Fourhundred and forty-fourth åsic- Vasaloppet, a Swedish ski race for the entire nation!

#asaole, #vasaloppet, #2017When I watch cultural events on TV from other countries where some of my students come from, such as India, Pakistan,Bangladesh, Irak, Iran or Somalia, I note both similarities and differences. There are places and situations I find exotic and extraordinary, partly because of differences in climate or weather conditions, but also because of living conditions in general. This blogpost gives you an example of what people do for fun in the far north country of Sweden. If you are used to crowded places in markets or fairs, if you commute daily for a job in the City, this is the blogpost for you! This is about being in a crowd… 🙂

#asaole, #vasaloppets-logga

A long tradition of skiing in Sweden has its peak the first Sunday of March each year… I talk about the long distance ski race called Vasaloppet, held in the memory of King Gustav I of Vasa. This is the 93rd time this race is held and this year’s race has approximately 15,000 participants. Ever since 1922, when the first race was held, more and more participants have been added each year. Skiing is a sport with long tradition in Sweden and many famous skiers come from our country.

Being good at skiing is not the only factor for winning a race like Vasaloppet. You also need to have a very strong will, since the distance of 90km is too far to just do ”for fun”. Many of the elite skiers race under five hours, but most of the other participants, need 5-12 hours to get to finish in Mora. The absolutely slowest ski racers are called ”blueberries” blåbär in Swedish, and the connotation for the word is not merely a berry, but a person who is doing something as best as she/he can, but not in a professional way on elite level.

During my lifetime I have always watched Vasaloppet, but only once have I been there on the site. Then I was merely a child and I remember we were in Evertsberg, watching all the ski-runners passing by reaching out for our cups of blueberry soup. I know that through the years the food and drinks have changed to sports beverages and other kinds of food, but traditionally one would have blueberry soup, so why break the tradition? I always stick to blueberry soup…

ekstroms-blabarssoppa_ola#blueberry soup, #vasaloppsfrukost_ola

Vasaloppet is possible to follow on national TV each year. I would say I am worse than the blueberries in the race, since MY tradition each year is very far from ski racing 90 km in the cold winter… Instead my tradition is to WATCH this on TV! 🙂 Every year, many others do just what I do! Last year, 2016, 37% of the Swedish viewers watched Vasaloppet on TV, that is 3 509,000 people! Mind there are only approximately ten million people in Sweden… An ordinary Vasaloppet-Sunday, I would watch the start, then I would eat blueberry soup while listening to all the many interviews with people involved in the race, both those who race to win and those who definitely just do it for fun …

I am always amazed that people volunteer to actually ski this far! 90 km is way too far to ME anyway! Another thing I find interesting is the fact that it is very crowded in the ski-tracks. I think of situations that these people would avoid during working hours. They would try very hard to commute earlier than the crowd, choose alternative routes to avoid long backed-up lanes on their way to the city of Stockholm, but on their day off of work, they line up for skiing, in a huge crowd with 15,000 skiers…

#vasaloppet, #starten 2017, #asaole#vasaloppet, #starten 2017, #asaole

There are participants from other parts of the world, although most of the skiers are Swedish, Norwegian or Finnish. The little town of Mora, where the ski runners finally reach their goal has a ”sister” in the USA. Mora in Minnesota is far away, but just like many other American cities the name has its origin somewhere else in the world. Are you from Mora in the USA? Maybe you will be the next year’s winner? 😉

I cannot help but admire them! First for skiing this far at all, secondly for doing so early in the morning on a Sunday, thirdly for skiing in such a crowd, and last but not least for skiing such a long time… Altogether it’s amazing!

Sources: 

http://www.vasaloppet.se

http://www.ci.mora.mn.us/

Fyrahundratrettioandra åseriet- Möten känns minnesvärda när delandet upplevs som äkta och närvarande! #Londonfrossa

Portieren ringer upp mig och berättar att vår bil har kommit. Vi skyndar ner i hissen med alla väskorna. Taxichauffören är en gladlynt man som genast småpratar så att den förestående resan känns lockande och intressant. Jag tänker på mina elever hemma i Sverige och känner direkt en stor samhörighet med den här mannen, för att han i så stor utsträckning påminner mig om dem. De andra sitter i baksätet och jag sätter mig bredvid chauffören. Han kör en högerstyrd bil och det är ovant för mig att sitta till vänster, så jag skojar och säger att jag nog kommer att bromsa hela resan av gammal vana. Sedan pratar vi om allt mellan himmel och jord och trots att resan inte är speciellt lång, bara från Barbican till Paddington, hinner vi avhandla ett stort antal samtalsämnen och jag vet att för min del kommer mötet att vara ett sådant jag minns. Jag kommer att tänka på dikten av Hjalmar Gullberg, Människors möte. Det är inte ångest jag känner när jag åker taxi, men den lättnad som dikten beskriver vid själva mötet, påminner om hur lätt jag känner mig inombords, trots att jag skulle kunna vara drabbad av resfeber inför den förestående flygresan. Jag är helt uppslukad av konversationen med taxichauffören hela vår resa till tåget.

