Tvåhundrasjuttiosjätte åseriet- Reflektioner i kursmålens skördetid

I många år jobbade jag i grundskolan med allt vad det innebär. En mycket tydlig skillnad mellan vuxenutbildningens olika kurser och de många åren i grundskolan är kopplingen mellan kursmål och tid. I grundskolan hade lärare i en lång stafett avlöst varandra under de nio år (senare tio år, om man medräknar senare års förskoleklassundervisning) en enskild elev läste till exempel ämnet svenska eller svenska som andraspråk. Eleven hade goda möjligheter att gradvis utveckla både kunskaper och förmågor i ämnet under den långa tid som stod till buds. Andra faktorer spelade naturligtvis också roll, men tiden var i många avseenden en hjälp för mig i min roll som lärare, eftersom den i sig möjliggjorde upprepade repetitioner av viktiga moment inom ämnet.

Till skillnad från den väldigt långsiktiga vägen mot målen i årskurs nio, jobbar jag nu med samma nivå med mina vuxna elever, som redan lämnat SFI bakom sig och nu ska klara målen i kursen med namn GRNSVA2 (www.skolverket.se). De är inte 16 år gamla, de är vuxna, ivriga att bli klara någon gång…vill ut och få jobb eller kanske fortsätta sina studier på gymnasienivå i ämnet svenska som andraspråk. Vissa dagar känner jag mig som en travkusk som måste hålla hårt i tyglarna så att inte hästen drar iväg i galopp och andra dagar är hästen kvar i spiltan när loppet ska starta. Vi behöver bli ett team, jag och eleven och fort måste det bli så, eftersom vi inte har nio år på oss! För att möta Skolverkets krav har jag på olika sätt försökt utveckla och slimma undervisningen så att den håller en hög standard  och hög intensitet för att så många som möjligt ska nå målen inom den givna tidsramen. De fem obligatoriska uppgifter som eleverna arbetar med för att möta de många kursmålen, måste alla vara klara med till slutet av kursen. På det sättet ger jag dem möjlighet att nå kursmålen. Att de gör uppgifterna är första steget…men inte någon garanti för att få ett betyg. De måste även nå en nivå som motsvarar minst betyget E i betygsskalan.

Nu är tiden inne då mina nuvarande elever snart är klara med sina obligatoriska uppgifter och se då händer det, igen! Jag blir lika lycklig varje gång! Eleverna, var för sig, har tagit uppgifterna på största allvar, skrivit på sin bästa svenska och lagt ner både tid och möda på att formulera sig, förklara och berätta. De har argumenterat, reflekterat  och kämpat med att hitta olika stilnivåer för de olika texttyperna. Men inte nog med det! De har dessutom i olika muntliga sammanhang tagit chansen att aktivt delta i samtal om texter, om olika diskussionsämnen, om strategier och om lärande, allt i syfte att hjälpa mig att hjälpa dem… Jag behöver mitt betygsunderlag för att kunna bedöma deras svenska. De många ärliga härliga elever som möter sina egna mål att klara kursen, på sitt allra bästa sätt, är för mig den största glädjekällan i yrket. Att se dem lyckas är min belöning, min inspirationskälla och min energidepå för kommande kurser.

Men det händer också att elever väljer andra vägar, inte alltid helt ärliga. Kanske tror de inte sig själva om att klara målen? Kanske tror de inte att det skulle räcka fram om de endast använde sina egna språkliga resurser? Säkert är skälen många till det fusk som ibland förekommer. Elever använder andras texter för och lämnar in dem under sitt eget namn. Elever använder bitar av andras texter och sammanfogar dem med egna kommentarer. Ibland plockar elever ogenerat långa stycken ur texter på internet och avstår ifrån att källhänvisa. När de avstår ifrån att källhänvisa trots att jag i min kurs har undervisat om följderna för textstöld och risken med att låna andras texter utan att ange varifrån de kommer och vem som egentligen är den skribent som borde hyllas, så har de medvetet valt att fuska, som jag ser det. Att uppsåtligen fuska är naturligtvis inte tillåtet och min arbetsgivare har en nedskriven rutin för vad som händer när elever fuskar. Jag tänker inte gå in på den rutinen nu, utan i stället gå vidare till det jag upplever i min lärarroll när elever fuskar.

