Etthundrasjuttiofjärde åseriet- Skolan som säker arbetsplats

Att lämna allt och göra det utan att veta vad som väntar på andra sidan den kommande natten, att lämna sin invanda miljö,sin släkt och sina vänner, sina ägodelar, sin hittillsvarande självklara bas i livet, är vad den gör som flyr från sitt land. Det är många år sedan nu, som jag satt i en tågkupé på väg mellan Stockholm och Falun, när jag hörde hur någon med arg röst påtalade för en man med utländska drag att han satt på fel plats i tåget.

”Du sitter på min plats! Jag har platsbiljett!”

Mannen reste sig från sin plats, frågade på engelska om platsen bredvid min var ledig och jag svarade jakande på hans fråga. Vi samtalade de återstående milen, alltså större delen av resan till Falun. Det visade sig att han nyligen hade blivit kommunplacerad i Falun. Han kände ingen i staden, hade varken släkt eller vänner med sig till vårt land, utan hade kommit helt själv från ett land i Mellanöstern. Vi höll kontakten tills han valde att flytta till Göteborg. En tid därefter skickade han en present per post och tackade mig och min familj för att vi hade välkomnat honom i vår vardag, så att han på det sättet hade lärt känna några svenskar.

På jobbet möter jag varje dag människor som är nya i vårt land. Deras berättelser är väldigt olika, bland annat för att de migrerat hit av skilda skäl. Men för dem som flytt hit är en sak gemensam; De saknar hemlandet och känner sig rotlösa och ensamma i vårt land. Med den växande främlingsfientligheten och det meningslösa våldet följer nya rädslor, som man trodde att man lämnat bakom sig i och med flykten. Man flyr från krig och svält, men möter bränder och hat. Man flyr från risken att dö i en bombräd eller en terrorattack, men tvingas inse att här kan det ta mycket lång tid innan man får in en fot på arbetsmarknaden eller får råd att bo och leva som man själv skulle vilja. Man är i omständigheter som man inte kan påverka i så stor utsträckning som man skulle vilja.

Händelserna i Trollhättan har medfört att jag på allvar funderat över vilka risker som kan föreligga på en skola med mångkulturella förtecken. För mig har Sverige alltid känts tryggt och lugnt i jämförelse med till exempel USA. Men är det i stället så att USA, med sin vana vid våldsbrott och skolskjutningar ändå är steget före även i de skolor där något våldsamt ännu inte har inträffat? Det tål att tänka på!

Här på bloggen har jag nu under några dagar återigen publicerat de blogginlägg jag skrev förra året när jag var i USA på skolbesök under ett par höstveckor. De besök jag gjort i amerikanska skolor har en sak gemensamt. I de skolor jag besökt fanns alltid en bemannad reception där man anmäler sig om man kommer som gäst. Man får även en namnbricka och måste skriva sitt namn i en liggare. Man måste i princip också ha en kontaktperson på skolan och ett legitimt skäl att komma på besök. I Sverige kan vem som helst stövla in, utan dessa säkerhetsåtgärder. För att illustrera hur det kan te sig, vill jag ge ett exempel. ATT oinbjudna gäster också kommer, vet jag och det har jag också egen erfarenhet av från flera skolor där jag har arbetat. Här följer ett exempel ur mängden.

För en tid sedan knackade det på dörren till mitt och kollegornas arbetsrum. Utanför stod en man som undrade om han kommit till dem som undervisade invandrare i svenska. Utan att reflektera över det svarade vi ja på den frågan och då blev han plötsligt mycket arg och direkt aggressiv. Han hade minsann nyss varit inblandad i en trafikolycka där den andra bilen framförts av invandrare som kört in i en korsning utan att visa hänsyn till högerregeln och nu ville han förklara för oss vilka oerhört dåliga lärare vi var som inte kunde ansvara för att förklara ens en så enkel sak som högerregeln för en invandrare…

Vi lyckades med viss möda bli av med mannen och satt en lång stund och försökte förstå hur allt kunde bli så fel. Mer logiskt hade ju kanske varit om han hade valt att söka upp trafikskolan nere i backen med sina klagomål, men det var inte det som lämnade spår hos oss, utan det faktum att han faktiskt stått där mitt på golvet i vårt arbetsrum och varit både aggressiv och direkt fientlig gentemot oss, vanliga lärare på jobbet, en arbetsdag vilken som helst. I efterhand är detta en arbetsdag som jag minns som allt annat än ”vanlig”. Av den händelsen lärde jag mig att vi inte alls skulle ha släppt in honom i arbetsrummet än mindre svarat på hans frågor. Vi skulle förstås ha sagt något undvikande och hänvisat till att vi inte hade möjlighet att svara på frågor från okända besökare, men att han gärna fick vända sig till våra överordnade med sina eventuella synpunkter.

För elever och lärare på Kronan i Trollhättan kommer det alltid att finnas en inbyggd rädsla för att något mer ska hända. Det är viktigt för mig att alla lärare  och deras elever alltid kan känna sig trygga på sin arbetsplats. Därför hoppas jag att man ser över säkerhetsföreskrifterna för skolor och andra offentliga rum i Sverige, så att något liknande aldrig mer händer.

Etthundrafyrtionionde åseriet- Den inre resan

Åsas tågbild april 2014

Reklamen för SJ är min favoritreklam, speciellt den som visar en uniformerad pilot, som helt klart är på väg att nicka till…men så visar det sig att han ju är på ett TÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅG och då GÖÖÖÖÖÖÖR det inget att han är på väg att somna…

Många tågresor har jag tillbringat med just ”den inre resan”, både i form av funderingar på livet och som reflektionstid i samband med studier eller liknande. Att fundera på livet kan ju te sig väldigt olika, som när jag reste till Gävle hösten 2012 för att genomgå 32 strålningsbehandlingar för bröstcancer eller när jag använt tiden på tåget till att bearbeta något som hör till en högskolekurs jag just då läst.

