Fyrtiosjunde åseriet- när tiden stannar och skapar en minnesbubbla

Den första dagen på terminen… Ett mingelfika med alla de människor man under vinterhalvåret jobbar med… Nu kretsar samtalen kring den gångna sommaren och det sorl som präglar miljön är ljudligt, intensivt och mättat av alla de många berättelser som delas mellan mina kollegor.

En av dem, berättar att nytt för denna termin är att de i sitt arbetslag har fått en ny arbetskamrat. Hon beskriver kvinnan och pekar diskret mot en person som är i samspråk med min rektor. När namnet nämns har jag redan backat mitt inre minnesband, hamnat i en högstadieklass för längesedan, kommit ihåg en alldeles otroligt kreativ elev som kom att muta in en speciell plats i mitt hjärta för evigt.

Först minns jag hur hon som drivande i sin grupp gjorde ett jättehärligt reklamklipp när vi jobbade med påverkan från reklamfilmer och eleverna fick skapa egna reklamfilmer från början till slut.

Därefter minns jag hur vi delade det stora intresset för musik och hur jag frivilligt deltog som en av få lärare i skolorkestern. Musiken är något vi har gemensamt, men även en ganska abrupt humor som smittar…

Det föll sig så, att jag just det år då jag undervisade i hennes klass, hade träffat den man som jag ville leva med. Jag försökte, bland annat med tanke på denna specifika klass, få min ”man to be” att tänka sig ett liv i Falun eller Borlänge. Det gick inte så lysande… Efter tio år i Grängesberg och tio år i Ludvika, ser jag att mina argument inte räckte ända fram…

Så minns jag hur jag på min sista dag i den aktuella skolan upplevde hur just denna elev tillägnade mig en fantastisk version av Adams julsång framförd på saxofon. Hon är inte bara musikalisk, utan en person som ÄR musiken, som lever genom musiken men också skapar den oändligt omfattande känsla som endast musiken skänker mig. Jag bands samman med henne där och då, på ett sätt som en lärare KANSKE förstår, men inte en elev. Vi skrev till varandra en tid, skulle hålla kontakten. Jag förstod att det var tidsbestämt men kände glädje för varje brev som kom. När hon en dag ärligt skrev att hon inte längre ville hålla kontakten,förstod jag henne, samtidigt som jag insåg att jag skulle sakna henne.

Att återse precis exakt denna elev är något alldeles extra. Det är en minnesvärd händelse! Att just precis hon återgäldar min kram, betyder oändligt mycket för mig. Återigen intar hon den där redan inmutade positionen i mitt hjärta.

Jag möter henne med tanken att hon inte ska minnas mig. Jag tänker att jag tar en risk när jag tar för givet att hon minns mig. Kramen visar med all önskvärd tydlighet att hon faktiskt minns mig. Hon är för mig en elev jag aldrig glömt, en person jag undrat över. Att hon är där, livs levande gör mig varm i hjärtat! All lycka, önskar jag henne i sitt nya jobb. Tack för det varma återseendet!

Annonser

En tanke på “Fyrtiosjunde åseriet- när tiden stannar och skapar en minnesbubbla

  1. Ylva Näs skriver:

    Det finns några få lärare under ens studietid som kryper sig in i hjärtat, du var verkligen en av de få! Mitt hjärta svämmar över av att jag fick träffa dig igår och av din fina text, tack ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.