Fyrahundrasjätte åseriet- Yrken att lita på…eller inte?

#asaole, #Vägval, #yrkesval, #guldsmed

Genom åren i vuxenutbildningen har jag noterat att många av mina elever från främst Mellanöstern, har en bakgrund som hantverkare. Till exempel har flera olika guldsmeder passerat mig.  Eftersom dessa guldsmeder av naturliga skäl tänker ”Yes!!! Jag har ett YRKE när jag kommer till Sverige!!! Jag kan börja jobba direkt!!!!” , så har jag haft anledning att svara på tusen frågor om varför svenskarna köper oäkta halsband på modebutikerna i stället för att köpa guld… Jag har även haft anledning att diskutera med samma grupp, guldsmederna, hur DE tror att deras MARKNAD ser ut, i ett land där de flesta har ”juveler” som inte är så dyra. Dessutom är traditionen så totalt annorlunda. I många av länderna där mina elever är födda, så är trenden antingen att man kommer till ett bröllop med en kontantsumma som present, ELLER så kommer man med  just det… GULD. Handen på hjärtat, hur många av mina svenska läsare brukar presenta ett brudpar med GULD i stor omfattning??? Nej…skulle inte tro det… Det blir en brödrost eller ett uppläggningsfat eller kanske en smakfull designvas eller liknande, för det är ju tanken som räknas…men guld…nej… redan ORDET andas ”dyrt”…liksom… och kontanter är inte ens tänkbart, för det verkar ju som att man är helt fantasilös… Men vad beror det på att det är så olika??? Kanske är det så att man redan när man gifter sig har helt olika förutsättningar för försäkringar, lön och oförutsedda utgifter?

Jag har fått berättat för mig av elever att de nygifta ofta är helt oförsäkrade, men att deras gåvor från bröllopet, i form av guld, fungerar på samma sätt som de försäkringar vi har i Sverige, alltså att man har till exempel en hemförsäkring, en livförsäkring och kanske även några sakförsäkringar för enskilda föremål med extra stort värde. I vissa andra kulturer är det i stället så att det guld man fått vid sitt bröllop, är som en försäkring och i dåliga tider, så säljer man guldet för att komma på grön kvist igen. Man ”förvarar” guldet runt halsen på sin fru…

Man kan inte i samma utsträckning sälja sin brödrost ”secondhand”…#asaole, #vemvet

När en av dessa guldsmeder hade fått ett erbjudande att öppna eget för att starta en leasing-butik lokalt i vår lilla stad, så kom denna elev till mig för att han hade förtroende för mina kunskaper i finstilt text i avtalsdokument… Han ville att jag skulle läsa igenom det avtal han stod i begrepp att skriva under… Jag fick på detta sätt inblick i två olika sfärer… dels ”att starta eget”-sfären, dels ”att bli franchisetagare”-branschen… Det blev för MIG fullständigt tydligt att jag INTE kunde råda min goda vän och elev att starta ett sådant franchiseföretag, om jag nu inte ville att han skulle hamna i personlig konkurs. I det finstilta var det han som var ansvarig i alla olika situationer…, han som ny i Sverige, som helt ny företagare, skulle ta hela smällen… Jag sa till honom: ”om det hade varit jag, så hade jag inte gjort det här. Jag hade inte vågat. ” Han lyssnade på mig, valde att inte ingå det avtal som föreslagits, och kom på så sätt undan ett flerårigt bindande kontrakt. Lite senare valde han att gå en utbildning och nu har han en fast anställning i ett större företag där han med sin specialisering kommer att ha både karriärmöjligheter och en för framtiden någorlunda trygg inkomst. Guldsmed må vara ett fantastiskt lukrativt yrke i Mellanöstern, men i Sverige måste man befinna sig i en storstad för att försörja sig på det yrket. Att lyssna på råd är svårt, men när man kan ta råd av någon som varit i landet länge, så kanske man ändå vinner till slut?

 

Etthundrasjuttiofjärde åseriet- Skolan som säker arbetsplats

Att lämna allt och göra det utan att veta vad som väntar på andra sidan den kommande natten, att lämna sin invanda miljö,sin släkt och sina vänner, sina ägodelar, sin hittillsvarande självklara bas i livet, är vad den gör som flyr från sitt land. Det är många år sedan nu, som jag satt i en tågkupé på väg mellan Stockholm och Falun, när jag hörde hur någon med arg röst påtalade för en man med utländska drag att han satt på fel plats i tåget.

