När barnen var små så hade vi barnkalas hemma på Björkås, med vänners barn och med dagiskompisar. Jag och Anders brukade planera, baka, laga mat och fixa lång tid i förväg. När den stora dagen äntligen kom, så var det ungefär att jämställa med en explosion eller en orkan och ingenting gick att påverka, det bara snurrade på i ett komplett kaos med hög ljudvolym. Alla tittade på de Braatz, Barbiedockor och tjusiga accessoarer som man funnit i de fina paketen och massor av:

Men åååååååååååå! Vilken fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin! 

eller

Mäh!!! En sådan fick jag ju nyss i DET paketet!

eller

Va?! HUR visste du att jag önskade en SÅN!”  

(för att du sagt det tusen gånger och skrivit en miljon lappar, älskling!)

…och  Ibland spelades dessutom någon CD som barnet fått i födelsedagspresent, för att alla skulle få höra någon viss låt… När den snurrade för tionde varvet kunde man texten och alla rörelserna:

Hela huset blev en kakafoni av barnskratt och röster Aqua på stereon och springande ben och presentsnören som man snurrade in fötterna i. Dessutom hade ju jättemånga barn ”mamma eller pappa med sig” så kalasandet var ett stort evenemang med många i huset… Vissa traditionella lekar från när jag själv var liten, fick barnen också ägna sig åt, som sätta svansen på grisen eller gömma nyckel eller kurragömma. Alltid avslutade vi med fiskdamm…

Men även om vi hade jättekul när vi fixade till de där barnkalasen till båda döttrarna, så är det skönt när deras dagar numera firas under lugnare omständigheter. Jag minns speciellt en gång när Kajsa var liten och 16 lika små barn lämnade vårt hus efter ett kalas som hade varat i två timmar. Jag och Anders satt fullständigt utpumpade i köket och tittade på varandra och sa: Det blir skönt när de blir äldre! Ja! Så ÄR det! Skönt!