När man som lärare gång på gång rycks upp med rötterna (förlåt, fötterna!) och får nya direktiv från Skolverket leder det som regel till att det tar tid innan den samlade lärarkåren har fullständigt klart för sig vad de nya styrdokumenten innehåller och på vilket sätt det påverkar arbetet i ens eget arbetslag. Skolan är inte en organisation där förändringar genomförs över en natt. Man behöver inte backa längre än till senaste läroplanens genomförande, men vill man kan man göra en återblick till förra gången eller kanske roa sig med att titta tillbaka på den förrförra! 🙂

Det handlar inte alls om att skolan har behov av nya styrdokument. Det handlar snarare om att vi måste ges en möjlighet att hinna följa dem innan det är dags för nästa ändring!

Skolan är betydelsefull för hela samhället. Det är i skolan man förhoppningsvis skapar goda samhällsmedborgare och utbildar den framtida arbetskraften. Den kritik som haglar över skolan, borde i stället riktas mot dem som fattat beslut om omfattande förändringar som inte prövats och utvärderats innan de genomförs som en del av ett politiskt spel. Vidare borde man inse att ett förslag om förändring inte får sin djupa genomslagskraft direkt, eftersom skolan är nio år lång… När den nu bakbundna minoritetsregeringen fått remissinstansernas svar och kommentarer om den förra regeringens förslag om betyg från årskurs fyra, så framgår det att  majoriteten av remissinstanserna ställer sig negativa till att införa betyg från årskurs fyra i grundskolan. Alltså tycker de flesta insatta aktörer att det vore fel att införa betyg från årskurs fyra. Men jag skriver detta blogginlägg för att jag befarar att detta inte blir något snabbeslut med resultatet ”nej till betyg”.

Oavsett vad man anser i själva sakfrågan, så vill jag framför allt lyfta fram skolans rätt till arbetsro! Det är viktigt att lärare får ägna sig åt kärnverksamheten, alltså att vara i lärandeprocessen med eleverna. För att det ska ge långsiktiga resultat, så kräver det lugn och ro. Att som lärare få ytterligare administrativa uppgifter, samtidigt som tiden med eleverna minskar, i ett Sverige där antalet lärare minskar från dag till dag och det är svårt att nyrekrytera, tror inte jag är förenat med långsiktigt kvalitetstänkande. Varför inte? Jo, för de nya uppgifterna kräver att lärare måste sätta sig in i hur det nya förslaget kommer att ge genomslag i deras vardag. De måste sitta i möten, läsa dokument, diskutera på vilket sätt deras egna elever ska informeras, planera för föräldramöten av informativ karaktär, allt medan deras tid i elevgruppen minskar.

Det är inte i linje med vad kritiken mot skolan hittills inriktat sig på, att införa betyg från fyran! Kritiken före riksdagsvalet, grundade sig mycket på resultaten för svenska skolelever i PISA-projektets prov. Man talade då om att kvaliteten på undervisningen var undermålig eftersom eleverna nådde så låga resultat. Man hävdade vidare att lärare måste vara mer i elevgrupper i stället för att göra andra saker. På vilket sätt skulle man nå bättre resultat för svenska skolelever genom att genomföra betyg från fyran? De kursplaner som finns för skolan idag är tydliga nog för att lärare ska ha en mycket god uppfattning om huruvida elever når målen eller inte. För det krävs inte betyg. Jag hoppas att Riksdagen inser att om majoriteten av remissinstanserna har avrått från att införa betyg i fyran, så borde Riksdagens beslut följa dessa sakkunniga som fått frågan för utredning. Låt det inte bli en pinsam prestigekamp av partipolitisk karaktär eller en pajkastningsdebatt som drar bort uppmärksamheten från andra mycket viktigare utvecklings- och kvalitetsfrågor i skolan! Ju fler märkliga förändringsförslag skolan och lärarna utsätts för, desto större är risken att kvarvarande lärare ägnar sig åt strömhopp bort från yrket.

Stoppa plågsamma skolförsök!!!