Att möta elever på nytt vid varje kursstart är en social investering. Jag lägger stor vikt vid att försöka skapa en social plattform för mig och varje enskild elev, så att eleven ska känna sig så trygg i lärandet att hen har förtroende för mig och vågar använda svenskan i alla upptänkliga situationer. Det är först när eleven väljer att våga använda språket som jag ju ges en möjlighet att hjälpa hen med utveckling av språket. De allra flesta elever jag undervisat genom åren tar emot den ambitionen från mig genom att göra sitt bästa, ge sig själva chansen att utveckla språket sida vid sida med mig som är deras lärare. Tillsammans upptäcker vi språkets olika nivåer, stiltyper, texter av olika de slag. Vi går igenom regler, inte bara för språket i sig, utan även för texter av olika slag, till exempel hur man kan förvänta sig att ett formellt brev ska se ut och hur man känner igen artikelns olika delar och vet hur man benämner dem. De allra flesta elever ser att de har en lärare de kan fråga till råds om sitt språktillägnande.

Dessa elever vågar också utsätta sin egen språknivå, sina egna textalster, för granskning både under kursens gång och i slutet av kursen, för de vet att deras svenska är något som ständigt utvecklas och de vill få veta den nuvarande nivån för sitt språk. De vågar också det för att de och jag har kommit till en punkt där de litar på mig som yrkesperson, som lärare.

När någon elev ändå väljer att föra mig bakom ljuset och skicka in texter som är manipulerade, ihopklippta av andras, så blir jag därför inte bara besviken på ett generellt plan, för att bli utsatt för detta försök att lura sig till ett betyg. Jag blir dessutom alltid oerhört förvånad över att den aktuella eleven väljer att äventyra sitt betyg och sina studier genom att medvetet välja att fuska i stället för att ta emot möjligheten att få hjälp med sitt eget språk och dess tänkbara utveckling. Dessutom undrar jag alltid om elever som fuskar tror att jag är så ljusblå och okunnig att jag inte märker det…

DSC00282

Etthundrasextioförsta åseriet- Reflektioner i kursmålens skördetid

I många år jobbade jag i grundskolan med allt vad det innebär. En mycket tydlig skillnad mellan vuxenutbildningens olika kurser och de många åren i grundskolan är kopplingen mellan kursmål och tid. I grundskolan hade lärare i en lång stafett avlöst varandra under de nio år (senare tio år, om man medräknar senare års förskoleklassundervisning) en enskild elev läste till exempel ämnet svenska eller svenska som andraspråk. Eleven hade goda möjligheter att gradvis utveckla både kunskaper och förmågor i ämnet under den långa tid som stod till buds. Andra faktorer spelade naturligtvis också roll, men tiden var i många avseenden en hjälp för mig i min roll som lärare, eftersom den i sig möjliggjorde upprepade repetitioner av viktiga moment inom ämnet.

Till skillnad från den väldigt långsiktiga vägen mot målen i årskurs nio, jobbar jag nu med samma nivå med mina vuxna elever, som redan lämnat SFI bakom sig och nu ska klara målen i kursen med namn GRNSVA2 (www.skolverket.se). De är inte 16 år gamla, de är vuxna, ivriga att bli klara någon gång…vill ut och få jobb eller kanske fortsätta sina studier på gymnasienivå i ämnet svenska som andraspråk. Vissa dagar känner jag mig som en travkusk som måste hålla hårt i tyglarna så att inte hästen drar iväg i galopp och andra dagar är hästen kvar i spiltan när loppet ska starta. Vi behöver bli ett team, jag och eleven och fort måste det bli så, eftersom vi inte har nio år på oss! För att möta skolverkets krav har jag på olika sätt försökt utveckla och slimma undervisningen så att den håller en hög standard  och hög intensitet för att så många som möjligt ska nå målen inom den givna tidsramen. De sju obligatoriska uppgifter som eleverna arbetar med för att möta de många kursmålen, brukar jag försöka få eleverna att ”spara” till slutet av kursen. Anledningen till det är att jag förstås vill att de ska lyckas med sin målsättning att nå kursmålen.

