Etikettarkiv: #UK

by

Fourhundred and thirtyfifth åsic- Maybe it’s because I’m NOT a Londoner… #London

…that I love London so? My top sights that I tend to re-visit whenever I go to London are: 

  1. Victoria and Albert Museum ( …for the huge amount of things to see, the variation and professional exhibition and to get a glimpse of the uncountable collections of Queen Victoria and Albert)
  2. Covent Garden ( an Opera House, of course, but outside, in the square you will find people of all kinds, listening to music, watching street performances, having a relaxed and enjoyable time together in a beautiful setting of old buildings and little shops and cosy restaurants).
  3. Shakespeare’s ”The Globe”(This beautiful museum let you experience London as it was when Shakespeare lived there!)
  4. Natural History Museum (Amazing!!! SO much fun to do and see!)
  5. British Museum (one of THE best Museums in the world)
  6. Leicester Square (wonderful place where you can buy tickets for musicals and shows)
  7. Harrod’s (for the incredible exclusive display and for the many possibilities to watch wealth from a short distance…)
  8. Dillon’s (for the reason that there are no books in English that this bookstore doesn’t store)
  9. Hamley’s (for the wonderful feeling of finding all different kinds of toys in a huge five story building…)
  10. The Whispering Gallery (A perfect sight for kids and their parents if you enjoy physics…)

I don’t really know how many times I have visited London, but I have always enjoyed being there. It’s a wonderful City with international pulse that I enjoy tremendously!  In my opinion, strolling around is the best way to see London, but both buses and the tube is very safe and easy accessible, too. I guess it’s just a matter of taste.  I also enjoy going by taxi in London. Some drivers are quiet, of course, but I have been lucky enough to find drivers who enjoy chatting. If you read Swedish, read #sextonde åseriet

Londonbild 1_OLÅLondon tunnelbana

 

 

LondonflaggaI always try to visit a few of the Museums in London, and among others I think Victoria and Albert Museum is the very best. The collection of varied items let me understand, to some extent, what impact Queen Victoria made on the British Society. One thing I never miss to admire is the collection of cast iron. It’s wonderful!

victoria-and-albert-museum_1

I once went to Greenwich to actually stand with one foot in the West and one in the East, just for fun. On the site I noticed so many other things that I enjoyed, that just standing there on the Meridian seemed less important than the other impressions I got there. It is a wonderful place to be, especially when fruit trees are in blossom! But honestly, I find almost every moment in London interesting and rewarding and I don’t even mind the rain…I every corner there are umbrellas and other souvenirs to buy! 🙂

Souvenirer i London

Covent Garden is another place I always return to, since the atmosphere is so relaxed there. I also find the little shops in the surrounding area very pleasant. A walk in Notting Hill reveals the Asian touch with Indian curry served in every little restaurant, whereas Soho offers Chinese food at its best, but my all time favorite is a pub lunch. Maybe ”Steak and Kidney Pie” or a ”Ploughman’s Lunch”? Places like Fortnum and Mason’s are worth the effort to visit, too. Have some ”High Tea” and enjoy scones with clotted cream and jam!

I do however not expect to find any places where there are no tourists… Instead I hope for the Londoners to share their beautiful city with the rest of us when we visit for a few days. When walking on Bond Street or Piccadilly Circus, I almost always notice people around me speaking any of the Nordic languages, such as Swedish, Danish or Norwegian. Thus I have learned not to comment too much on others when I’m in a crowd… I wouldn’t want a person saying

”Jaså, är det fler svenskar här?!” 🙂

by

Fyrahundratrettioandra åseriet- Möten känns minnesvärda när delandet upplevs som äkta och närvarande! #Londonfrossa