Det är något med själva tågresan som ger mig en energikick. Kanske är det att man inte kan påverka situationen så mycket? Man måste ”åka med” i dubbel bemärkelse. Att se fram emot resan, om målet är viktigt kan vara en sysselsättning medan man njuter av utsikten utanför tågfönstret. Så var det en gång för väldigt många år sedan när jag skulle möta en väninna i Östersund och vi gemensamt skulle åka med inlandsbanan till Narvik. På ett liknande sätt var det när jag klev på tåget hemma i Falun, för att möta en annan väninna för en resa med nattåg till Köpenhamn och vi därefter skulle resa vidare till Skagen. Vid båda dessa resor hade jag alltså en anslutningsresa för mig själv.

Men ibland är resan ”målet” på så sätt att man kanske verkligen har planerat för och räknat med resan som ett sätt att utnyttja tiden. SÅ var det när jag pluggade engelsk lingvistik för ett antal år sedan. Tågresan till och från Falun var helt nödvändig för att jag skulle klara av studierna. På vägen dit läste jag noga igenom allt material som jag visste att föreläsaren skulle gå igenom. På vägen hem repeterade jag allt vi hade gjort på lektionen. Det verkar kanske väldigt målmedvetet och på gränsen till överarbetat, men om jag INTE hade gjort så, hade jag troligtvis inte klarat kursen. Det var helt klart  på gränsen för min förmåga i många avseenden. Lite för abstrakt för min smak…

Men… att plugga är annars något som tågresor är speciellt lämpade för, tycker jag! Man kan inte gå undan för att diska eller vattna blommor och det finns ingen tvätt att hänga. Vidare har man inte några egna barn i vagnen som pockar på uppmärksamhet och vill att man ska leta reda på deras borttappade pinaler eller skjutsa dem till pojkvännen. Det är perfekt helt enkelt! När man vill pausa lite i själva pluggandet, så tittar man bara upp och kastar en blick ut genom tågfönstret. Att tåg ibland blir stående eller inställda eller att kaffet är slut och passageraren bredvid är för pratsam eller för tyst, är ett övergående problem. I det stora hela är tågresor ett livselexir!

Sextionionde åseriet- När man reser till och från

Det är något speciellt med att vara i samma lokal som andra som delar en passion för något speciellt. Det kan vara frågan om sinsemellan helt olika företeelser… Man kan till exempel vara på logen i Boda gammelgård och dansa polska samtidigt som andra som också tycker att det är fint att röra på sig till spelmanslagets version av någon av de många låtar de har på sin repertoar. Man skulle även kunna gissa att en hel sjöis full med vinterfiskare som stigit upp alldeles för tidigt en söndagsmorgon i mars ändå faktiskt NJUTER av det, trots att jag för egen del fryser redan vid tanken. Eller varför inte tänka sig att alla de som står och lyssnar på motorljudet när en ny rallybil ska passera centrala Fredriksberg också känner en stark samhörighet? Idag när jag lyssnade på morgonnyheterna så nämnde man att under de fyra dagar som bokmässan pågår, så är det ungefär 100 000 besökare som går där… Njutningen är litteraturen, böckerna, författarna och vimlet, själva känslan… men jag måste tillstå att trängseln inte tillhör det positiva… Möjligen det faktum att denna trängsel känns vänlig och tålmodig. Det är ingen som i vredesmod skriker ”Flytta på dig då!” eller tränger sig fram… igår när olika författare signerade sina böcker, stod väldigt många i kö för att få byta några ord med dem och få det egna bokpaketet signerat. När jag passerade kön så noterade jag att flera i köerna diskuterade förväntansfullt, snarare än irriterat. De delade minnen med varandra och stod liksom ut med köandet utan snack… På vägen hem från bokmässan var tåget förlängt…extra långt… Det var helt uppenbart varför då… Det var otroligt många av oss som kom med lila kassar eller mödosamt kämpade upp nedtyngda väskor på bagagehyllorna…muntert kommenterande till varandra att det är synd att böcker är så tunga… Det stod ett antal förhoppningsfulla individer med flyers om digitala lösningar på ljudböcker online. Jag tycker verkligen jättemycket om ljudböcker. Jag har dem i öronen när jag gör något supertråkigt, som att diska eller städa eller när jag ska gå en riktigt lång promenad. De fyller en funktion i mitt liv på så vis att de möjliggör för mig att konsumera litteratur trots att jag ”egentligen” gör något annat. De som på bokmässan lockade med sina flyers ville kanske locka mig att övergå från pappersbok till ljudbok… Den gubben gick inte…! Det är ett utmärkt komplement, speciellt sådana inläsningar som är en underhållande stund med en skicklig skådespelare. Jag tänker till exempel på Björn Granaths inläsningar av Mikael Bergstrands böcker. Man kan se Yogi framför sig när man hör Granaths inläsning!

Men ändå… Ändå vill jag kunna sitta och bläddra i en pappersbok och själv göra min egen tolkning av en bok. Leve pappersboken…länge, länge till…

 

<div id=”bobi-widget”>
<h2>Mina inlägg på Bokmässans community</h2>
</div>
<script type=”text/javascript” src=”http://www.bokmassan.se/js/widget.js”></script&gt;
<script type=”text/javascript”>
bobi.widget.init(9597, ‘http://www.bokmassan.se/&#8217;);
</script>