Twohundred and Fifteenth Asic- A Day to Remember

I sit in my classroom, monitoring my students writing an essay. Since my students write in a language that is not their first language, I thought it fair to do the same… I write in MY second language, English, when they write in Swedish… Here’s my text on the topic ”A Day to Remember”, but I guess in my example it will spread over more than just one single day:

It had been a tough start filled with unexpected events and flight delays, but one memorable Monday morning in October 2003, I met up with the others in a group of Swedish teachers who had the great opportunity to meet the legendary principal Dr Lorraine Monroe for a four-day-long conference about School Development, Instruction and Teaching in NYC. During the flight I gave Dr Monroe a thought. What would she be like? According to her book, Nothing’s Impossible, she had first worked as a teacher, then she had become a principal, changed the way of teaching and instructing in her actual school and that had, in the long run, led to overwhelmingly good results in schools in Harlem, New York City. Dr Monroe’s ideas about school development were very focused on learning and in a way very strict and not at all negotiable ( Please read Dr Monroe’s book for more information!).

Nothing's impossible

We have a very democratic way of teaching in Sweden. We ask our students for their opinion in many different situations an ordinary day in school and lessons often has an element of discussion or mutual understanding. It is not meant to be a one-way-communicated ”lecture”. Learning is a joint effort…  At the time when I was in NYC I was taking a University course and thought it might be suitable to interview Dr Monroe for my project. She accepted and that was probably ”THE” most interesting talk I have ever had with anyone about ”teaching and instructing”… But let’s go back to the first meeting… The skyscrapers on Manhattan were taller than I had expected and being in NYC was fantastic! Meeting Dr Monroe in person was way beyond every anticipation I had before. She was, apart from being intelligent, also a born entertainer, wittily telling jokes. The conference was of high quality and we met brilliant teachers, devoted principals and engaged counselors from different schools in Harlem NYC. In comparison with the interesting lecturers, Dr Monroe was still outstanding. 

We made a few visits to schools in Harlem. I thought I’d check one of the things that Dr Monroe had said the day before. She had claimed that in her schools I could ask any student I liked if they could answer the question ”What did you learn during the lesson you just left?” Every student I asked, could share with me what they had learnt and since we had monitored the lessons the students were referring to, we could tell that they actually learned. The other teachers in my conference group had the same experience and we said this would be the first thing to ask our students back home! I think many students in the classes I taught back then would answer ”I don’t know… What do you mean? What did I learn??? I don’t understand your question!” At that point in my career, in 2003, I didn’t understand how important a META level is in learning… Now I try to help students gather information, draw conclusions, spend time thinking and reflecting and thus allow them to understand and comprehend. After that day in October 2003 I try to keep my lessons very strict in content. I also try to wrap it up at the end of a lesson, in order to help students to organize their thoughts. The students in my classroom now will more likely have a correct answer to the question about their learning…

My interview with Dr Monroe back in 2003 again, started off with my question ”In what way do you negotiate with your students?” She seemed to be hooked on my QUESTION, as if it was wrong… and repeatedly said ” I don’t negotiate with my students!” I thought, being Swedish and speaking my second language, that I had said something that was difficult to understand… Therefore we had a long interesting chat about what the WORD negotiate meant… Obviously we both agreed on the meaning of the word, so I again asked my question, but surprisingly enough still got the same reply! Later on, after half an hour of discussion I understood… I had taken for granted that  of course Dr Monroe did negotiate with her students, but HOW?  But, the point was taken. She actually did not negotiate with her students…simply because (and she explained that) some things aren’t negotiable… 

Ever since that day I have always thought about how different RESULTS we may get in schools were ”everything” is negotiable, compared to schools were very little is… Anyone can understand that students who never ever question their teachers have a different school situation than those who constantly say to their teacher: ”Why are we supposed to to this?”, especially if the teacher is used to give such a question an answer… Dr Monroe said many times during that week in NYC: Focus on learning! The interview with Dr Monroe was an eye-opener for me as a teacher. I didn’t change everything when I returned to Sweden, but I did change a lot. I didn’t even change it into ”The Monroe Doctrine” but I did borrow a few of her ideas and I am forever grateful to her for being there in that interview and very patiently letting me understand her thoughts about negotiation (or not!) and about teaching and instruction in general. In my teaching career meeting her was absolutely A Day to Remember

 

Trettonde åseriet- arbetsglädjen i läraryrket och vari den består

Eleverna är min främsta källa till utmaningar i arbetet varje dag, men också en återkommande källa till glädje och lycka i livet. Eftersom var och en av eleverna kämpar på sin nivå med sina specifika svårigheter i lärandet blir utmaningen är att möta dem med individuella lösningar. Det är en spännande och stimulerande uppgift att inför varje ny dag försöka hitta OLIKA sätt att hantera kunskapsstoff som elever kan behöva för att nå de aktuella målen. Det är oerhört fascinerande och något jag inte blivit trött på efter så många år i yrket. En del skrapar triss eller hoppar bungyjump, men jag är lärare. Jag får min kick på jobbet varje dag! Jag går glad och upprymd till jobbet varje dag och även om jag är trött vid arbetsdagens slut, så är jag sällan missnöjd. Jag känner mig berikad, påfylld av energi.

arbetsgladje.jpg (820×452)

Atmosfären jag möts av när jag kommer in i klassrummet på morgonen är alltid av ett unikt slag, men i alla år, med undantag av någon dag här och där, så har jag alltid känt mig välkommen i mitt eget klassrum. Vi har kanske någon ömsesidig förväntan på varandra, jag och eleverna?