Portieren ringer upp mig och berättar att vår bil har kommit. Vi skyndar ner i hissen med alla väskorna. Taxichauffören är en gladlynt man som genast småpratar så att den förestående resan känns lockande och intressant. Jag tänker på mina elever hemma i Sverige och känner direkt en stor samhörighet med den här mannen, för att han i så stor utsträckning påminner mig om dem. De andra sitter i baksätet och jag sätter mig bredvid chauffören. Han kör en högerstyrd bil och det är ovant för mig att sitta till vänster, så jag skojar och säger att jag nog kommer att bromsa hela resan av gammal vana. Sedan pratar vi om allt mellan himmel och jord och trots att resan inte är speciellt lång, bara från Barbican till Paddington, hinner vi avhandla ett stort antal samtalsämnen och jag vet att för min del kommer mötet att vara ett sådant jag minns. Jag kommer att tänka på dikten av Hjalmar Gullberg, Människors möte. Det är inte ångest jag känner när jag åker taxi, men den lättnad som dikten beskriver vid själva mötet, påminner om hur lätt jag känner mig inombords, trots att jag skulle kunna vara drabbad av resfeber inför den förestående flygresan. Jag är helt uppslukad av konversationen med taxichauffören hela vår resa till tåget.

Det har alltid fascinerat mig hur det första intrycket kan vara avgörande vid mötet med en vilt främmande person. Samma fascination känner jag kring det faktum att man själv kan påverka utfallet, genom att vara vänlig och tillmötesgående och bjuda på sig själv. Man vinner gemenskap genom att dela med sig av sig själv. Så upplevde jag just den här taxiresan.

Chauffören, Said, berättar att han kommer ifrån Bangladesh. Han har bott i UK i hela sitt liv, med undantag för några år i barndomen, då han följde med sin far, som var läkare, åter till Pakistan. Sättet han delar med sig på är varmt och spännande och intressant. Det är ett lärande tillfälle. Jag skrattar och lever mig in i det han säger, upplever att jag kan se det han berättar om. Vi pratar faktiskt aktivt om hur mycket ett leende och ett vänligt bemötande kan betyda och jag berättar om en händelse då jag och maken var på besök i Stockholm och åkte buss på bron mot Stora Essingen, då himlen öppnade sig för ett extremt skyfall som ledde till att hela vägbanan blev mer som en flod och bussen gjorde samma avtryck i ”floden” som en motorbåt skulle gjort i en sjö. Vi hade stigit på bussen vid Fridhemsplan och jag hade hälsat vänligt på chauffören och småpratat lite med honom och frågat från vilket land han kom. Han hade svarat att han var indier, vilket man lite fördomsfullt kanske skulle ha gissat med tanke på hans turban. I samband med skyfallet, som kom och gick på någon enda minut, tittade chauffören på mig i den inre backspegeln, mötte min blick och ropade, trots att jag satt vid den bakre dörren: ”så HÄR regnar det när det är monsunregn i mitt hemland!” Jag höjde en tumme och log tillbaka i samförstånd.

Min nye vän, taxichauffören Said gillar berättelsen och säger att JUST så tycker han att en bussresa ska kunna vara. Tidigare hade han kört både stadstrafikbussar och turistbussar och guidat i London. Han berättade att han trivdes mycket med sitt nuvarande arbete som taxichaufför bland annat för att han träffade så många som ville prata i all vänlighet, till skillnad från tiden som chaufför på de vanliga tätortsbussarna, där människor sällan ville prata och vara sociala. Han menar att min berättelse om indiern på bussen i Stockholm illustrerar just att det blir allt ovanligare med mänsklig kontakt med okända på det sättet. Om min egen filosofi om IT-samhällets framväxt som ett av skälen till att vi sällan möts spontant ör att småprata, sa Said: ”Nu märks det att du är lärare! Det där hade jag inte tänkt på om du inte hade upplyst mig om det!” Sedan delar han med sig om sitt liv och hur han alltid värnat om värme och glädje och att ett specifikt minne ligger honom extra varmt om hjärtat.

Det handlar om hur viktigt det är att skratta tillsammans. Said säger att när han var sexton år så var en av hans brorsbarn källa till ständiga kommentarer från omgivningen för att han aldrig log. Vid en större familjesammankomst med närmare hundra släktingar slog Said vad med hela släkten om att han skulle kunna få sin brorson att le. Eftersom brorsonen aldrig brukade le, gick hela släkten med på att slå vad med Said om pengar, troligen för att de alla ansåg vadet vara helt riskfritt. De satsade en dollar var och ingen trodde att Said skulle kunna lyckas få den allvarliga brorsonen att le. Brorsonen var närvarande vid vadslagningen och skedde inte på något sätt i smyg.