Nu är tiden inne då mina nuvarande elever börjar intensifiera arbetet med att skicka in sina obligatoriska uppgifter och se då händer det, igen! Jag blir lika lycklig varje gång! Eleverna, var för sig, har tagit uppgifterna på största allvar, skrivit på sin bästa svenska och lagt ner både tid och möda på att formulera sig, förklara och berätta. De har argumenterat, reflekterat  och kämpat med att hitta olika stilnivåer för de olika texttyperna. Men inte nog med det! De har dessutom i olika muntliga sammanhang tagit chansen att aktivt delta i samtal om texter, om olika diskussionsämnen, om strategier och om lärande, allt i syfte att hjälpa mig att hjälpa dem… Jag behöver mitt betygsunderlag för att kunna bedöma deras svenska. De många ärliga härliga elever som möter sina egna mål att klara kursen, på sitt allra bästa sätt, är för mig den största glädjekällan i yrket. Att se dem lyckas är min belöning, min inspirationskälla och min energidepå för kommande kurser.

Men det händer också att elever väljer andra vägar, inte alltid helt ärliga. Kanske tror de inte sig själva om att klara målen? Kanske tror de inte att det skulle räcka fram om de endast använde sina egna språkliga resurser? Säkert är skälen många till det fusk som ibland förekommer. Elever använder andras texter för och lämnar in dem under sitt eget namn. Elever använder bitar av andras texter och sammanfogar dem med egna kommentarer. Ibland plockar elever ogenerat långa stycken ur texter på internet och avstår ifrån att källhänvisa. När de avstår ifrån att källhänvisa trots att jag i min kurs har undervisat om följderna för textstöld och risken med att låna andras texter utan att ange varifrån de kommer och vem som egentligen är den skribent som borde hyllas, så har de medvetet valt att fuska, som jag ser det. Att uppsåtligen fuska är naturligtvis inte tillåtet och min arbetsgivare har en nedskriven rutin för vad som händer när elever fuskar. Jag tänker inte gå in på den rutinen nu, utan i stället gå vidare till det jag upplever i min lärarroll när elever fuskar.

Att möta elever på nytt vid varje kursstart är en social investering. Jag lägger stor vikt vid att försöka skapa en social plattform för mig och varje enskild elev, så att eleven ska känna sig så trygg i lärandet att hen har förtroende för mig och vågar använda svenskan i alla upptänkliga situationer. Det är först när eleven väljer att våga använda språket som jag ju ges en möjlighet att hjälpa hen med utveckling av språket. De allra flesta elever jag undervisat genom åren tar emot den ambitionen från mig genom att göra sitt bästa, ge sig själva chansen att utveckla språket sida vid sida med mig som är deras lärare. Tillsammans upptäcker vi språkets olika nivåer, stiltyper, texter av olika de slag. Vi går igenom regler, inte bara för språket i sig, utan även för texter av olika slag, till exempel hur man kan förvänta sig att ett formellt brev ska se ut och hur man känner igen artikelns olika delar och vet hur man benämner dem. De allra flesta elever ser att de har en lärare de kan fråga till råds om sitt språktillägnande.

Dessa elever vågar också utsätta sin egen språknivå, sina egna textalster, för granskning både under kursens gång och i slutet av kursen, för de vet att deras svenska är något som ständigt utvecklas och de vill få veta den nuvarande nivån för sitt språk. De vågar också det för att de och jag har kommit till en punkt där de litar på mig som yrkesperson, som lärare.

