina ”öron” när jag själv skenade iväg och tolkade vad jag hörde.

2011 inleddes alltså med den där ”jag har inte bröstcancer”-händelsen och sedan rullade året igång med massor att göra på jobbet. I min iver att ta hela livet i famn tog jag på mig för mycket ansvar på jobbet. Det innebar i praktiken att jag undervisade flera olika grupper samtidigt, trots att de befann sig på olika nivåer i ämnet. På senvåren var jag helt sönderstressad, men slutförde ändå uppdraget och betygsatte de aktuella eleverna och tänkte på att jag skulle vila mig ordentligt under sommaren. Jag vidtalade min rektor om att det inte skulle vara hållbart att ha endast en individ (jag) på den här omfattande uppgiften. Hon påminde mig om att jag själv önskat att få prova, men respekterade att jag ville backa till färre elever och färre kurser och lovade att fundera ut något inför höstterminen.

Men under mitt sommarlov, just när jobbet känns som mest avlägset och min upplevelse var att jag verkligen var LEDIG, så hände något som förändrade mig och mitt liv och i förlängningen också min inställning till just livet. Jag och mina döttrar gjorde en utflykt tillsammans med min pappa. Vi kan säga att vi reste i hans fotspår och tittade på miljöer som han varit i som barn. Vi höll oss huvudsakligen i Hedemora kommun i byar och samhällen där han lekt som barn.I sin ungdom var pappa spelstyrare i Intrångets gruva. Han har ofta berättat om detta och jag har följt med honom upp i gruvlaven förut, både för att höra honom berätta om arbetsuppgifterna där och om gamla minnen från den tiden, men också för att det är så fin utsikt från gruvlaven. Nu ville jag att också flickorna skulle få den här möjligheten och därför åkte vi till Intrånget. Vi åkte i pappas Amazon 1965, som likt den gamla bilen i Svenne Rubins text är Californiavit och har en ratt i bakelit… Efter att han hämtat nyckeln, gick vi in i byggnaden. Precis innanför dörren säger pappa:

”Titta på den här kvadraten här i golvet! Här under är schaktet!”

Sedan klättrade vi uppför de väldigt tvära trapporna, som nästan är som stegar, tycker jag. Det är öppet och möjligt att se mellan stegen, så att man får en uppfattning om hur högt man kommit… Jag gick före barnen, men jag minns hur jag hela tiden nästan tjatade på dem att de inte skulle ramla ner, att de skulle akta sig att man kunde halka… DE var inte rädda alls. Men JAG var rädd och jag har ALDRIG före detta datum varit höjdrädd. Nu tänkte jag på den där kvadraten i golvet och schaktet därunder och hur ologiskt det än må vara för någon annans tankevärld, så tänkte jag att just idag, så skulle betongen kunna rämna och schaktet rasa samman… Det gjorde mig oerhört rädd och ängslig och för mig var det en chock att jag på allvar kände just så, inför något så otänkbart som att schaktet skulle rämna just denna dag.

När vi väl var däruppe där jag annars brukat beundra den milsvida utsikten och tillsammans med pappa resonera om vad det är man ser, så vågade jag inte gå fram till kanten, men jag vågade heller inte gå nära den öppning i golvet som utgjorde vägen ner. Jag var rädd helt enkelt… Det var en rädsla som var utanför mig själv, på ett okontrollerat sätt. Jag förstod inte var den kom ifrån. Nedför alla trappstegen backade jag. För att inte skrämma barnen sa jag ingenting om hur jag kände det, men jag var chockad över insikten att jag som aldrig förut känt skräck eller rädsla i en liknande situation, nu nästan inte kunde klara av att ta mig ner på marknivå utan att grina. Någon vecka senare hände något liknande.

Då var min familj på en semesterresa i södra Sverige. Vi hade bestämt oss för att barnen skulle få se så mycket som möjligt av det Sverige som är söder om vår hemstad. Därför företog vi en resa som gick längs ostkusten på nervägen och på västkusten på hemvägen. En av de många platser där vi stannade till för en paus var Kullaberg utanför Höganäs. Vi hade tittat på Kullamannen med barnen och tyckte att det kunde vara intressant för dem att se platsen. Det visade sig också att de tyckte att det var roligt, men DET gjorde inte jag… Jag minns att jag stod högt upp på en av klipporna, långt ifrån närmaste avsats, långt ifrån det skyddande och tillräckligt höga staketet som avskilde oss från det branta stupet ner mot havet. Trots att jag alltså var på en alldeles säker plats var jag oerhört rädd och orolig över att vi skulle ramla ner därifrån. Barnen fick återigen förmaningar om att inte gå för långt ut mot stupet, att akta sig och så vidare. Själv kämpade jag med mig själv och ville bara bort därifrån. Det var en solig och vacker dag och allt var egentligen bara fint där, kunde jag tänka som från utsidan, men inifrån var allting, allt jag annars brukade känna, helt uppochner. På vägen tillbaka till hotellet började jag plötsligt gråta. Jag förstod inte själv varför. Kanske hade spänningen efter upplevelsen av svindel på Kullaberg släppt?

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s