Said klättrade upp på ett av matborden på den aktuella festen och började dansa för hela församlingen. Han försökte på olika sätt få brorsonens uppmärksamhet, men det gav inget resultat. Då klädde han av sig alla kläder och fortsatte dansa. Brorsonen brast ut i ett gapskratt som pågick en lång stund. Said vann sina pengar och efteråt när han och brorsonen var på tu man hand frågade han brorsonen varför han plötsligt hade börjat skratta. Brorsonen sa att när han såg hur Saids mamma reagerade på Saids nakna lekamen kunde han inte annat än skratta, för det såg så komiskt ut.

Said berättade detta för mig under vår taxiresa och när vi sedan kom in på det faktum att man nu sällan gör spontana besök hos varandra, så sa han att en av de många saker han saknar med Bangladesh är just de många spontana mötena och den självklara välviljan som han upplevde att människor hade gentemot varandra, men också de stora familjerna med omsorg om varandra. Han berättade att själv hade han tio syskon.

Väl framme vid Paddington smet Said före en enorm kö av taxibilar, som om det var självklart. I efterhand tänkte jag att han var ett riktigt födgeni. Hans trevliga småprat och generösa berättande om sig själv, ledde till att jag snarare uppfattade smitningen i taxikön som en självklar service, i stället för oförskämt gentemot alla dem som lydigt väntade i kön. Där lärde jag mig alltså något om hur lättlurad jag själv är!

by

Twohundred and Seventy-Third Asic- A World of Language Learning Starts in Your Computer

Londonbild 1_OLÅ

I’d like to share with you how learning can become interesting to young students if focus on learning derives from questions raised by the students rather than the teacher. I was teaching a mixed group of students in grade four and five in the Swedish compulsory school system. The students all had very few contacts with native speakers of English or with students from other countries. I wanted them to improve both their written an oral English and thought of different ways. It was in the middle of the annual summer vacation and as usual I spent time thinking of the coming school year. Isn’t that typical for a teacher? I know I’m not the only teacher who spends time planning for future teaching while their off of school.

Anyway, I thought of the idea of getting some kind of pen-pal for each and every one of my students. At this time I had just got my first personal computer through work and I wasn’t very familiar with how to use internet as a resource. I was therefore searching for different websites in order to find addresses to PEN-pals. It wasn’t until I came across the website http://www.epals.com with the very new word #epals, that I realized that PEN-pals were completely outdated! I was thinking like a dinosaur! Briefly, ePals is a website where teachers or students or for that matter teachers AND students can get in touch with each other in order to collaborate in different projects. It doesn’t have to be international projects, but in my case it was.

From the start I didn’t plan to collaborate at all with any American teachers. I was focused on the UK, since I was going to the UK in September in 2000. I spent a couple of hours reading different profiles in the ePals website and then I wrote my own profile. Already while I was browsing the site, I got a few mails in my inbox. There were two of them from American teachers and one of them was from a British teacher. They all seemed very nice, but since I was in a hurry to get my project going, I wrote to the British teacher, telling him about my plans to go to the UK and I also fired off my question about the two of us meeting each other to plan our future collaboration with our students. I wrote “Since I come to the UK in September, I hope we can meet and plan for our mutual project!” Then, since I was in a hurry and also because I know that teachers don’t like to spend time doing the wrong things, I wrote back to the two other teachers politely telling them that unfortunately I had already found a teacher in Britain whom I wanted to collaborate with and thus I didn’t need to write to them…

The “British” teacher replied to my email saying something like “It’s not that I don’t WANT to meet you, but how exactly did you think we could meet if you go to the UK and I live in New Jersey?”
Anyone who gets an email with that comment could have given up, but I’m not that kind of person. I wrote back. The “British” teacher wasn’t at all British and the REAL British teacher, whom I mistaken for being American, was of course already lost and gone, so what options did I have??? I started off brushing up my own English, by writing back and forth to this particular American teacher, who seemed to be a nice person already from the start. He was a teacher in a class in the same age span as my students, so after a few weeks of planning we started off writing emails between the two different schools.

