Alldeles nyligen har kommunen kommit fram till att det så kallade Pianotorget nära sjön Väsmans strand här i Ludvika ska tillägnas bygdens son Charlie Norman. Det tycker jag är väldigt fint! Han var på sin tid en fantastisk entertainer, som lyckades roa generation efter generation både med sin musikalitet och sin humoristiska personlighet. Igår när jag hamnade framför TV:n i slutet av dagen, var det just Charlie som fick mig att stanna kvar. Programmet hade nyss börjat och jag hade egentligen tyckt att Charlie Norman ensam hade varit gott nog för mig, men det blev bara bättre och bättre. De två musiker som var med från början, Jan Adefeldt på bas och Lasse Persson på trummor, fångade upp Normans pianospel och briljerade även själva med stor kunnighet på sina respektive instrument, utom vid ett tillfälle när Norman på sitt finurliga vis hade gett dem ”kompledigt”… 😉

”Vi har en låt här som är lämplig att plocka in grabbar till” sa Charlie Norman ungefär 20 minuter in i programmet och snart fylldes scenen på med Kjell Öhman (hammondorgel), Bosse Broberg (trumpet), Ulf Andersson (saxofon) och Olle Holmqvist (trombon). Plötsligt är det ett fullfjädrat jazzband. Jag som ju slagit på TV:n utan att ha koll på vad det är jag ser, tycker att jag har haft en fantastisk tur!!! Tänk att sitta här en vanlig lördagskväll och få så proffsig underhållning. Det enda man möjligen saknar är ju i så fall en vokalist… Jag sitter och funderar på om jag har lyssnat på så här bra jazz tidigare… Jag är inte en sådan diggare som hänger på jazzklubbar, men när jag har möjlighet så lyssnar jag gärna. När jag var ung gick jag ibland på Skansen och lyssnade på jazz, bland annat en gång när Putte Wickman och Arne Domnérus hade som en slags ”duell” om publikens gunst, till allas stora glädje. De var samtida med Charlie Norman, tänker jag…och med Alice Babs… Hon skulle ju ha passat i det här gänget… Då KOMMER hon!!! Från den stunden är den redan fina konserten helt fantastisk. Jag kollar i efterhand och förstår att det jag har sett är en konsert från slutet av nittiotalet, som anses vara Alice Babs’ comeback efter många års tystnad. Konserten finns i SVT Play,  och heter ”Swingtime again-Alice Babs och Charlie Norman”. Om det regnar i sommar, så rekommenderar jag konserten som förstklassig ersättning för sommarsolen. Men så länge kan du lyssna på musiken redan här:

Länk till albumet Swingtime again med Alice Babs och Charlie Norman med flera

När jag var riktigt liten, antingen medan vi ännu bodde i Tullinge annars när vi nyss hade flyttat till Tumba, så lärde jag mig hur man skulle sköta familjens grammofon. Sedan spelade jag de skivor som räknades som MINA. Två av dem var skivor med insjungningar av Alice Babs. På den ena sjunger hon visor av Alice Tegnér och på den andra, så hade Georg Riedel tonsatt texter av Borghild Arnér. Jag lyssnade varv på varv och sjöng med och hittade vissa favoriter som jag sjöng om och om igen… Jag har ett fint minne från när jag fick nytta av att jag nött de där skivorna så envist. Det var på åttiotalet och jag var med i kören Bjuråsflickorna från Bjursås i Dalarna. Under en körresa till Fuengirola i södra Spanien, framträdde kören i den kyrka där Alice Babs var kyrkvärd på den tiden. Till körresan hade kören bland annat övat in Scandinavian shuffle, som ju varit något av ett paradnummer för gruppen Swedanes, som Alice Babs varit en del av, tillsammans med Ulric Neumann och Svend Asmussen… Måhända var det även efter inspiration av Swedanes som körledaren Per-Egon Janols sett till att vi även sjöng ”Side by side” och ”Filosofisk dixieland”?

Filosofisk dixieland med Alice Babs

Som en del av körprogrammet framförde jag ett solo på vallvisan ”Tula hem och tula vall” som jag hade hört Alice Babs sjunga på den där grammofonskivan jag nämnde innan. Jag minns vad speciellt det kändes att sjunga för Alice Babs. Ännu roligare var det efter körens framträdande när Alice Babs berättade att hon egentligen inte brukade sjunga offentligt (detta var innan den comeback som jag berättade om i början av inlägget…), men att hon nu gärna ville göra ett undantag. Sedan sjöng hon ett folkviseinspirerat stycke av Duke Ellington, bara sådär, a capella. Det var helt fantastiskt och alldeles oförglömligt. Hon var helt klart ”one of a kind”, Alice Babs.