Överläkaren, tillika min skolkamrat, hade försäkrat mig att man verkligen fått bort all cancer, men att strålning i denna situation skulle genomföras för säkerhets skull. Det fanns två lasarett att ”välja på” och jag funderade därför mellan Gävle eller Örebro och valde Gävle. Det var ett lyckokast! Mitt första besök i Gävle var en information om hur det går till och samtidigt fick jag de tre tatueringar på kroppen som behövs för att man alltid ska hitta det korrekta stället att bestråla. En tatuering mitt emellan brösten, och en på vardera sidan. Men det är ingen cool dödskalletatuering precis… utan en pytteliten grön prick. Än idag tittar jag på de tre prickarna och tänker på tiden i Gävle… Det var en fantastisk period i mitt liv! Jag hoppas kunna förmedla till dig på vilket sätt och varför jag tror att det blev en så positiv upplevelse. 

Det var i september 2012 som jag tillbringade ett antal veckor på strålningsenheten i Gävle. Jag fick 25 doser med ”vanlig” strålning på hela bröstområdet från tre positioner och därefter fick jag åtta doser med så kallad ”boost” på just operationsärret. Jag var sjukskriven en vecka efter avslutad strålning och var åter i tjänst efter höstlovet 2012. Perioden i Gävle betydde alldeles oerhört mycket för mig på många olika sätt. Man kunde välja att göra på lite olika sätt. Dels kunde man välja att ”åka emellan” och om man gjorde det, så skulle man tillbringa väldigt mycket tid på tåget till och från Gävle varje dag. Jag älskar verkligen att åka tåg, men jag hade hört att en biverkan vid strålning kan vara att man blir oerhört trött och att denna trötthet infinner sig blixtsnabbt, utan förvarning. Därför tog jag tacksamt emot erbjudandet att stanna kvar i Gävle på patienthotellet. Det är lite för långt till Gävle för att jag bara ska åka dit och kolla läget, så innan jag kom dit visste jag inte hur det där patienthotellet skulle se ut. Men det var inget problem. Det fanns släktingar som berättade att det var lite grann som ett logement ungefär eller som när man bor på vandrarhem. Man får rå sig själv och fixa mat i ett kök som man delar med andra och så delar man gemensamhetsutrymmen om man till exempel vill se på TV. Det lät ju helt OK. Sommaren gick och jag kände tillförsikt och hopp. Jag började ställa in mig på min strålande höst…

Ju närmare datumet kom, desto mer koll fick jag ju och då informationen om patienthotellet kom, så visade det sig att Gävle lasarett hade stängt det gamla patienthotellet för en tid sedan, för att det var i stort behov av renovering. Därför bodde alla patienter i stället på hotell Clarion Winn mitt i centrala Gävle. Som helt ensam, en ö i världen, en person utan vänner i just Gävle, steg jag in på hotell Clarion Winn den 3 september 2012. I receptionen möttes jag av en varmt leende kvinna som verkligen hörde sig för om mina önskemål om hotellrummet och om det var något jag undrade över etc. Hotellrum i flera veckor… Hm… ”Har ni rum med badkar?” undrade jag. Det var inga problem, menade hon och sedan valde jag alltså varje gång ett rum med bad på den våning där hotellet valt att inhysa alla personer som var patienter på Gävle lasarett och behövde övernatta. Våning två… Av rättviseskäl flyttades vi runt från vecka till vecka, så att alla någon gång skulle få bo i ett nyrenoverat rum eller ha otur och bo nära hissen där det var lyhört, men ändå minns jag tiden på Clarion som enbart lyxig. Jag var ju sjuk, men inte sjukare än att jag kunde njuta av tiden i Gävle på andra sätt.

Förutom detta med rummet och att man kunde påverka det, så fanns det andra saker med hotellet som gjorde att man redan innan man hade tagit den ödesdigra promenaden iväg till lasarettet för sin strålningsdos, kunde känna sig ompysslad och sedd på ett sätt som man verkligen behöver om man är sjukskriven. Kvinnan i receptionen berättade nu att alla de patienter som liksom jag skulle strålas, brukade bli placerade vid två speciella bord i restaurangen om de själva ville det. Receptionisten berättade för mig att om jag inte alls ville ingå i någon grupp, så kunde jag helt sonika gå förbi de där två borden och ingen där skulle veta om att jag också var en strålningspatient i så fall. Men, sa hon, det är många som tycker att det är trevligt att ha någon att småprata med eftersom det är så mycket tid man tillbringar här på hotellet i väntan på att nästa dag ska börja, så att man får gå iväg och få sin strålningsdos igen.

Det var självklart för mig att följa kvinnans råd och när jag kom fram till de två anvisade borden, så fanns en ledig plats för mig vid det ena. Innan jag satte mig, gick jag ett varv och hälsade på alla och sedan kom en kypare och tog upp beställningar. Det gick lite trögt att småprata i början av måltiden, men det fick väl lossna senare tänkte jag… Efter middagen den andra dagen var det en äldre man som påpekade att innan jag och två andra lite yngre kvinnor hade dykt upp här, hade det alltid varit mycket tyst vid måltiderna och nu menade han att det blivit riktigt trevligt, nästan så att man glömde att man var sjuk… Det var precis det som var så intressant med den här perioden i mitt liv… Jag var där ”på heltid” och hade all tid i världen till att endast ta hand om mig själv. Maten på hotellet var alldeles fantastisk och både personalen och servicen var toppen. Med den inramningen hade det ju inte spelat någon stor roll hur det var på lasarettet, men också där var det helt enastående.

Mer om det i nästa åseri…

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…