At first, we instructed our own classes to write more general letters about themselves and share photos and details about the school system or what the school looked like. But gradually as the students got to know each other a little better, they started to ask their own questions and compared the learning situations in Sweden and New Jersey. My students, who were used to several breaks during school days, were shocked to notice that the students in the American school had fewer breaks and also lacked a nice lawn and a playing-ground at school. Outside the American school was instead a parking lot.

There were a lot of similar topics that gave students in both ends of our mutual collaboration a chance to challenge their language skills. In the American end students had a more cultural based viewpoint to our project, whereas in Sweden the focus was mainly on language and how to express oneself. One thing lead to another and the American teacher and I also visited each other’s schools and got the opportunity to see through teaching what it was like to teach in a completely different school setting than the one we were used to, respectively. I remember from MY teaching during one single day in the American school, that it was weird to be addressed Mrs Olenius. I also found it interesting to interact with the student in MY way, rather outspoken and joking, and notice how a few of the American TEACHERS frowned. It seemed to me as if they were taking their ROLE as teachers much more seriously than I do, which was interesting to note.

Later, my American friend visited me and my class in Sweden. He had brought with him a few interesting lessons to teach and one of them was in Physics, where he wanted to show the students how an American Hurricane builds up, by using two large bottles that he quickly moved in order to make it seem like a hurricane inside the bottles. An interesting thing with his experiment is the obvious difference between the ways we would do such an experiment and the way he did. He ended up getting eager students around him who wanted to do the experiment themselves, not just look at him doing it. In Sweden I’d say most teachers would give their students the opportunity to try out such an experiment by themselves. Another thing the American teacher probably noticed is that his usual reference to the famous Wizard of Oz didn’t work in Sweden. Why not?

A Swedish student in grade five generally wouldn’t know what kind of movie that is.
I’m happy to say that this American teacher and I have been friends for a long time now and thanks to him, I have learnt a lot about America that is more positive than I could ever imagine. Maybe it was meant to be that I mixed the American teacher with the British?

Vemvet

by

Sextonde åseriet- Möten känns minnesvärda när delandet upplevs som äkta och närvarande!

Portieren ringer upp mig och berättar att vår bil har kommit. Vi skyndar ner i hissen med alla väskorna. Taxichauffören är en gladlynt man som genast småpratar så att den förestående resan känns lockande och intressant. Jag tänker på mina elever hemma i Sverige och känner direkt en stor samhörighet med den här mannen, för att han i så stor utsträckning påminner mig om dem. De andra sitter i baksätet och jag sätter mig bredvid chauffören. Han kör en högerstyrd bil och det är ovant för mig att sitta till vänster, så jag skojar och säger att jag nog kommer att bromsa hela resan av gammal vana. Sedan pratar vi om allt mellan himmel och jord och trots att resan inte är speciellt lång, bara från Barbican till Paddington, hinner vi avhandla ett stort antal samtalsämnen och jag vet att för min del kommer mötet att vara ett sådant jag minns. Jag kommer att tänka på dikten av Hjalmar Gullberg, Människors möte. Det är inte ångest jag känner när jag åker taxi, men den lättnad som dikten beskriver vid själva mötet, påminner om hur lätt jag känner mig inombords, trots att jag skulle kunna vara drabbad av resfeber inför den förestående flygresan. Jag är helt uppslukad av konversationen med taxichauffören hela vår resa till tåget.

Det har alltid fascinerat mig hur det första intrycket kan vara avgörande vid mötet med en vilt främmande person. Samma fascination känner jag kring det faktum att man själv kan påverka utfallet, genom att vara vänlig och tillmötesgående och bjuda på sig själv. Man vinner gemenskap genom att dela med sig av sig själv. Så upplevde jag just den här taxiresan.