En av många nycklar till hur man gör i ett klassrum fick jag på en studieresa till New York. Ett inslag på aktuellt eller rapport hade fascinerat mig. Det var den amerikanska rektorn Dr Lorraine Monroe, som vänt trenden på ett antal skolor i New Yorks Harlem, som uttalade sig om skolfrågor. Jag läste hennes första bok och bestämde mig för att jag måste träffa henne. Det var en fantastisk resa på många sätt och jag fick många nya insikter som jag inte hade innan. Men viktigast av allt var ändå den där nyckeln:

”If You Expect Excellence, You’ll get Excellence!”

Tänk er det motsatta, nämligen att läraren utgår ifrån att det ändå inte är någon idé att satsa på en viss elev. Hur kan läraren veta att eleven inte kommer att nå målen utan att processen med att försöka ens har påbörjats?

Jag har valt Monroes perspektiv. Jag brukar se kursens slut som den bortre gränsen för mina ansträngningar att jobba tillsammans med eleven för att nå målen i kursen. Det vore fel av mig att döma en elev i förväg, tänker jag. Ibland kan det vara en stor utmaning att nå målen i kursen och inte alltid når vi dem, jag och eleven.  Jag har dock alltid inställningen att hela kursen är den tid vi har till förfogande för att tillsammans nå målen. Lagar och regler styr också verksamheten, så i de fall där elever i vuxenutbildningen inte visar tillräcklig aktivitet måste jag ju rapportera det till rektor för eventuellt studieavbrott. En varningssignal av det slaget leder ofta till att eleven ökar sin aktivitet i kursen.  Kommunikationen mellan mig och eleven är oerhört viktig. Det låter självklart, men det är ändå en process som inbegriper två personer som båda måste ha samma mål, nämligen att eleven ska nå målen.  Då håller det inte om endast den ena av oss satsar på det. Vi måste båda anstränga oss och vi måste se på oss själva som ett team.

Jag har höga förväntningar på eleverna. Jag märker att det är bra, för många gör stora framsteg enbart genom att de känner att de har förväntningar på sig om att klara mycket. Men jag har ganska slappa tyglar när det gäller vad man ”måste” i kursen. Det har jag medvetet. Det tar ett tag innan eleverna och jag är på samma våglängd om detta, bland annat för att de kommer ifrån så många olika skolsystem världen över. Man måste ges möjlighet att träna, träna och återigen träna innan man ska lämna in det som man själv anser är betygsunderlaget i ett speciellt moment. Jag menar att det man gör i skolan dels ska vara målstyrt och dels ska vara behovsstyrt utifrån vars och ens nivå. Om det senare målet ska kunna tillgodoses, så måste jag även vara beredd att i ganska stor utsträckning vara flexibel med lösningar och upplägg, både vad gäller innehåll och metoder. Alla elever gör inte exakt samma sak, på samma sätt och vid samma tidpunkt, trots att de ska nå samma mål. Det finns många sätt att visa att man nått ett visst mål. Det står i våra styrdokument att vi ska arbeta målstyrt, men står även att vi ska individualisera och att vi ska möta respektive elev på sin egen nivå.

Var och en måste få en utmaning och utmaningen ska helst vara precis på gränsen för vad just den personen klarar av… men aldrig omöjlig att klara av. HÄR är kärnan i min arbetsglädje! Jag älskar att jobba med det där anpassandet till den individ jag för tillfället arbetar med. Även om den individen är en av många, så är det min ambition att var och en ska känna sig sedd, lyssnad på och speciell, men också uppleva att den går en utbildning som är anpassad för just de egna förutsättningarna. Det är en svår nöt att knäcka och det kräver mycket fantasi och kreativitet och massor av tid. Men inte en enda dag har jag tråkats ut av jobbet. Jag tror att det hänger samman med detta. Jag ägnar massor av tid åt att göra personliga ”undantag” ifrån ursprungsidén med hur man kan jobba. Det blir en dynamisk situation för både mig och eleverna och den är berikande och lärande och superhärlig att uppleva.

För något år sedan fick jag besök i mitt klassrum av en rektor från en annan skola. Han frågade mig vad jag hade för koncept. Jag sa att jag inte hade något, men han framhärdade och menade att något koncept måste man ju ha. Efter ett långt samtal fick jag honom till slut att förstå att i SÅ fall så är mitt koncept ”ATT INTE HA NÅGOT KONCEPT”.

Eleverna och jag inleder oftast gemensamt med en grundidé till hur man kan arbeta med ett visst tema eller en teknik eller metod de behöver kunna. Alla utgår kanske från en och samma uppgift men med olika individuella lösningar. Någon talar hellre än skriver. Någon behöver stöd med skrivandet. Ytterligare någon behöver hjälp av en kompis för att förstå en text och ytterligare någon vill inte alls lösa uppgiften med oss i skolan, utan på egen hand via internet. Anpassningarna som jag vet att en specifik elev behöver för att underlätta lärandeprocessen, utgör kanske kärnan till elevens upplevelse av kunnande. Därför är det viktigt att tillgodose elevers egna behov av smarta lösningar. I samma klassrum har vi sedan lika många ”nivåer” och ”angreppssätt” som vi har elever. Det är exakt det som skänker mig arbetsglädje. Jag får aldrig tråkigt. Det är alltid stimulerande och intressant. Dessutom får jag själv ständig påfyllning av hur man kan göra, eftersom eleverna kan påverka så mycket av det vi ska arbeta med och också gör det. De bidrar med ständigt nya idéer och synsätt från alla de världens hörn som de ursprungligen kommer ifrån. Därför är jag i ständig vidareutbildning i mitt eget klassrum och upplever en enorm arbetsglädje!


(adsbygoogle = window.adsbygoogle || []).push({});