Genom åren i vuxenutbildningen har jag noterat att många av mina elever från främst Mellanöstern, har en bakgrund som hantverkare. Till exempel har flera olika guldsmeder passerat mig.  Eftersom dessa guldsmeder av naturliga skäl tänker ”Yes!!! Jag har ett YRKE när jag kommer till Sverige!!! Jag kan börja jobba direkt!!!!” , så har jag haft anledning att svara på tusen frågor om varför svenskarna köper oäkta halsband på modebutikerna i stället för att köpa guld… Jag har även haft anledning att diskutera med samma grupp, guldsmederna, hur DE tror att deras MARKNAD ser ut, i ett land där de flesta har ”juveler” som inte är så dyra. Dessutom är traditionen så totalt annorlunda. I många av länderna där mina elever är födda, så är trenden antingen att man kommer till ett bröllop med en kontantsumma som present, ELLER så kommer man med  just det… GULD. Handen på hjärtat, hur många av mina svenska läsare brukar presenta ett brudpar med GULD i stor omfattning??? Nej…skulle inte tro det… Det blir en brödrost eller ett uppläggningsfat eller kanske en smakfull designvas eller liknande, för det är ju tanken som räknas…men guld…nej… redan ORDET andas ”dyrt”…liksom… och kontanter är inte ens tänkbart, för det verkar ju som att man är helt fantasilös… Men vad beror det på att det är så olika??? Kanske är det så att man redan när man gifter sig har helt olika förutsättningar för försäkringar, lön och oförutsedda utgifter?

Jag har fått berättat för mig av elever att de nygifta ofta är helt oförsäkrade, men att deras gåvor från bröllopet, i form av guld, fungerar på samma sätt som de försäkringar vi har i Sverige, alltså att man har till exempel en hemförsäkring, en livförsäkring och kanske även några sakförsäkringar för enskilda föremål med extra stort värde. I vissa andra kulturer är det i stället så att det guld man fått vid sitt bröllop, är som en försäkring och i dåliga tider, så säljer man guldet för att komma på grön kvist igen. Man ”förvarar” guldet runt halsen på sin fru…

Man kan inte i samma utsträckning sälja sin brödrost ”secondhand”…

När en av dessa guldsmeder hade fått ett erbjudande att öppna eget för att starta en leasing-butik lokalt i vår lilla stad, så kom denna elev till mig för att han hade förtroende för mina kunskaper i finstilt text i avtalsdokument… Han ville att jag skulle läsa igenom det avtal han stod i begrepp att skriva under… Jag fick på detta sätt inblick i två olika sfärer… dels ”att starta eget”-sfären, dels ”att bli franchisetagare”-branschen… Det blev för MIG fullständigt tydligt att jag INTE kunde råda min goda vän och elev att starta ett sådant franchiseföretag, om jag nu inte ville att han skulle hamna i personlig konkurs. I det finstilta var det han som var ansvarig i alla olika situationer…, han som ny i Sverige, som helt ny företagare, skulle ta hela smällen… Jag sa till honom: ”om det hade varit jag, så hade jag inte gjort det här. Jag hade inte vågat. ” Han lyssnade på mig, valde att inte ingå det avtal som föreslagits, och kom på så sätt undan ett flerårigt bindande kontrakt. Lite senare valde han att gå en utbildning och nu har han en fast anställning i ett större företag där han med sin specialisering kommer att ha både karriärmöjligheter och en för framtiden någorlunda trygg inkomst. Guldsmed må vara ett fantastiskt lukrativt yrke i Mellanöstern, men i Sverige måste man befinna sig i en storstad för att försörja sig på det yrket. Att lyssna på råd är svårt, men när man kan ta råd av någon som varit i landet länge, så kanske man ändå vinner till slut?