”Du sitter på min plats! Jag har platsbiljett!”

Mannen reste sig från sin plats, frågade på engelska om platsen bredvid min var ledig och jag svarade jakande på hans fråga. Vi samtalade de återstående milen, alltså större delen av resan till Falun. Det visade sig att han nyligen hade blivit kommunplacerad i Falun. Han kände ingen i staden, hade varken släkt eller vänner med sig till vårt land, utan hade kommit helt själv från ett land i Mellanöstern. Vi höll kontakten tills han valde att flytta till Göteborg. En tid därefter skickade han en present per post och tackade mig och min familj för att vi hade välkomnat honom i vår vardag, så att han på det sättet hade lärt känna några svenskar.

På jobbet möter jag varje dag människor som är nya i vårt land. Deras berättelser är väldigt olika, bland annat för att de migrerat hit av skilda skäl. Men för dem som flytt hit är en sak gemensam; De saknar hemlandet och känner sig rotlösa och ensamma i vårt land. Med den växande främlingsfientligheten och det meningslösa våldet följer nya rädslor, som man trodde att man lämnat bakom sig i och med flykten. Man flyr från krig och svält, men möter bränder och hat. Man flyr från risken att dö i en bombräd eller en terrorattack, men tvingas inse att här kan det ta mycket lång tid innan man får in en fot på arbetsmarknaden eller får råd att bo och leva som man själv skulle vilja. Man är i omständigheter som man inte kan påverka i så stor utsträckning som man skulle vilja.

Händelserna i Trollhättan har medfört att jag på allvar funderat över vilka risker som kan föreligga på en skola med mångkulturella förtecken. För mig har Sverige alltid känts tryggt och lugnt i jämförelse med till exempel USA. Men är det i stället så att USA, med sin vana vid våldsbrott och skolskjutningar ändå är steget före även i de skolor där något våldsamt ännu inte har inträffat? Det tål att tänka på!

Här på bloggen har jag nu under några dagar återigen publicerat de blogginlägg jag skrev förra året när jag var i USA på skolbesök under ett par höstveckor. De besök jag gjort i amerikanska skolor har en sak gemensamt. I de skolor jag besökt fanns alltid en bemannad reception där man anmäler sig om man kommer som gäst. Man får även en namnbricka och måste skriva sitt namn i en liggare. Man måste i princip också ha en kontaktperson på skolan och ett legitimt skäl att komma på besök. I Sverige kan vem som helst stövla in, utan dessa säkerhetsåtgärder. För att illustrera hur det kan te sig, vill jag ge ett exempel. ATT oinbjudna gäster också kommer, vet jag och det har jag också egen erfarenhet av från flera skolor där jag har arbetat. Här följer ett exempel ur mängden.

För en tid sedan knackade det på dörren till mitt och kollegornas arbetsrum. Utanför stod en man som undrade om han kommit till dem som undervisade invandrare i svenska. Utan att reflektera över det svarade vi ja på den frågan och då blev han plötsligt mycket arg och direkt aggressiv. Han hade minsann nyss varit inblandad i en trafikolycka där den andra bilen framförts av invandrare som kört in i en korsning utan att visa hänsyn till högerregeln och nu ville han förklara för oss vilka oerhört dåliga lärare vi var som inte kunde ansvara för att förklara ens en så enkel sak som högerregeln för en invandrare…

Vi lyckades med viss möda bli av med mannen och satt en lång stund och försökte förstå hur allt kunde bli så fel. Mer logiskt hade ju kanske varit om han hade valt att söka upp trafikskolan nere i backen med sina klagomål, men det var inte det som lämnade spår hos oss, utan det faktum att han faktiskt stått där mitt på golvet i vårt arbetsrum och varit både aggressiv och direkt fientlig gentemot oss, vanliga lärare på jobbet, en arbetsdag vilken som helst. I efterhand är detta en arbetsdag som jag minns som allt annat än ”vanlig”. Av den händelsen lärde jag mig att vi inte alls skulle ha släppt in honom i arbetsrummet än mindre svarat på hans frågor. Vi skulle förstås ha sagt något undvikande och hänvisat till att vi inte hade möjlighet att svara på frågor från okända besökare, men att han gärna fick vända sig till våra överordnade med sina eventuella synpunkter.

