Jag minns att jag stod högt upp på en av klipporna, långt ifrån närmaste avsats, långt ifrån det skyddande och tillräckligt höga staketet som avskilde oss från det branta stupet ner mot havet. Trots att jag alltså var på en alldeles säker plats var jag oerhört rädd och orolig över att vi skulle ramla ner därifrån. Barnen fick återigen förmaningar om att inte gå för långt ut mot stupet, att akta sig och så vidare. Själv kämpade jag med mig själv och ville bara bort därifrån. Det var en solig och vacker dag och allt var egentligen bara fint där, kunde jag tänka som från utsidan, men inifrån var allting, allt jag annars brukade känna, helt uppochner. På vägen tillbaka till hotellet började jag plötsligt gråta. Jag förstod inte själv varför. Kanske hade spänningen efter upplevelsen av svindel på Kullaberg släppt?

Jag förstod att jag var sjuk och att något blivit fel med mig, men jag visste inte vad det var. Dessa symptom upplevde jag ändå som ”engångsföreteelser” men sedan kom ett annat symptom som jag faktiskt kände igen! Det var något som jag varit fast för lite till och från under tidigare år, nämligen ett tryck över bröstet som jag första gången det hände trodde var en hjärtinfarkt, eftersom jag fullständigt tappade känseln i armarna. Den första gången det hände gick det över fort. Den andra gången råkade jag sitta i matsalen omgiven av några vårdlärare och skolsköterskan. Jag berättade hur det kändes och uppmuntrad av min dåvarande rektor, följde jag med skolsköterskan till hennes mottagning och hon kollade min puls och ställde lite frågor… Hon menade att det nog kunde vara panikångest… Hon tog sig tid att förklara för mig att det kunde kännas obehagligt, men att det i princip var ofarligt.

Nu när sommaren var som vackrast hade alltså den där typen av smärtor kommit tillbaka, kombinerade med den oförklarliga debuten av höjdskräcken. På vårdcentralen hittade man inga fel och jag fick lyssna på kommentarer om att panikångest kan bli värre av att man tror att man ska få en panikattack… Vilket moment 22!!! Om man har haft en panikattack en enda gång, så är man faktiskt rädd från och med den stunden att återfå samma oförklarliga och också oväntade känsla av ”schack matt” i kroppen, speciellt i ett läge då man inte har någon egen metod för att häva attacken… Det har jag NU, några år senare, men då hade jag inte det. Läkarna på vårdcentralen avlöste varandra under den kommande hösten och hos varje stafettläkare fick jag dra mitt livs historia för att sedan lyssna på deras sinsemellan helt olika teorier. De hade verkligen helt olika tankar om vad man kunde göra, eller inte… De tre första läkarna menade i princip att nu fick jag väl må så här, för det fanns ju inte några fel på mig enligt de prover som togs, men villigheten att ändå skicka iväg mig på olika provtagningar visste inga gränser och jag fick alla mina märkliga panikångestrelaterade problem kollade. Synrubbningar, yrsel, sömnbrist, hjärtklappning, allt!

Den fjärde läkaren sa att det nog var en panikångest kombinerad med utmattningsdepression till följd av min arbetsbörda under vårterminen och han valde att dels ställa mig i kö till en KBT-terapeut, dels anmäla mig till en sömngrupp, där man skulle komma igång med goda sömnvanor. Sedan berättade han att han ansåg att dessa åtgärder var fullt tillräckliga, men eftersom jag mådde så dåligt just då och hade dagliga panikattacker, så ville han dessutom att jag skulle medicinera med något SSRI-preparat och tillfälligt ta insomningstabletter. Jag följde ordinationen, men började också i sömngruppen och gick till KBT-terapeuten. Efter ett par veckor mådde jag redan mycket bättre och efter en månad mådde jag riktigt bra.

Det var en kombination av alla de där åtgärderna tillsammans. I sömngruppen fick jag dessutom lära mig att somna UTAN insomningstabletten, så den hann jag aldrig bli beroende av… Med hjälp av KBT-terapeuten fick jag träna mig i att förhålla mig till panikattackerna och hur jag kunde tänka och agera för att slippa råka ut för dem över huvudtaget. Vi arbetade med en jättebra bok och upprinnelsen till det var att terapeuten undrade om jag var en läsande person eller inte. Jag sa att jag gärna läser och tycker att det är kul. Terapeuten menade att boken skulle kunna hjälpa mig även i framtiden om jag skulle ”trilla dit igen” och därför drog vi igång arbetet med boken. Ju fler av bokens övningar jag gjorde och ju mer jag läste om de bakomliggande mekanismer som styr panikattacker, desto längre blev det mellan attackerna. Parallellt med mitt och terapeutens arbete med detta, skrev jag en dagbok om panikångesten och märkte efter en tid att jag ”inte hade något att skriva om” för jag hade mått ganska bra den dagen.  SSRI-medicinen åt jag vidare något ÅR faktiskt, men nu är jag sedan flera år fri från den och jag känner inte att jag är i behov av den längre. Vill du läsa handboken jag nämnde här ovanför?

Carlbring, P & Hanell, Å. ( 2007). Ingen panik. Fri från panik- och ångesattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi. Stockholm: Natur och Kultur.

Vintern 2011/2012 hade jag alltså nyss tagit mig ur det värsta av panikångesten och hämtat igen en massa sömnbrist som under hösten 2011 var så omfattande att jag ibland somnade efter jobbet, för att jag inte orkade hålla mig vaken till kvällen. På det hela taget kände jag mig både frisk, pigg och glad! Då var det återigen dags för mammografiundersökning vid Gustaf Wasa Hotell i Borlänge och det hade hunnit bli april 2012…

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…