När politiker vill vinna väljare strax före valet, brukar de mest märkliga förslagen dugga tätt på både riks- och lokalnivå. Det är min uppfattning att detta gäller för alla sektorer i samhället. De reformer som föreslås för skolans del är inte sällan mycket omvälvande, men inte alltid någon nyhet. Om vi ska tänka #skolanförst i det här valet, så är det viktigt att fokusera på skolans arbetsro också! Förslag till förändringar som inte innebär förbättring kan vi gärna vara utan!

Att ständigt FÖRÄNDRA leder inte med självklarhet till FÖRBÄTTRING.

När mätningar och rapporter visar på försämringar i skolresultaten får skolan ofta nya direktiv som går helt emot det som för tillfället gäller,. Mätningarna åtföljs inte alltid av utvärderingar av metoder i undervisningen eller av andelen obehörig personal. Inte heller läggs något fokus på skolledaransvaret när resultaten viker.  Skolpolitiker på kommunalnivå kan dessutom ostrört fokusera på verksamheter som normalt inte ingår i kommunalt ansvar… Man kanske hellre vill ha ett skid-VM än att påskynda upprustningen av en sliten skola?  Att satsa på skolan innebär med min logik att något annat måste stå tillbaka. Man kanske inte kan rusta Folkets hus i en socialdemokratiskt styrd kommun om skolans resultat är dåliga. Man kanske inte heller kan ge ökade bidrag till företagarföreningen i en borgerligt styrd kommun om kommunens elever inte ges möjlighet att nå målen i kursplanerna. Att satsa på skolan är alltså en prioritering, en angelägen prioritering eftersom utbildningen av våra framtida vuxna hänger på vilken #utbildningskvalitet vi i skolan kan leverera till våra elever.

Många #lärare ser fram emot #riksdagsvalet 2014,  för att de hoppas på förbättringar på många områden. Jag för min del känner mig orolig för de tomma löften och valfläsk som vi just nu blir överösta med. De förslag till förändringar för skolans del som lagts som valfläsk under detta supervalår ska inte tillåtas bli oreflekterade förändringar om de inte samtidigt leder till mycket tydliga förbättringar. I den bästa av världar vilar förändringsförslagen på forskningsresultat, lärares erfarenheter, utvärderingsresultat från skolverksamheten, i stället för att vara något tillfälligt politiskt utspel för att vinna väljare i sista stund. Vanliga slagträn i valtider är fler utbildningsplatser på lärarhögskolorna, ökade anslag till läromedel, upprustning av skollokaler, fler grupprum… När reformen om förstelärare kom, så ledde det till att många lärare fick ett välkommet lönelyft. Lärarkollektivet som helhet är trots denna förbättring för förstelärarna, lönemässigt långt efter yrkeskategorier med jämförbar utbildningslängd och komplexitet i yrket. Jag befarar att förstelärarreformen leder till att politiker anser att de ”redan har satsat ekonomiskt på skolan” och kan fokusera på andra sektorer i samhället.

Att toppstyra och detaljplanera över huvudet på lärarna är inte nödvändigtvis receptet för en framgångsrik skola.  Eftersom elever är individer med olika sätt att lära sig, måste lärares kreativitet och flexibilitet ges friutrymme i en alltmer stressig skolvardag. Vi har redan en timmes ”friskvård” på arbetstid, vilket är lysande. Det vore önskvärt för en framgångsrik och bottom-up-orienterad skolutvecklingsprocess att möjliggöra en timmes enskild reflektion på temat skolutveckling på arbetstid.

Skolan behöver politisk HANDLINGSKRAFT och MOD, men inte förhastade reformer som inte leder till något annat än en fjäder i hatten för aktuella politiker.

Att vara lärare är alldeles enastående fantastiskt om man får rätt förutsättningar och det kan upplevas som oerhört jobbigt och frustrerande om man inte ges rätt förutsättningar. Därför hoppas jag att politiker i årets val tar ansvar den svenska skolans framtid. Sätt #skolan först!