När någon elev ändå väljer att föra mig bakom ljuset och skicka in texter som är manipulerade, ihopklippta av andras, så blir jag därför inte bara besviken på ett generellt plan, för att bli utsatt för detta försök att lura sig till ett betyg. Jag blir dessutom alltid oerhört förvånad över att den aktuella eleven väljer att äventyra sitt betyg och sina studier genom att medvetet välja att fuska i stället för att ta emot möjligheten att få hjälp med sitt eget språk och dess tänkbara utveckling. Dessutom undrar jag alltid om elever som fuskar tror att jag är så ljusblå och okunnig att jag inte märker det…

DSC00282

Etthundrafemtioåttonde åseriet- Ur led är tiden

Ingenting är längre som förut! Det ordnar sig med tiden! Tids nog får vi veta! Det var bättre förr! Ju förr desto bättre! Tid är relativt och innan någon kläckte idén att vi alla skulle ställa om våra klockor i förhållande till sommarens dagsljus, ansåg säkert många att tiden inte alls var relativ, utan fixerad. Kanske från tanken att tiden kan man inte ändra på!

clock-404352_1280

Dagligen slås jag av hur olika vi ser på tidsbegreppet. Några av oss är tidsoptimister och försöker hinna med så mycket som möjligt inom givna tidsramar, ofta med resultatet att vi blir försenade till avtalade möten eller tider vi borde passa. Andra av oss är tidspessimister, vilket är det omvända förhållandet. Då är man alltid ute i god tid, alldeles FÖR god tid. Man tänker ”vad är ungefär det värsta som skulle kunna hända mig nu, på väg till det här viktiga mötet?” och sedan lägger man till tid i förhållande till det nyss uttänkta värsta scenariet. Det är onödigt att gå över ån efter vatten. Jag kan börja med mig själv och flera bra exempel på hur detta kan te sig.

En gång för oändligt längesedan skulle jag och min väninna, båda i tonåren vid den här tiden, cykla till Rättvik för att se Tomas Ledin i Rättviksparken. Cykelturen skulle ta sin början i Falun, gå via Grycksbo, Bjursås, Mårtanberg och Söderås och det var på den gamla goda tiden när vägen såg ut som ett måttband som någon hade glömt att sträcka. Vägen var alltså ganska rak, men i stället fanns ett stort antal uppförs- och nedförsbackar av storlek.

Eftersom Ledin är en så bra live-artist, ville vi verkligen inte missa hans konsert. Därför startade vi direkt på morgonen, efter en stärkande frukost. Vi packade den treväxlade tandemcykeln med allt man kan behöva för fem dagars cykelsemester och så cyklade vi iväg. Redan vid dåvarande Svalan Hemköp i Britsarvet hade cykeln fått punktering… på bakhjulet… Både väninnan och jag vet exakt hur man byter en punka. Det är varken svårt eller jobbigt i sig, men i det här fallet, så tänkte vi (felaktigt) att om det är på bakhjulet där alla kuggkransar för växlarna sitter, så bör vi nog ta hjälp av någon som kan bättre. Sagt och gjort… Vi gick in på en mack rakt över gatan. Där jobbade just denna dag tre unga killar i övre tonåren, sommarjobbare… Vi gav uppdraget till dem… Det resulterade i att vi dels blev kraftigt försenade redan från början, dels inte längre hade en treväxlad cykel, utan en enväxlad, tvåan var den enda växel som fungerade. Vi cyklade och cyklade och cyklade och bakom varje uppförsbackes högsta punkt, kunde man se en ynklig nedförsbacke och en NY ännu längre UPPFÖRSBACKE. När vi rullade nerför backen förbi Lerdalshöjden, hörde vi Ledin vråla ”Hallå Rättvik!” och så började han spela… Innan vi parkerat cykeln hade vi missat ett par låtar, men lyckliga sjöng vi med i resten av konserten. Vi HANN!!! ( i alla fall nästan!).