Chauffören, Said, berättar att han kommer ifrån Bangladesh. Han har bott i UK i hela sitt liv, med undantag för några år i barndomen, då han följde med sin far, som var läkare, åter till Pakistan. Sättet han delar med sig på är varmt och spännande och intressant. Det är ett lärande tillfälle. Jag skrattar och lever mig in i det han säger, upplever att jag kan se det han berättar om. Vi pratar faktiskt aktivt om hur mycket ett leende och ett vänligt bemötande kan betyda och jag berättar om en händelse då jag och maken var på besök i Stockholm och åkte buss på bron mot Stora Essingen, då himlen öppnade sig för ett extremt skyfall som ledde till att hela vägbanan blev mer som en flod och bussen gjorde samma avtryck i ”floden” som en motorbåt skulle gjort i en sjö. Vi hade stigit på bussen vid Fridhemsplan och jag hade hälsat vänligt på chauffören och småpratat lite med honom och frågat från vilket land han kom. Han hade svarat att han var indier, vilket man lite fördomsfullt kanske skulle ha gissat med tanke på hans turban. I samband med skyfallet, som kom och gick på någon enda minut, tittade chauffören på mig i den inre backspegeln, mötte min blick och ropade, trots att jag satt vid den bakre dörren: ”så HÄR regnar det när det är monsunregn i mitt hemland!” Jag höjde en tumme och log tillbaka i samförstånd.

Min nye vän, taxichauffören Said gillar berättelsen och säger att JUST så tycker han att en bussresa ska kunna vara. Tidigare hade han kört både stadstrafikbussar och turistbussar och guidat i London. Han berättade att han trivdes mycket med sitt nuvarande arbete som taxichaufför bland annat för att han träffade så många som ville prata i all vänlighet, till skillnad från tiden som chaufför på de vanliga tätortsbussarna, där människor sällan ville prata och vara sociala. Han menar att min berättelse om indiern på bussen i Stockholm illustrerar just att det blir allt ovanligare med mänsklig kontakt med okända på det sättet. Om min egen filosofi om IT-samhällets framväxt som ett av skälen till att vi sällan möts spontant ör att småprata, sa Said: ”Nu märks det att du är lärare! Det där hade jag inte tänkt på om du inte hade upplyst mig om det!” Sedan delar han med sig om sitt liv och hur han alltid värnat om värme och glädje och att ett specifikt minne ligger honom extra varmt om hjärtat.

Det handlar om hur viktigt det är att skratta tillsammans. Said säger att när han var sexton år så var en av hans brorsbarn källa till ständiga kommentarer från omgivningen för att han aldrig log. Vid en större familjesammankomst med närmare hundra släktingar slog Said vad med hela släkten om att han skulle kunna få sin brorson att le. Eftersom brorsonen aldrig brukade le, gick hela släkten med på att slå vad med Said om pengar, troligen för att de alla ansåg vadet vara helt riskfritt. De satsade en dollar var och ingen trodde att Said skulle kunna lyckas få den allvarliga brorsonen att le. Brorsonen var närvarande vid vadslagningen och skedde inte på något sätt i smyg.

Said klättrade upp på ett av matborden på den aktuella festen och började dansa för hela församlingen. Han försökte på olika sätt få brorsonens uppmärksamhet, men det gav inget resultat. Då klädde han av sig alla kläder och fortsatte dansa. Brorsonen brast ut i ett gapskratt som pågick en lång stund. Said vann sina pengar och efteråt när han och brorsonen var på tu man hand frågade han brorsonen varför han plötsligt hade börjat skratta. Brorsonen sa att när han såg hur Saids mamma reagerade på Saids nakna lekamen kunde han inte annat än skratta, för det såg så komiskt ut.

Said berättade detta för mig under vår taxiresa och när vi sedan kom in på det faktum att man nu sällan gör spontana besök hos varandra, så sa han att en av de många saker han saknar med Bangladesh är just de många spontana mötena och den självklara välviljan som han upplevde att människor hade gentemot varandra, men också de stora familjerna med omsorg om varandra. Han berättade att själv hade han tio syskon.

Väl framme vid Paddington smet Said före en enorm kö av taxibilar, som om det var självklart. I efterhand tänkte jag att han var ett riktigt födgeni. Hans trevliga småprat och generösa berättande om sig själv, ledde till att jag snarare uppfattade smitningen i taxikön som en självklar service, i stället för oförskämt gentemot alla dem som lydigt väntade i kön. Där lärde jag mig alltså något om hur lättlurad jag själv är!