Vintern 2011/2012 hade jag alltså nyss tagit mig ur det värsta av panikångesten och hämtat igen en massa sömnbrist som under hösten 2011 var så omfattande att jag ibland somnade efter jobbet, för att jag inte orkade hålla mig vaken till kvällen. På det hela taget kände jag mig både frisk, pigg och glad! Då var det återigen dags för mammografiundersökning vid Gustaf Wasa Hotell i Borlänge och det hade hunnit bli april 2012…

Återigen var de snabba med återkopplingen från mammografin och beskedet liknade det jag hade fått då jag trodde att jag hade fått bröstcancer. Du kanske har läst om detta i det trehundrasjuttionde åseriet. Nu hade jag lärt mig en sak: Ta inte ut något i förskott, vare sig det är positivt eller negativt. Jag var självklart inte glad över att få åka in för den kompletterande undersökningen på Falu lasarett, men jag var heller inte panikslagen eller så… Jag bara ställde in mig på att åka dit och leverera, kan man säga… Dessutom bestämde jag mig för en strategi som jag tänkte kanske skulle hjälpa mig att hantera situationen. Min strategi gick ut på att jag skulle försöka invänta besked om hur det egentligen förhåller sig i stället för att själv spekulera. Tidsintervallet mellan mammografiundersökningen på Gustaf Wasa och den kompletterande undersökningen i Falun var tre veckor. Det är en lång tidsrymd om man oroar sig och våndas, men jag försökte hålla mitt löfte till mig själv och såg till att stoppa de oroliga tankarna så gott jag kunde. Dessutom har ju en lärare fullt upp just den tiden på året, så jag var inte direkt sysslolös på jobbet, utan kunde ”glömma bort” kallelsen till Falun långa stunder varje dag. Men vid kompletteringen i Falun så hittade läkaren ändå ”något” som skulle undersökas närmare och man bestämde att en biopsi skulle tas. En ny åktur med hissen upp i taket alltså… Nåja. Det hade jag ju gjort förut, så också nu gick det att hantera oron genom att tänka att jag ändå visste hur det gick till och att jag skulle klara av situationen.

Det tog en vecka för provsvaret att bli klart och skickas till mig. Här hände det enda jag har synpunkter på i efterhand…och läkaren jag träffade var lika besviken som jag över detta och menade att han skulle ta reda på vem som bilagt informationen och förklara för hen att detta inte var OK.  Någon hade nämligen till min kallelse lagt med som bilaga en förfrågan till patienter med cancerdiagnos… Bilagan var en förfrågan från Patologavdelningen på Falu lasarett och den första meningen lyder enligt följande:

”Du kommer att behandlas för en brösttumör”

För mig var det alltså så att detta var en bilaga till ett brev från min läkare. Läkaren skrev inte ordet brösttumör på ett enda ställe i sitt brev, men jag var ändå helt chockad! Eftersom avsändaren var mammografimottagningen vid Falu lasarett läste jag brevet redan ute vid postlådan, knäckte ihop direkt och började gråta. Jag var hemma på lunchen och det var samma dag som studenten gick av stapeln. När jag kommit tillbaka till jobbet satt jag apatiskt i hörnet utanför mitt klassrum i en soffa och grinade i två timmar, innan jag kunde samla ihop mig tillräckligt för att gå hem för dagen. Alla studenterna skrålade som brukligt och jag kunde inte känna någon glädje, för jag hade fått cancer!

Läkaren hade i sitt brev upplyst mig om att fynden från biopsin hade visat att man borde ”gå vidare med utredningen” och att tid hade bokats för magnetkamera. Vidare fanns information om att undersökningen med magnetkamera skulle visa om man skulle behöva göra ett kirurgiskt ingrepp. För säkerhets skull hade man redan bokat in ett samtal med den kirurg som skulle utföra operationen. Det var en skolkamrat till mig… Hur skulle detta bli? En gnagande oro ersatte den första skräcken, men så tänkte jag på mitt löfte till mig själv. Nog skulle det gå att försöka hantera den här ovissheten med att helt enkelt avstå ifrån att fundera för mycket… På jobbet hade jag kloka arbetskamrater som stöttade och hemma var det snarare jag som stöttade och förklarade. En av dem bad jag att följa med mig när jag skulle till Falun på information om hur bröstoperationen skulle gå till. Jag ville ha med mig extra ”öron” utifall att jag skulle bli ofokuserad på något sätt. Den där skolkamraten jag oroat mig för… Vad löjligt det kändes att jag känt den oron! Hon var lika varm, trevlig och generös som hon varit när vi som unga sjöng i samma kör och när vi återkopplat lite snabbt till den gamla goda tiden visade det sig att hon även var ytterst professionell. Att just hon skulle operera kändes som en extra trygghet för mig.

Plötsligt var datumet för operationen där. Man tog en bit av höger bröst den 28/6 och sjukskrivningen varade ända in i augusti. Även om man tagit bort cancern i bröstet, så skulle jag genomgå strålning, men man hade gjort bedömningen att ingen cellgiftsbehandling skulle vara nödvändig. Sommaren som sjukskriven kände jag mig ändå underligt pigg, som om jag blivit av med något ont. Man kan beskriva känslan som en lättnad. Det gjorde ont i såret, så jag kunde inte hålla på med en massa tungt arbete, utan fick ta det lugnt, men mentalt mådde jag bra. Överläkaren, tillika min skolkamrat, hade försäkrat mig att man verkligen fått bort all cancer, men att strålning i denna situation skulle genomföras för säkerhets skull. Det fanns två lasarett att ”välja på” och jag funderade därför mellan Gävle eller Örebro och valde Gävle. Det var ett lyckokast! Mitt första besök i Gävle var en information om hur det går till och samtidigt fick jag de tre tatueringar på kroppen som behövs för att man alltid ska hitta det korrekta stället att bestråla. En tatuering mitt emellan brösten, och en på vardera sidan. Men det är ingen cool dödskalletatuering precis… utan en pytteliten grön prick. Än idag tittar jag på de tre prickarna och tänker på tiden i Gävle… I mitt nästa åseri kan du läsa om tiden i Gävle. Det var en fantastisk period i mitt liv! Jag hoppas kunna förmedla till dig på vilket sätt och varför jag tror att det blev en så positiv upplevelse. Men mer om detta kommer alltså i nästa text.

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…