Det har alltid fascinerat mig hur det första intrycket kan vara avgörande vid mötet med en vilt främmande person. Samma fascination känner jag kring det faktum att man själv kan påverka utfallet, genom att vara vänlig och tillmötesgående och bjuda på sig själv. Man vinner gemenskap genom att dela med sig av sig själv. Så upplevde jag just den här taxiresan.

Chauffören, Said, berättar att han kommer ifrån Bangladesh. Han har bott i UK i hela sitt liv, med undantag för några år i barndomen, då han följde med sin far, som var läkare, åter till Pakistan. Sättet han delar med sig på är varmt och spännande och intressant. Det är ett lärande tillfälle. Jag skrattar och lever mig in i det han säger, upplever att jag kan se det han berättar om. Vi pratar faktiskt aktivt om hur mycket ett leende och ett vänligt bemötande kan betyda och jag berättar om en händelse då jag och maken var på besök i Stockholm och åkte buss på bron mot Stora Essingen, då himlen öppnade sig för ett extremt skyfall som ledde till att hela vägbanan blev mer som en flod och bussen gjorde samma avtryck i ”floden” som en motorbåt skulle gjort i en sjö. Vi hade stigit på bussen vid Fridhemsplan och jag hade hälsat vänligt på chauffören och småpratat lite med honom och frågat från vilket land han kom. Han hade svarat att han var indier, vilket man lite fördomsfullt kanske skulle ha gissat med tanke på hans turban. I samband med skyfallet, som kom och gick på någon enda minut, tittade chauffören på mig i den inre backspegeln, mötte min blick och ropade, trots att jag satt vid den bakre dörren: ”så HÄR regnar det när det är monsunregn i mitt hemland!” Jag höjde en tumme och log tillbaka i samförstånd.

Min nye vän, taxichauffören Said gillar berättelsen och säger att JUST så tycker han att en bussresa ska kunna vara. Tidigare hade han kört både stadstrafikbussar och turistbussar och guidat i London. Han berättade att han trivdes mycket med sitt nuvarande arbete som taxichaufför bland annat för att han träffade så många som ville prata i all vänlighet, till skillnad från tiden som chaufför på de vanliga tätortsbussarna, där människor sällan ville prata och vara sociala. Han menar att min berättelse om indiern på bussen i Stockholm illustrerar just att det blir allt ovanligare med mänsklig kontakt med okända på det sättet. Om min egen filosofi om IT-samhällets framväxt som ett av skälen till att vi sällan möts spontant ör att småprata, sa Said: ”Nu märks det att du är lärare! Det där hade jag inte tänkt på om du inte hade upplyst mig om det!” Sedan delar han med sig om sitt liv och hur han alltid värnat om värme och glädje och att ett specifikt minne ligger honom extra varmt om hjärtat.

Det handlar om hur viktigt det är att skratta tillsammans. Said säger att när han var sexton år så var en av hans brorsbarn källa till ständiga kommentarer från omgivningen för att han aldrig log. Vid en större familjesammankomst med närmare hundra släktingar slog Said vad med hela släkten om att han skulle kunna få sin brorson att le. Eftersom brorsonen aldrig brukade le, gick hela släkten med på att slå vad med Said om pengar, troligen för att de alla ansåg vadet vara helt riskfritt. De satsade en dollar var och ingen trodde att Said skulle kunna lyckas få den allvarliga brorsonen att le. Brorsonen var närvarande vid vadslagningen och skedde inte på något sätt i smyg.

Said klättrade upp på ett av matborden på den aktuella festen och började dansa för hela församlingen. Han försökte på olika sätt få brorsonens uppmärksamhet, men det gav inget resultat. Då klädde han av sig alla kläder och fortsatte dansa. Brorsonen brast ut i ett gapskratt som pågick en lång stund. Said vann sina pengar och efteråt när han och brorsonen var på tu man hand frågade han brorsonen varför han plötsligt hade börjat skratta. Brorsonen sa att när han såg hur Saids mamma reagerade på Saids nakna lekamen kunde han inte annat än skratta, för det såg så komiskt ut.

Said berättade detta för mig under vår taxiresa och när vi sedan kom in på det faktum att man nu sällan gör spontana besök hos varandra, så sa han att en av de många saker han saknar med Bangladesh är just de många spontana mötena och den självklara välviljan som han upplevde att människor hade gentemot varandra, men också de stora familjerna med omsorg om varandra. Han berättade att själv hade han tio syskon.

Väl framme vid Paddington smet Said före en enorm kö av taxibilar, som om det var självklart. I efterhand tänkte jag att han var ett riktigt födgeni. Hans trevliga småprat och generösa berättande om sig själv, ledde till att jag snarare uppfattade smitningen i taxikön som en självklar service, i stället för oförskämt gentemot alla dem som lydigt väntade i kön. Där lärde jag mig alltså något om hur lättlurad jag själv är!