Igår blev jag uppringd av volontär från Amnesty International vars uppdrag var att försöka värva mig till ett medlemskap. Hon insisterade på att läsa en lång redogörelse för Amnestys verksamhet och varför det är viktigt att stötta just dem och när hon äntligen läst klart så sa hon: Är du intresserad av att stötta Amnesty International genom att bli medlem?

-Javisst! sa jag.

Tio minuter senare ringde hennes kollega och fixade alla detaljer. Nu är jag stolt medlem!

Faktum är att jag vid två tillfällen alldeles nyligen har övervägt att gå med, utan att de hade behövt ringa till just mig. Det ena tillfället var när jag läste om den saudiske mannen som fått en dom för att han startat en blogg. Jag skrev om honom och hans 10 000 piskrapp i mitt #One hundred and fortyforth åsic häromdagen. Det andra tillfället var för en tid sedan när jag fick en uppdatering om hur det är i Uzbekistan vad gäller de mänskliga rättigheterna. Därför var det inte speciellt svårt att bestämma sig för medlemskapet.

Det säger sig självt att man inte alltid kan stötta och hjälpa i alla sakfrågor där man känner sig engagerad, åtminstone inte på en lärarlön, men det känns viktigt att välja ut frågeställningar som gör stor skillnad för dem som själva inte har möjlighet att aktivt påverka. Det kan t ex handla om bristen på yttrandefrihet, brist på kanaler att använda, t ex om det saknas objektiva medier eller om internettrafiken är avlyssnad av landets censur. Oavsett varför mänskliga rättigheter är kringskurna för min nästa i något land långt ifrån mig, så kan jag göra skillnad genom att stötta med mitt medlemskap. I en framtid kanske jag hittar en sakfråga där jag känner tillräckligt engagemang för att bidra som aktivist. Tills vidare är det dock tanken som räknas. Med många goda tankars kraft, kommer kanske världen en dag att se vänligare  ut. Det är min förhoppning.