Trehundrasjuttiosjunde åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp och gott om hopp, Del 8

 

Lövgluggen i Gävle

  Strålande september!

Tyst traskar Tänkaren till tidig trivsam träffpunkt

Tankfull!

Tycker tiden tappar tempo

Timglaset tippar…

Tiden tar timeout!

Toppen!

Dimman döljer dammarmen

Dagsljuset dröjer

Dunklet däri dungen döljer…

Döljer dagen?

Daggdroppar…

Dör dimslöjorna?

Driver daggen? Drar den?

Dagen!

Vindstilla vatten

Vingen vilar

Vandraren väcker vattenfågelns vackra vila

Vattenspegeln vågas, väcks…

Varsam ville vandraren vara

Vällustigt vältrar vattnet vid vattendelare

Vilt, vackert, vågat!

Forsens fara förskräcker!

Fridfullt färdas fåglarna, flyter fram, färdiga för frukost,

Får fralla från fina fiket…

Fjädrar finputsas, fåglar flyger från fikets fralla

Flyger en, flyger alla!

Galveån glömmer gårdagens grummel

Glittrar!

Ser stadsborna sin särdeles stolta stad?

Statyer sträcker stolt sina stela stenarmar

Spelar sin susande sång

Solen smeker stelheten

Sträckta skuggor slocknar

Strålande slutar septembermorgonen!

av Åsa Olenius 120922

Att vara i Gävle i de vackra höstfärgerna och varje morgon vara frisk nog för att för att promenera till lasarettet kom att bli en fantastisk lyx för mig. För varje dag försökte jag hitta nya stråk genom Bolongerskogen och dessutom ansträngde jag mig att njuta i fulla drag av den fina miljön när jag nu ändå skulle gå just där förbi. Ovanstående dikt är ett försök att återspegla den där återkommande känslan av naturens närvaro i vardagen som jag fick uppleva under de där veckorna. Varje morgon var en ny chans att leva! Just DET blev ju så övertydligt i sällskap med de övriga i vår grupp på lasarettet eftersom det var det många kämpade med… att överleva sin cancer. Vi bar alla vår historia förstås och jag lärde känna oerhört fina människor som jag känner en stor tacksamhet gentemot. Utan dem hade tiden i Gävle varit dyster och deprimerande eftersom den kantas av det faktum att inte alla överlever sin sjukdom. Men i den relativa glädje som vi tillsammans lyckades åstadkomma, tror jag att många fler med mig upplevde den där hösten som väldigt minnesvärd och speciell.

Det gick några veckor in i min strålningsperiod och så hörde två män av sig till just mig… Läraren i mig kanske? Jag vet inte… I alla fall råkade det falla sig så att jag blev tillfrågad av chefen på strålningsavdelningen på lasarettet OCH av chefen på Clarion Winn att försöka genomföra en liten undersökning bland de patienter som just då bodde på hotellet. Både lasarettets och hotellets respektive ledningar ville ta reda på om vi vad nöjda med att bo på Clarion Winn, jämfört med att bo på ett patienthotell liknande det som funnits i alla år tidigare. Som ordförande och sekreterare för det där lilla ”mötet” som jag och de andra patienterna höll, insåg jag att det inte enbart var jag om trivdes med hotell Clarion som ersättare för det gamla patienthotellet. Det visade sig vara en nära nog enhällig uppfattning. Men vilka var vi egentligen, vi som var där? En brokig skara! Ett spännande tvärsnitt… Många var förstås äldre, men i övrigt var det verkligen många olika slags människor, med väldigt skilda bakgrunder som alla hade det gemensamt att de nu genomgick en behandling för att försöka bli av med sin cancer.

På LINA3, som strålningsmaskinen där jag strålades hette, jobbade personer som verkligen passade för sitt uppdrag. De var alla mycket professionella och empatiska och samtidigt var de noga med att vara effektiva trots att deras patienter i många fall var mycket svårt sjuka.

De förklarade och tröstade dem som var ledsna, skojade med oss som var lite piggare och hade tips och råd för alla de krämpor man fick efter ett tag. Det bestrålade området färgades och blev rött och svullet och till slut grådaskigt och brunsvart och huden flagnade som vid solbränna. Jag trodde aldrig jag skulle få min normala hudfärg åter, men jag hade fel om det… ordningen är nu återställd… Förutom färgförändringarna kunde det värka och det gick inte att använda vanlig bh. Man ville helst vara utan… Eftersom jag inte genomgått någon cellgiftsbehandling hade jag håret intakt, men många av mina nyvunna vänner i patientgruppen hade förlorat delar av eller allt sitt hår. De hade antingen peruker eller vackra sjalar, men några av dem struntade i det och gick barhuvade eller hade en vanlig mössa. Deras ögonbryn saknades och några lät det vara så, medan andra målade dit ögonbryn. Många hade opererat bort sina bröst helt, medan andra liksom jag hade opererat bort en del av ett bröst eller endast det ena bröstet. Av dessa fanns de som bar bröstproteser och de som inte gjorde det. Männen i gruppen var där för prostatacancer. Också de hade olika långt framskriden cancer, med olika prognoser för hur det skulle gå. Tillsammans var vi alltså väldigt olika, men med denna gemensamma nämnare…cancer.

De många dagarna jag skulle fördriva var jag glad över att jag varit förutseende nog att skriva in mig på ett par högskolekurser som jag ville få avklarade. Personalen på LINA3 anpassade mina tider för strålning efter de tider jag behövde sitta uppkopplad i seminarier med Högskolan. Pluggade gjorde jag i Bolognerskogen eller i mitt hotellrum på Clarion Winn. På kvällarna läste jag vanlig skönlitteratur eller såg på TV, men med tiden hängde jag med de andra patienterna och pratade oändligt mycket om livet… Men gemensamt för oss alla var den oändliga tröttheten… Man orkade inte nattsudda. Jag sov till och med middag…

Med mig hem från Gävle efter avslutad strålning hade jag en fördjupad insikt om vad livet är värt, eftersom jag sett så många som inte skulle överleva sin kur. Med mig hem därifrån hade jag också andra människors livsberättelser och kände att jag blivit berikad, förundrad, förvånad och imponerad.

Hemma och bland vänner och bekanta var det kanske svårt att se och förstå vilken kick det var att vara i Gävle med alla de andra. I min närhet på hemmafronten fanns många som helt öppet väntade på att jag skulle bryta ihop. De frågade ofta om jag mådde dåligt och om jag kanske behövde tröst. Men så här långt i processen med min cancer hade jag endast en jätteportion med livsglädje att erbjuda dem som frågade. Jag var glad och lycklig över att jag kom så lindrigt undan med denna hemska sjukdom som skördar så många offer varje år. Jag är fortfarande glad för precis det. Men en sak har jag kvar som inte är lika positiv…och det är den där svaga lilla oron som gnager… Tänk om det kommer tillbaka… Tänk om jag blir sjuk igen!

Nu är min berättelse på detta tema slut… Jag skickar en tanke och ett ljus i mörkret till alla dem av mina Gävlevänner som inte klarade kampen mot sin cancer…

Tack för att du läste ända hit! ❤ 

Kram från Åsa

#asaole, Ett ensamt stearinljus

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s