Hörförståelse hänger intimt samman med ljuduppfattning och det egna språkets språkljud och har man då ett språk vars vokaler är färre än, eller avviker helt ifrån svenskans vad gäller hur de praktiskt fungerar i språket, så kan det vara svårt att skilja mellan ord som till synes är helt lika varandra. Idag hade jag tur, för det råkade falla sig så att i samma text fanns två ordpar som gjorde det möjligt att med eleverna diskutera just detta, eftersom de hade svårt att ljud- och uttalsmässigt skilja orden från varandra.

en pollare

pollare- polare

fulla-  fula

Elevernas uttal överensstämde med de två förstnämnda orden i ordparen, men när jag frågade dem vad orden betydde, så angav de betydelsen för de sistnämnda orden i ordparen.

På bara en kort stund hade vi rett ut ordens betydelse och dessutom tränat uttalet och lyssnat på skillnaden. Min uppfattning är att den typen av tillfället- i flykten- uppgifter är oerhört effektiva som bas för lärande eftersom de uppkommer i samband med en aha-upplevelse, där elevens egen hypotes ifrågasätts samtidigt som korrigering och ny input sker. Mot bakgrund av det resultat jag vet att det ger, om man ”avbryter sig” för att låta en aktivitet som denna ta en stund i anspråk, vill jag slå ett slag för att inte vara rädd för att gå ifrån sin planering. Ju mer man bygger in elevernas egna frågor i lärandet, desto smidigare lär de sig, eftersom de jobbar med det de för stunden behöver förstå, inte något som någon annan propsar på.  Dessutom kan det ibland bli ganska kul med språkliga missförstånd och i de fall där man kan förklara det roliga, så kan eleverna också ha nöje av det. Där måste jag dock tillägga att man förstås inte skojar med en elevs språkliga output inför en hel klass. Jag brukar spara på roliga exempel till ”en annan gång” och ibland bjuder eleverna själva på något de har missförstått och vill få förklarat.