När jag var ung sjöng jag i kör i kören Bjursåsflickorna. Vi hade alltid konsert i kyrkan på midsommaraftonen och det brukade vara fullsatt på den där konserten. Min bror och mina föräldrar och mina morföräldrar ville få bra platser och frågade därför mig om tiden. Jag sa att man brukar öppna kyrkan en timme före konserten, men före det brukade vi i kören vara där och träna. Jag förklarade att om konserten börjar 18.00, så kan man alltså komma dit kl.17.00 och ta en plats om man vill. Min mamma, som varit den som hört sig för om detta, hade nu klart för sig att de skulle vara i kyrkan kl 17, men ju närmare det aktuella datumet de kom, så byggdes ett oväntat problem in. Mamma tänkte nämligen. Hmmmm 17…och så skulle man alltså vara där en timme före. Då måste vi ju vara där kl 16. Jag minns som igår hur jag stod på min plats i fjärdestämman, när vi från kören alla kunde se hur någon öppnar dörren till den tomma kyrkan, som så när som på oss som tränade framme i koret… Min mamma och pappa, min bror och mina morföräldrar sticker in näsan. Per-Egon, som ledde kören vände sig om och ropade: Ni får vänta utanför till kl 17! Flera i kören började viskande undra om vilka det kunde vara som var SÅ tidigt ute… Jag kan tänka mig att hela min uppenbarelse skvallrade om vems släktingar det var…

4b677-vc3a4ckarklocka

Min första resa till USA alldeles själv, hade jag planerat in i minsta detalj också vad beträffar tiden det tar att åka med en snabb grå Toyota till Arlanda…fast…tänk om jag får punka? Tänk om jag hamnar efter en EPA-traktor på ett smalt vägavsnitt??? Tänk om… Jag tog till lite extra tid för detta. Sedan tog jag till lite extra tid utifall det inte alls stämde att man kunde ta sig från parkeringen på Benstocken med bussar som gick i skytteltrafik varje kvart. Och förresten! Tänk om man inte ens skulle få någon parkeringsplats och fick åka till en annan i all hast???? Bäst att ta till lite extra tid där. Ja just ja! Man kanske behöver en bensträckare i Hummelsta också! Och lite fika? Jag lade till tid för det också… Sedan är det ju detta med alla köerna i ankomstterminalen, när man i den där omfattande folksamlingen ska hitta till sitt eget flygbolags incheckning och då ska man dessutom släpa på en jättestor väska! Mer tid lades till också för detta! Till råga på allt så räknade jag med att bryta mot alla hastighetsbestämmelser och köra extra fort, för OM jag skulle hamna bakom EPA-traktorn, så skulle det ju hjälpa mig i så fall…

Har någon av er någon gång suttit alldeles mol allena i Terminal 5, i avgångshallen, i den fullständigt tysta lokalen och lyssnat på fläktarnas brus i taket??? Det har jag. Efter en jättelång stund så kunde jag se en ensam väktare långt borta i andra änden av byggnaden. Hans nyckelknippa slog emot låret med ett klirrande ljud, så jag visste hur nära han var utan att behöva glo… Han sa: Har du missat flyget och vill ha hjälp på något sätt?

Jag svarade att jag fortfarande väntade på mitt flyg. Han berättade att han hade misstagit mig för någon som blivit kvar efter stängning, för nu var det ju fortfarande en timme kvar tills de skulle öppna alla incheckningsdiskarna… Jag förklarade för honom om min tidspessimistiska inställning och han skrattade och sa att han mött andra i samma båt, men inte någon som varit där innan man öppnade flygplatsen för dagen… När den första städerskan öppnade dörren till sin städskrubb var hon och jag länge de enda levande varelserna innan övrig personal och några enstaka resenärer dök upp. Jag hann i tid till min resa. Men det behöver jag inte tillägga, antar jag. Att vara ute i god tid är relativt… TID är relativt som begrepp. Idag har vi till exempel vår första dag på det vi i Sverige lättsamt benämner sommartid, men ute är det snöglopp… Somrigt värre!

bild 4

Miniåseri- Inspirerande kollegialt lärande i terminsslut

Det är egentligen märkligt att intresset för lärandet aldrig falnar för min del. Får jag lite nya infallsvinklar och idéer så drar planeringen igång inför nästa läsår, trots att det innevarande ännu inte är riktigt avslutat och ”Den blomstertid nu kommer” ännu inte har dragit igång min sentimentala sinnesfrid för i år.