För elever och lärare på Kronan i Trollhättan kommer det alltid att finnas en inbyggd rädsla för att något mer ska hända. Det är viktigt för mig att alla lärare  och deras elever alltid kan känna sig trygga på sin arbetsplats. Därför hoppas jag att man ser över säkerhetsföreskrifterna för skolor och andra offentliga rum i Sverige, så att något liknande aldrig mer händer.

Hundrafjortonde åseriet- Yrken att lita på…eller inte?

Genom åren i vuxenutbildningen har jag noterat att många av mina elever från främst Mellanöstern, har en bakgrund som hantverkare. Till exempel har flera olika guldsmeder passerat mig.  Eftersom dessa guldsmeder av naturliga skäl tänker ”Yes!!! Jag har ett YRKE när jag kommer till Sverige!!! Jag kan börja jobba direkt!!!!” , så har jag haft anledning att svara på tusen frågor om varför svenskarna köper oäkta halsband på modebutikerna i stället för att köpa guld… Jag har även haft anledning att diskutera med samma grupp, guldsmederna, hur DE tror att deras MARKNAD ser ut, i ett land där de flesta har ”juveler” som inte är så dyra. Dessutom är traditionen så totalt annorlunda. I många av länderna där mina elever är födda, så är trenden antingen att man kommer till ett bröllop med en kontantsumma som present, ELLER så kommer man med  just det… GULD. Handen på hjärtat, hur många av mina svenska läsare brukar presenta ett brudpar med GULD i stor omfattning??? Nej…skulle inte tro det… Det blir en brödrost eller ett uppläggningsfat eller kanske en smakfull designvas eller liknande…men guld…nej… redan ORDET andas ”dyrt”…liksom… och kontanter är inte ens tänkbart, för det verkar ju som att man är helt fantasilös… Men vad beror det på att det är så olika??? Kanske är det så att man redan när man gifter sig har helt olika förutsättningar för försäkringar, lön och oförutsedda utgifter?

Jag har fått berättat för mig av elever att de nygifta ofta är helt oförsäkrade, men att deras gåvor från bröllopet, i form av guld, fungerar på samma sätt som de försäkringar vi har i Sverige, alltså att man har till exempel en hemförsäkring, en livförsäkring och kanske även några sakförsäkringar för enskilda föremål med extra stort värde. I vissa andra kulturer är det i stället så att det guld man fått vid sitt bröllop, är som en försäkring och i dåliga tider, så säljer man guldet för att komma på grön kvist igen. Man ”förvarar” guldet runt halsen på sin fru…

Man kan inte i samma utsträckning sälja sin brödrost ”secondhand”…:D

När en av dessa guldsmeder hade fått ett erbjudande att öppna eget för att starta en leasing-butik lokalt i vår lilla stad, så kom denna elev till mig för att han hade förtroende för mina kunskaper i finstilt text i avtalsdokument… Han ville att jag skulle läsa igenom det avtal han stod i begrepp att skriva under… Jag fick på detta sätt inblick i två olika sfärer… dels ”att starta eget”-sfären, dels ”att bli franchisetagare”-branschen… Det blev för MIG fullständigt tydligt att jag INTE kunde råda min goda vän och elev att starta ett sådant franchiseföretag, om jag nu inte ville att han skulle hamna i personlig konkurs. I det finstilta var det han som var ansvarig i alla olika situationer…, han som ny i Sverige, som helt ny företagare, skulle ta hela smällen… Jag sa till honom: ”om det hade varit jag, så hade jag inte gjort det här. Jag hade inte vågat. ” Han lyssnade på mig, valde att inte ingå det avtal som föreslagits, och kom på så sätt undan ett flerårigt bindande kontrakt. Lite senare valde han att gå en utbildning och nu har han en fast anställning i ett större företag där han med sin specialisering kommer att ha både karriärmöjligheter och en för framtiden någorlunda trygg inkomst. Guldsmed må vara ett fantastiskt lukrativt yrke i Mellanöstern, men i Sverige måste man befinna sig i en storstad för att försörja sig på det yrket. Att lyssna på råd är svårt, men när man kan ta råd av någon som varit i landet länge, så kanske man ändå vinner till slut?