Ett besökande arbetslag berättade om sin vardag som lärare på vuxenutbildningen i en annan stad. Det var ett spännande möte som dels gav en inblick i hur andra pedagoger tänker om läraruppdraget, dels ledde till reflekterande möten om lärandet.

Jag minns en gång då min dåvarande skola skickade hem eleverna vid lunch för att hela lärarkollegiet skulle möta en annan skolas lärare på en plats mittemellan våra respektive skolor. Det var ett vackert konstgalleri som var platsen för vårt pedagogiska utbyte den gången. Inspirationen kom som ett brev på posten! Vi satt i små grupper, som bestod av några lärare från varje skola och jag minns det som att vi hade några få divergenta frågor som utgångspunkt för samtalen. Efter det möte som faktiskt ägde rum på ett metaplan, hade jag fått en välbehövlig inspirationskick i rätt riktning och kände mig laddad och beredd på nya utmaningar.

Ytterligare en annan gång, mötte jag och mina dåvarande arbetskamrater en blandad grupp av pedagoger från vår kommun i ett konserthus med vacker konst på väggarna och underbar akustik i alla salar. Då var det social samvaro mellan skolelever som stod i fokus och det fanns en ansvarig kursledare. Trots det, så var det ändå vi kursdeltagare som med vår sociala investering som gemensamt gjorde kursen till ett positivt minne av lärande när det sker av sig självt och på ett medvetet öppet sätt.

Förutom dessa mycket inspirerande miljöer, har jag även suttit av ett stort antal studiedagar i aulor, skolmatsalar, klassrum, sporthallar etc. För att trollbinda mig måste föreläsaren vara alldeles enastående om jag sitter i en skolmatsal på en hård stol i slutet av terminen. Jag tror att man är trött till en gräns som leder till att man inte riktigt klarar av att ta in det som föreläsaren vill ha sagt. Det kan vara ett aldrig så gott tema för dagen, som ändå går helt till spillo om förutsättningarna runtomkring är illa tillgodosedda. Kunde jag påverka detta i någon nämnvärd riktning, så skulle jag föreslå att tidpunkten är förlagd till ”efter ett lov” snarare än före. Vidare skulle jag föreslå ”förmiddag” snarare än ”efter det att vi har släppt hem eleverna”. Dessutom skulle jag undvika att lägga ut viktig utbildning för lärare i perioder då vi har massor av andra uppgifter, som t ex i perioder av nationella prov eller betygsättning eller då vi ska hålla utvecklingssamtal med elever. Men???? När kan vi DÅ välja att lägga någon utbildning???

Jag tror att så länge den utbildning som erbjuds känns intressant och viktig, så går det att hitta lösningar… För egen del har jag studerat medan jag har jobbat heltid. Det fungerade för mig, men det är samtidigt inte något jag kan rekommendera, för det kräver väldigt mycket extraarbete, vilket för min egen del ledde till att jag blev sjuk. Lärarhjärnan tänkte, då sjukdomen utbröt mitt i juli; ”Vilken tur att jag blev sjuk NU, när jag ändå är ledig!” Inte förrän jag märkte att det inte ”gick över” drog jag någon slutsats om att det finns gränser för vad man orkar.

Ändå tror jag att temat, miljön och en omsorgsfull och genomarbetad plan för tidsaspekten är helt avgörande för en lyckad utbildningsinsats för redan verksamma lärare.

Det vi gjorde idag, skedde för de flesta i vår grupp efter det att just våra elever hade slutat för terminen. Då har arbetsbördan lättat, även om det finns mycket efterarbete kvar innan sommarlovet. Dessutom var vi i klassrum som kändes inspirerande och som grädde på moset fanns både gott fika och gemensam lunch inplanerade. Med all denna planering, så blev min egen investering att gå dit med ”mig” som närvarande resurs för det samtal vi skulle föra med våra vänner ifrån den andra skolan. Det blev en fin dag av kollegialt lärande!